Skip to content

Åldrande och mognad: ”OI, du är så jävla OLD!”

22 januari, 2012

För några månader sedan (nyss enligt min något skeva tidsuppfattning) fann min kära flickvän ett vitt hårstrå växandes på min vänstra axel. Under glada tillrop drogs detta ut och sedan följde en vild jakt efter stråets förmodade släktingar.

En kompis kände att det var en personlig kris att finna det första vita hårstrået ligga och lura i hennes hårbotten. Så blev det inte för mig. Ett vitt strå är långt mindre deprimerande än det faktum att min kraftiga kroppsbehåring börjat sprida sig till mina axlar och min rygg.

Men nog tusan åldras man. Bästa exemplet på detta, tillika det mest parodiska, inträffade också för några veckor sedan. Jag och flickvännen hade haft en trevlig dag tillsammans. Det var fredagkväll och sålunda fann vi den mest naturliga impulsen vara att gå och lägga oss klockan elva. Väl i säng läste undertecknad DN:s ledarsidor och flickvännen lyrik. Gubbpoäng.

Dock bör påpekas att vi några veckor senare spenderade en hel lördag med att spela Skyrim, äta chips, se på film och mysa. Tonårspoäng.

Vår generation vill ju som sagt inte växa upp. Statsvetarna brukar anklaga oss för att vara den ”post-politiska” generationen. Med detta menas att vi inte intresserar oss för politik på samma sätt som tidigare generationer, därmed antingen inte röstar eller än värre bara röstar på enfrågepartier. Att inte kunna koncentrera sig på mer en sak i taget eller inte alls är ju knappast ett mognadstecken. Vår brist på mognad är med andra ord ett nästintill vetenskapligt etablerat faktum.

Och när vi mognar vet vi inte hur vi ska bete oss. De personer jag känner som skriar högst om den egna vuxenheten är regelmässigt de barnsligaste individer jag umgås med. Detta då man kanske beter sig som en vuxen människa på vissa punkter (social interaktion, känsloliv, karriärsval, intressen, what have you) men är sorgligt omogen på andra (social interaktion, känsloliv, karriärsval, intressen, what have you). En människas frånvaro av självinsikt är i min värld ett av de tydligaste tecknen på att hon saknar just mognad.

Samtidigt så tycker jag att jag alltför ofta träffar personer som borde vara mer mogna än vad de är men vägrar inse att det är dags att axla vuxenhetens tunga börda. Vanligast är väl att man har barn, familj, bil, fast anställning, etcetera men fortfarande anser att man är en rebell för att man sysslar med skateboardåkning, måleri, tv-spel, pretentioner eller liknande.

Jag tror detta har två skäl. Det första är att vår generation gärna vill ha vuxenhetens förment positiva sidor (respekt, lön, rösträtt) men samtidigt fasar för de bördor som vi uppfattar som förenade med det positiva. Det vill säga att man måste jobba för att erhålla respekt, att man måste arbeta för att få en lön och att man måste kunna uppvisa ansvar och intresse för andra än den egna person för att vara värd rösträtt.

Detta är nog knappast något unikt för vår generation. Vårt särdrag är nog snarare att vi som produkter av vad Zygmunt Bauman skulle kalla ”det individualiserade samhället” ser oss själva som huvudpersoner i den Stora Handlingen. Vår generation är ju den där alla på allvar tror att just de är den där unika och existensförändrande individen som av någon anledning har något litet extra än de övriga i samma generation. Det lär väl knappast gynna mognandet då det säkerligen får oss att hålla kvar vid våra drömmar och fantasier om den egna personen längre än tidigare generationer.

Det andra skälet tror jag är att så många av oss uppfattar det vara vattentäta skott mellan ungdom och vuxenhet. Vi tror att vi en dag ska vakna upp och vara vuxna efter att ha spenderat hela livet som barn och ungdomar. Så är det nog inte. Notera ovannämnda utläggning om den dramatiska fredagkvällen. Den kanske framstår som vuxen/gubbig och det finns givetvis fler exempel på detta att ta ur den egna karaktären. T.ex. är jag vuxen på så vis att jag kan hantera min vardag, hjälpligt få det så kallade livspusslet att gå ihop och betala räkningarna i tid. Därtill är jag plågsamt gubbig i min interaktion med både teknik och 19-åringar, detta då jag finner båda företeelserna intressanta, svårbegripliga och inte helt färdigkonstruerade.

Samtidigt är jag fortfarande barnslig i det avseendet att jag på allvar menar att en helg av tv-spelande är en lyckad tid av ledighet, har svårt att hantera människor som säger emot mig och gärna pratar om värnplikten som om den hände nyss.

Det jag är ute efter här är att åldrandet sker gradvis och inte i tydliga, avgränsade språng. För varje år som går blir man lite mer lik den föräldrageneration som många i tonåren svor att de aldrig skulle bli som. Det är en process som man inte märker av utan bara upplever och följaktligen kommer man nog en vacker dag stå där som anställd på ett socialförsäkringskontor med en kärvande kopiator, en krånglande familj samt en hel kalufs med grå hår och inse att man är vuxen.

Då kommer man undra hur det gick till men förhoppningsvis vara mogen nog att vara glad över detta faktum.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. Isungen permalink
    24 januari, 2012 23:09

    Denna mening är smakfull:

    ”Därtill är jag plågsamt gubbig i min interaktion med både teknik och 19-åringar, detta då jag finner båda företeelserna intressanta, svårbegripliga och inte helt färdigkonstruerade.”

    Talade med min far om meningar som slutar på detta underfundiga vis. En sorts uppåtrörelse i meningen, som blir särskilt märkbar eftersom den placeras som avslut. Far menade att det borde finnas ett ord för detta grepp, och påpekade att Torgny Lindgren ofta skriver på det viset. Jag föreslår ”kvistning”!

    Lev lugnt/Isungen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: