Skip to content

Hegemon

10 februari, 2012

”Kriget är alltings fader”

Herakleitos

Grekerna brukade under antiken träta en hel del internt, de var som bekant inte en enad nation utan snarare små och stora statsstater som ofta hade vitt skilda styrelseskick, ideologier och kulturer. Men när det yttre hotet kom och knackade på dörren brukade de enas. De utsåg då en statsstat som fick vara deras militäre ledare – deras hegemon.

Statsvetarna brukar intressera sig för vad de kallar hegemoni. Med detta menar de när en stat eller en nation eller ett imperium blir så pass mäktigt militärt, ekonomiskt och/eller kulturellet att det kan dominera regionalt eller till och med globalt.

De brukar dela in hegemoni i olika kategorier, unipolär, bipolär och multipolär. Den första anser de vara dålig då mindre stater kommer sluta sig samman för att krossa den ensamme hegemonen. Den sista ser de likaledes som dysfunktionell då tävlan mellan medelstora hegemoner kommer leda till stora och förödande krig. Det är egentligen bara den andra formen av hegemoni statsvetarna tycker om – denna menar de förlänar mindre stater förmågan att sluta sig till ett av två tydliga alternativ vilket kommer leda till balans och fred.

Den empiri statsvetenskapen har för dessa resonemang består mig veterligen främst av källor som bär ”för att jag säger så” karaktären. Likväl kan de tre kategorierna vara bra att ha i bakhuvudet när man tänker på hegmoniska stormakter, det vi till vardags kallar supermakter.

Ty det finns anledning att göra det. Stormakterna har varit många under historien. Detta konstaterande ger förmodligen insikt om att de kommer och går, att de är obeständiga. Ty så är fallet, ingen hegemon har någonsin lyckats bibehålla den ekonomiska eller militära styrka som krävs för att dominera sina grannar i längden. Romarriket, en av de första riktigt tidiga hegemonerna är nog de som lyckades bäst i västvärlden. Det dominerade medelhavet och sina grannar fullkomligt i någonstans mellan 700 och 500 år. Likväl föll det, till stor del p.g.a. en härlig kombination av inre röta (otaliga inbördeskrig, bristande trohet från armén, dekadens i överklassen osv.) och externt tryck (Perser, Vandaler, Franker, Allemaner, osv.).

En annan hegemon som kom och gick är givetvis Frankrike under tidigmoderntid. De hade ärvt denna titel av det spanska, navelskådande, imperiet som länge varit på dekis. Efter att ha besegrat spanjorerna i en rad konflikter, utnyttjat allianser till fullo och fört ett kompetent statsmannaskap tillika begagnat den inte obetydliga militära kapacitet som stod nationen till buds fann sig Frankrike under 1600-talets andra halva på toppen av den likhög som är den obetvivlade hegemonin. De fick dock inte behålla sin plats där speciellt länge. Andra länder kom snart ikapp fransmännen militärt och började därtill alltmer ena sig mot henne när nationen spanade rovlystet mot Beneluxländerna. Därtill fungerade ekonomin knaggligt, särskilt i jämförelse med fienden England, infrastrukturen eftersattes och som grädde på moset lyckades Ludwig XIV upphäva ediktet i Nantes. Detta ledde till att stora delar av rikets protestanter (läs: borgarklass, dvs. samhällets ryggrad) emigrerade till mer toleranta länder såsom England och Preussen (läs: Frankrikes fiender). Mot slutet av sin levnad ska Ludwig XIV ha beklagat att han älskat kriget för mycket. Detta är inte märkligt då han via kriget lyckats slarva bort sin nations hegemoniska ställning.

Under resten av 1700-talet och en bra bit in på 1800-talet var Europas och för den delen världens hegmon snarare England, även om revanschsugna fransmän från och till gjorde ansatser att utmana den engelska dominansen. Engelsmännen var dock skickligare på att utnyttja sina ekonomiska muskler än sina europeiska kollegor. Därtill var de intelligenta nog att inte föra långa och kostsamma krig på kontinenten, snarare använde de sina krafter på mer lukrativa mål såsom Indien och sedermera Afrika och Australien. Här fanns naturresurser som man under ordnade former kunde exploatera och fientliga befolkningar beväpnade med torkade grässtrån att förtrycka.

Dock kom en ny konkurrent till britterna in på arenan i form av Tyskland. Engelsmännen lyckades förvisso besegra tyskarna i båda världskrigen men lyckades även i praktiken bryta ryggen av den engelska kapaciteten att bibehålla global hegemoni. Denna post axlades istället av amerikaner och ryssar under det kalla kriget som raskt kunde klösa åt sig regional/global hegemoni över varsin del av världen. Sedan kollapsade sovjet under sin egen monstruösa tyngd samt av en illvillig kombination av getherdar från Centralasien och kapprustning från USA.

Så står vi här i dag med en unipolär världsordning där den enda kvarvarande supermakten är USA. En del historiker och statsvetare går så långt att de kallar USA för en hypermakt. ”Super” räcker liksom inte till för att beskriva den amerikanska hegemonin. Militärt finns det ingen annan stat som kan utmana den, ekonomiskt ligger majoriteten av världen långt efter (den enda större ekonomin ska vara EU-länderna och det är ju som bekant inget land) och kulturellt finns det inga som kommer ens i närheten av den grad av dominans som den amerikanska kulturen uppnått.

Dock ser den amerikanska dominansen nu svajig ut och det är många på vänsterkanten som är skadeglada över det. Bushåren gjorde sitt för att försvaga den amerikanska hegemonin sägs det. Men innan man öppnar champagneflaskorna för att fira den amerikanska supermaktens död tycker jag att vi ska ta och fundera lite över vad som blir dess ersättare. Ty USA är den enda supermakt som man på allvar kan kalla en liberal demokrati, dess föregångare har i bästa fall varit demokratier för vissa, i värsta fall rena diktaturer. Säga vad man vill om amerikansk politik eller amerikanerna själva men det de gör i egenskap av hegemon förbleknar om man jämför med deras föregångare. Amerikanska soldater i fält begår t.ex. ibland krigsförbrytelser, ja, med de blir då även lagförda och ställda till svars för sina brott. Amerikanska krig är inte alltid rättfärdiga, nej, men få är de gånger då de har begett sig ut på rena plundringståg på samma sätt som sina föregångare. Med andra ord är de en jämförelsevis välvillig hegemon – särskilt om man grunnar lite över vem som skulle ersätta dem.

Ty det kommer inte bli vi européer, vi varken vill eller orkar. Det kommer ej heller bli det demokratiska Indien, i varjefall inte om de fortsätter att ignorera sin undermåliga infrastruktur och fortsätter bygga hangarfartyg för medel som borde gå till SOU-projekt. Återstår då Kina. Detta land är varken liberalt eller en demokrati och har därutöver en stolt tradition av att mörda sin egen och andras befolkningar en masse när de kommer åt.

Personligen tror jag inte att USA kommer ”falla”. Det kommer snarare säcka ihop för att bli en stormakt bland andra. Jag gnäller ju ofta på amerikaner och USA på denna blogg och detta är huvudanledningen. Äldre hegemoner har gått under p.g.a. intern röta och externt tryck. USA utsätts inte idag för annat än skrattretande kittlingar vad gäller tryck, det som är problemet är snarare rötan. Vi har här chansen till en värld som leds av en liberal demokrati. Denna håller i detta nu på att kasta bort sin hegemoni.

Häri ligger problemet, det är inte ett tänkbart scenario att en annan stat återigen tillskansar sig samma dominans som USA innehaft. Snarare framstår det rimliga som att vi går mot en nygammal världsordning med flera, konkurrerande stormakter. Den som finner detta positivt bör ha i åtanke att då börjar historien igen – då får Herakleitos rätt.

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. lucidor permalink
    23 februari, 2012 19:19

    Pssst, snart två veckor nu… 😀 (det är så här bloggar dör, om man låter förnuftet gå före plikten, och slöar i solen och med flickvänner före att skriva om böcker man läst)

    • 24 februari, 2012 12:35

      Ja, ja… jag vet. Problem: håller på med sk VFU vilket är tids och orkkrävande. Tror dock att det kan bli något över helgen om odödlighet, kontrafaktisk historia eller hur det är att vara kattägare.

      • lucidor permalink
        24 februari, 2012 14:53

        Ah, det är lärarutbildning, väl, där det kallas VFU?
        Jag ska inte säga något – det var åravis sen jag uppdaterade min saligen avsomnade blogg.

      • lucidor permalink
        13 mars, 2012 12:59

        Du repade dig rätt bra, tycker jag!

      • 13 mars, 2012 13:13

        😛

  2. 24 februari, 2012 15:32

    Precis. Det är lite plan B över det hela… men det är så här långt riktigt kul!

    Ja, men det var kul det som var. Jag fick många bra öltips.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: