Skip to content

Gud och jag

19 december, 2011
tags: ,

Jag och Gud tycker inte om varandra. Han tycker inte om mig för att jag inte tror på honom och jag tycker inte om honom för att han inte finns. Jag är alltså ateist.

Orsaken till detta är mycket enkel. Jag finner tanken på ett allseende, allvetande, allsmäktigt väsen som vill oss väl absurd. Om skaparen ville oss väl skulle han undvikit att skapa t.ex. kolerabakterien eller AIDS-viruset. Jag skulle givetvis kunna tro på svenska kyrkans gud, han som sammanfattas med att ”gud är kärlek, Jesus älskar alla och alla kommer till himlen”. Men den guden är liksom lite för snäll för att det ska vara värt att tro på honom, det finns ingen piska utan bara en morot och den moroten erhåller man oavsett vad man gör.

Nej, skulle jag tro på en gud skulle det snarare vara en slags trädgårdsmästargestallt. En stor mäktig varelse som strövar runt i galaxen, vattnar lite här och var, fröjdas över det vackra livet han skapat och drar vidare. Denne gud skulle jag kunna acceptera. En gud som inte vill oss varken väl eller illa utan bara är.

Trots min egen icke-tro är jag dock redigt trött på ateismen just nu. Eller, ja, ”nyateismen” som den ibland kallas. Denna är inte som den gamla (min) ateismen passiv utan istället synnerligen aktiv. Man organiserar sig, läser böcker, piskar fram reklamkampanjer, lyssnar på profeter och tror på det högre väsen som är människans förmodade förnuft. Detta är irriterande eftersom det är att foga in ateismen bland religionerna. Man har nu lyckats skapa ett gemensamt spektra för teister som tror och ateister som inte gör det, istället för att helt enkelt låta ateisterna hålla sig för sig själva. Sedan utkämpar man fruktlösa strider mellan varandra om vem som har rätt.

För det mest tröttsamma med den moderna ateismen är hur den debatterar. Enligt standardformulär 1A i ateistkonventionen som utfärdats av påve Dawkins och Storayatollah Hitchens (R.I.P.) inleds alla debatter mellan troende och icke-troende med att de som inte tror börjar gå igenom allt som gjorts i religionens namn. De kristna (ty andra religioner kommer i regel undan) informeras om inkvisitionen, korstågen, reformationskrigen, etcetera samt att dessa var dåliga företeelser.  Sedan lutar sig den icke-troende nöjt tillbaka i en sky av orubblig självgodhet och anser sig ha slutfört sin pläddering.

Denna typ av argumentation är oärlig. Ty debatten mellan de två parterna borde rimligtvis handla om huruvida gud finns eller ej, vad denne i så fall är eller vill. Vad guds tjänare på jorden gjort torde vara av underordnat intresse för den som är troende, detta då de inte är den troende själv som utfört korståg eller häxbränningar. På samma sätt som jag inte tycker att Tyskar födda efter 1945 har något ansvar för att Förintelsen skedde tycker jag ej heller att kristna födda efter 1648 behöver ta på sig skulden, personligen, för det Trettioåriga kriget.

Nästa (tröttsamma) problem med debatten är när teister och ateister kommer in på det jag efterlyste, dvs. guds o/förmodade existens. Ty paradoxalt nog beter sig många ateister här som Jehovas Vittnen och försöker missionera ut den goda nyheten om att gud (nog) inte finns.

Detta är också helt värdelöst. En person som är troende kommer sannolikt inte påverkas av att tron framstår som ologisk, det är ju för tusan en del av innebörden av själva ordet ”tro” – att man inte vet. Därtill missar ateisten återigen målet och ansvaret för att denne gör det lägger jag bestämt i knät på den nya typen av ateism. Ty den nya ateismen vill omvända, något som återigen har religiösa övertoner. Den vill inte skapa ett sekulärt samhälle eftersom den helt enkelt inte accepterar att vissa människor kommer att tro, har behov av att tro och inte tänker sluta med det bara för att någon förolämpar dem.

Själv vill jag inte omvända någon. I min värld vore det optimala om alla bara kunde vara snälla mot varandra. Det jag vill ha är ett sekulärt samhälle, men i ett sådant måste man också acceptera att alla inte tycker precis som jag eller ens har samma verklighetsuppfattning som jag. Ty en av de många saker som gör den sekulära demokratin överlägsen den totalitära teokratin är att den förstnämnda accepterar medborgare som varken är sekulärt eller demokratiskt sinnade. Det sekulära samhället är så pass överlägset andra statsformer att det inte behöver oroa sig för den försumbara minoritet som vill omkullkasta det – så bra självförtroende har det och kan det ha. Men börjar man försöka omvända de troende uppvisar man tvärtom att man egentligen inte tror på sekularismens slutseger, och vad är man för ateist i så fall?

Kontentan är i min värld mycket enkel. Så länge religionen inte inverkar negativt på samhället eller dess medborgare (något som jag har svårt att se hur den gör i Sverige) ska vi ateister låta teisterna vara ifred, om religion leder till brott är det bara att lagföra brottslingen. Vill människor tro får de göra det. Personligen tror i och för sig jag att de kommer fortsätta bli färre och färre (vilket är trenden i hela västvärlden de senaste 200 åren). Men så länge någon finner stöd, tröst eller rent av glädje i sin tro ska de få göra det.

Ty skillnaden mellan vårt samhälle och de mörkersamhällen vi icke-troende brukar se i det förgångna är att på den gamla goda tiden var man tvungen att tro, nu kan man välja att göra det.

Och denna möjlighet att välja i trosfrågor måste vi bevara och försvara, inte minst vi ateister.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: