Skip to content

Avtrubbning

24 januari, 2012

Som den tålmodige läsaren vet tycker undertecknad om att spela tv-spel. Av detta följer att jag gärna omfamnar varje vetenskaplig studie som hävdar att spel inte är skadligt samt avfärdar varje vetenskaplig studie som pekar på motsatsen.

Med andra ord är min inställning till tv-spel densamma som min inställning till snus.

Men oavsett om man ogillar spel eller inte är det svårt att komma ifrån en sak. Det är att man onekligen blir avtrubbad av en livstids spelande. Till skillnad från nikotin är det inte effekten som trubbas av utan snarare förhållandet till våld.

Ty första gången jag i lönndom spelade Mortal Kombat på SNES hemma hos en kompis tycke jag att det var direkt fasaväckande att se hur de små pixliga gubbarna slet varandra i småbitar. Idag när jag kör t.ex. Left 4 Dead 2 (förbjudet i Australien) tycker jag mest att blodet och kroppsdelarna är irriterande eftersom de stör min förmåga att skjuta ordentligt.

Och det är klart det funkar så. Mitt spelande har följt åldergränserna och sålunda har våldet gradvis blivit grövre i ungefär samma takt som jag funnit det allt mindre obehagligt.

Detsamma gäller givetvis min filmkonsumtion. När jag (återigen i lönndom, förlåt mor) såg Terminator 2 på VHS blundade jag under stora delar av filmen då jag tyckte att den var för otäckt. Nuförtiden är det snarare så att jag sitter och gäspar lite lätt över zombiesplatter och undrar om de inte kunde vara lite mer kreativa i våldsorgien.

Men den värsta formen av avtrubbning är och förblir historia.

Ty om man läser den typ av mörk historia som jag intresserar mig för kommer man att bli avtrubbad till slut. Jag tror detta är ofrånkomligt. Första gången man läser om döda människor är det obehagligt och sorgligt. Men om man inte p.g.a. obehaget kapitulerar och börjar läsa myshistoria utan istället fortsätter att fokusera på elände kommer man förr eller senare komma på sig själv med att skumma en aning när man kommer till de avlidna. Man letar inte längre efter effekter utan snarare efter orsaker. De döda blir allt mer till siffror snarare än människor och allt mer börjar man finna krig och folkmord som inte är av katastrofal karaktär små och obetydliga.

Det värsta med denna avtrubbning är att den kletar av sig på den egna karaktären. Plötsligt kommer man på sig själv med att tänka att 9/11, Irakkriget, Afghanistankriget, etcetera inte ”är så farliga” eftersom man omedvetet jämför dessa i sig gräsliga händelser med numerärt än värre historiska incidenter. Det här är inte något man gör med flit utan något som bara blir. Fasan av ett krig kokas i slutändan alltid ner till siffror och då siffor enkelt går att jämföra hamnar man lätt i mer eller mindre groteska resonemang.

Därtill finns det även en risk att man blir aningen okänslig. På ett sätt handlar detta om ens interaktion med andra, mindre pålästa. Från och till hamnar jag i situationer som gör att jag känner mig otålig och trött när människor börjar förfasa sig över någon historisk händelse. Ofta sitter jag då och tänker (eller rakt ut säger) att ”ja, ja det var hemskt men kan vi kanske komma till varför det skedde”.

Ett annat sätt som man blir okänslig på misstänker jag att jag eventuellt gjorde mig skyldig till i inlägget om Waffen-SS. Ty jag tror att det säkert kunde tolkas som att jag på
något sätt delar deras värderingar etcetera. Så är inte riktigt fallet. För mig är de främst en grupp soldater som man kan analysera och diskutera. Vad jag lätt glömmer bort är att de även är en del av en idag pågående ideologisk diskussion.

Ytterligare ett sätt som man kan bli okänslig på är givetvis vad beträffar ens humor. Min humor kan vara både grov och svart när jag sätter den sidan till. Inte på så vis att jag skämtar om könsdelar, det försöker jag undvika, utan snarare att jag kan skratta ganska gott åt skämt som handlar om händelser som egentligen inte är speciellt roliga. Alls.

Det här kan givetvis slå helt fel. Jag och några vänner satt en gång och pratade historia tillsammans med en i gruppen nyintroducerad flickvän. Vi kom in på atombomber (fråga inte), och brandbombningar (fråga verkligen inte), samt deras effekt (fråga inte under några som helst omständigheter). Plötsligt sa den nya i gruppen: ”min mormor var tyska, hon bodde i Dresden under bombingarna”.

Här kan man givetvis tala om att vår grupp kan ha en svart (nästan brutal) jargong. Det är klart vi har.

Här kan man även urskuldra sig att vi menade försåss inget illa. Det är klart vi inte gjorde.

Här kan man givetvis hävda att gruppens medlemmar vet så pass mycket om händelserna att de får skämta om dem eftersom de känner till dem. Det är klart man kan.

Men i slutändan återstår följande: vi betedde oss, och kände oss i efterhand som, rövhål.

Och ett sådant vill man givetvis inte se sig som. Man vill se sig som en ganska schysst kille i grund och botten. Men här kan avtrubbning sätta käppar i hjulet för dylika ambitioner. Ty det är inte normalt att vara avtrubbad för vissa saker. Våld på film och i spel är mer eller mindre alla i vår generation avtrubbade för, men de flesta har ändå dragit en gräns där.

Det här är något som oroar mig ibland. Jag tycker att jag börjar bli okänslig från och till, och blir jag det kommer jag att sköta yrkesutövning och akademisk karriär sämre. För att inte tala om mitt privatliv.

Men ett praktiskt knep när siffrorna börjat bli för många, sidorna för snabbt läsa och den faktiska insikten om vad det är man läser känns försvinnande är att tänka på lille Nikolaj som ligger begravd på Åland och lilla Tania Savicheva som vilar någonstans i dagens St Petersburg.

För det bästa botemedlet mot avtrubbning är att ge texten ett ansikte. Ty siffror behöver namn.

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. Lucidor permalink
    25 januari, 2012 00:04

    Det här var riktigt bra skrivet. Det vore skoj om du fick fler läsare än bara de som snubblar över den här bloggen. Du borde skicka in den nånstans, typ humanistiska fakultetens studenttidning (finns sådan på studieorten), alternativt lämpligt historiskt magasin. (då kanske du får ARVODE och kan leva som en prins en kväll…)

    • 26 januari, 2012 19:15

      Tack!

      Ang. ditt förslag så är jag helt med dig om att fler läsare vore kul men samtidigt är jag starkt allergisk mot både pengar och framgång (därav karriärvalet).

      Men skämt åsido så har jag haft lite snarlika tankar och tänkte sätta mig ner på söndag och göra några förfrågningar hos militär historisk tidsskrift och dyl.

      • lucidor permalink
        28 januari, 2012 12:54

        Du glömmer inte vad du lovat göra i morgon nu, väl? 😉 Stilistiskt tycker jag att du hittat hem, men jag kan tro att herrar redaktörer (och damer redaktörer/-iser icke att förglömma) gärna ser ett något modernare språkbruk.

        Prova att skriva om nåt inlägg, på bildad tidningssvenska, utan andra ord än vad som förekommer på de förhatliga kvällstidningarnas sportsidor, och se om det ligger för dig att platta ut meningsbyggnaden in absurdum.

        ”Prova själv, gubbstrutt”, tänker du kanske… Meningen är så klart att få dig prova på alternativa stilar, inte att förändra denna blog. (eller ”blogg”, som De Aderton förespråkar…)

  2. En allegorisk dito permalink
    25 januari, 2012 19:31

    Det var en trevlig inledning på kvällen. Jag minns kvällen som du diskuterade. Det var inte för inte som håren i nacken reste sig lite vid minnet av den,
    //Alex

  3. mor permalink
    25 januari, 2012 21:23

    Ett svårt ämne. Jag vet inte om du uppmärksammat den debatt som blossade upp härom veckan (nej, det handlade INTE om Juholt), när Mediarådet publicerade en rapport, där de hävdade att våldsamma spel och filmer inte har en avtrubbande effekt och några forskare vid KI gick i och genom taket och hävdade precis tvärtom? Jag hörde ett radioprogram om detta och båda sidor hänvisade till amerikansk forskning, där olika forskare hade samma divergerande åsikter som de svenska. Så vad ska man tro? Vem i hela världen kan man lita på? Hur man än vänder sig tycks man ha rumpan bak.

    • 26 januari, 2012 19:20

      Jo. Det är lite vanskligt. Själv kan jag ju notera att jag blivit avtrubbad mot tv-spelsvåld. Dock har jag inte noterat några andra defekter i den egna personligheten utöver detta. Det är dock den empiri jag har att gå på, hur det funkar för andra vet jag inte.

      Jag tänker att folk som redan är psykiskt sjuka säkert kan bli inspirerade av spel, dock känns det som att de gott kunde fått den insipirationen annorstädes.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: