Skip to content

Odödligheten

24 februari, 2012

När jag var yngre hade jag en del författarambitioner. Nu är jag lastgammal (25) vilket innebär att ungdomens naiva hopp givetvist krossats av Ålderns Molande Cynism. Jag vill alltså inte längre bli författare, jag tycker det är för svårt att skriva dialog.

Men den idé jag en gång i tiden hade tycker jag likväl var ganska bra. Eftersom jag redan då var intresserad av historia föll det sig ganska naturligt att mitt tänkta författarskap skulle tillhöra fantasygenren. Fantasy och historia är ju trots allt ganska snarlika genrer, detta då modern fantasy kan ses som moderna myter vilket en gång i tiden var den faktiska historieskrivningen (Se: Homeros).

Nåväl. Själva idén kretsade kring odödligheten. Jag tänkte mig en värld som skulle domineras av ett slags romarrike i mitten med diverse försmådda och krigiska grannfolk omkring sig. Huvudpersonen skulle vara detta mittenrike som skulle bestå av en form av idealfolk som var starka, intelligenta och… odödliga. De skulle därtill vara mycket krigiska, inte för att det låg i deras natur utan just p.g.a. deras oförmåga att dö.

Ty jag resonerade som så att om man har ett folk som aldrig dör av ålder (tanken var att de dock skulle kunna gå åt av krig, pest och svält) och är fertila så länge de lever skulle detta skapa en mängd problem. Tanken var att det skulle fungerat bra så länge populationen var ganska liten och den fiktiva världens resurser ännu ej var så ansträngda. Men när befolkningen börjat växa och resurserna blivit färre skulle detta leda till konflikt med alla som hade resurser mittenriket självt ville nyttja. Handlingen skulle sedan utspela sig vid den tid då detta odödlighetens imperium hade hunnit bli så uppsvält och enormt att det blott nätt och jämt kunde hålla sina gränser och samtidigt var tvunget att försöka expandera p.g.a. en ständigt ökande befolkning.

Odödligheten tycks ju annars varit något som alltid farsinerat människan. De gamla grekiska och romerska gudarna var i praktiken odödliga vilket var mer eller mindre det enda som skilde dem från vanliga dödliga. I bibeln utlovar Gud evigt liv till de som levt ett gudfruktigt liv och om jag inte missuppfattat saken gör Allah detsamma i Koranen.

I det sekulära samhället återfinns även en slags odödlighet. Inte odödlighet på så vis att den egna kroppen kommer att förbli i evighet men däremot att ens gärning kommer att bli det. Här måste man nog dock göra en åtskillnad mellan att vara odödlig och att vara ökänd. Hitlers namn kommer t.ex. leva i evigheter på samma sätt som Attilas gjort det, dessa herrar kan dock inte räkna med att eftermälet är just positivt. Nej, odödliga är de som Homeros, Shakespeare, Gibbons, Augustinus, Platon, Rousseau et al som är ihågkomna långt efter sin tid för deras Stora Gärnings skull. Gärningen är här inte krigisk eller våldsam utan snarare andlig och konstnärlig. Att leva för evigt via sitt verk om man så vill.

Dock tycks det mig som att odödlighet oavsett typ är det värsta som kan drabba en människa. Om vi börjar med den religiösa varianten går det lätt att konstatera att de odödliga greko-romanska gudarna verkar agerat mycket utifrån den egna tristessen – det tycks vara det enda sättet att förklara varför det trojanska kriget började t.ex. Tar man sedan den kristna eller muslimska teologin med det eviga livet efter detta blir det än värre. Ty låt säga att man levt ett gudfruktigt jordeliv och sålunda blir belönade med ett evigt dito i himlen. En evighet är en väldigt lång tid. Efter en miljard år skulle man förmodligen börjat få slut på saker att underhålla sig med. Efter ytterligare en miljard år skulle man vilja ta livet av sig p.g.a. ren och skär tristess (men det kan man ju inte) och efter dessa två miljarder år av evigt liv gått skulle man fortfarande blott upplevt en sekund av evigheten. Jag har svårt att tänka mig något värre.

Det skulle i så fall vara att bli odödlig i sekulär mening. Ty ej heller detta tycks mig vara eftersträvansvärt. Det du ska ha i åtanke här, käre läsare, är att om du någonsin blir odödlig via din gärning kommer denna gärning att finnas kvar i århundraden, kanske årtusenden. Detta innebär att diverse plattnackar på olika universitet kommer att omtolka både dig och din gärning under resten av mänsklighetens historia. De tolkningar de kommer få till kommer inte nödvändigtvis ha någonting med ditt verks avsikt att göra utan kommer snarare vara baserat på vilket ”vetenskapligt” perspektiv som för tillfället råkar vara fashionabelt. Så t.ex. har det gjorts queer-feministiska analyser av Thomas Hobbes, varför är oklart. Likaledes har det gjorts post-koloniala tolkningar av Khublai Khan, varför är oklart. Det görs även från och till ansatser till att hävda att Shakespear ö.h.t. inte hade något med sitt verk att göra. Varför. Är. Oklart.

Det värsta är att du inte kommer att kunna försvara dig då du vid det laget kommer vara synnerligen död. Detta innebär att den gärning du la ner så mycket ansträngning på kommer att missförstås, omtolkas, förvirras, förfalskas, underskattas, överskattas, omformuleras, dekonstrueras och förvanskas. Den kommer även att användas politiskt – gärna på ett sätt som är den raka motsatsen till den avsikt som låg bakom verket. Det kanske värsta är att det inte kommer finnas någon hejd på det hela. Ty varje gång någon nämner ordet ”omtolka” går det en nästan erotisk skakning genom hela historikerskrået varpå detta med illa dold förtjusning förirrar sig ner i diverse klanderlöst värdelösa resonemang om varför man måste omvärdera person x/ verk y. Sedan är forskaranslagen säkrade i ytterligare tio år.

Sammantaget verkar det där med odödligheten vara väldigt jobbigt. Ibland får man tacka gud/fan för att man är en vanlig människa.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. Isungen permalink
    7 mars, 2012 14:28

    Lysande. The return of the Okänd idiot.

    ”De tolkningar de kommer få till kommer inte nödvändigtvis ha någonting med ditt verks avsikt att göra utan kommer snarare vara baserat på vilket ”vetenskapligt” perspektiv som för tillfället råkar vara fashionabelt.”

    Hehe. Fick mig att tänka på detta klipp:

    Ta det fint.

  2. Isungen permalink
    7 mars, 2012 15:07

    Är inne i en Dylanperiod just och ditt inlägg relaterar även, inom den konstnärliga genren dvs, till detta klipp. Kolla endast de första 2 minuterna med Joan Baez om Dylans skrivande.
    Komiskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: