Skip to content

Vietnamkrigen och dess glömda tragik

28 februari, 2012

”Ibland har vi varit svaga

Ibland har vi varit starka

Men vi har alltid haft hjältar”

Vietnamesiskt ordspråk

Att Vietnamkrigen var en serie katastrofala tragedier är nog allom bekant. Bortsett ifrån det där med att man ska säga krigen istället för kriget förståss. Men det finns en del av tragiken som jag tycker fallit i glömska en aning.

Ty det finns väl få om några folk som slagits så intensivt och envetet mot omvärldens planer på att inkräkta på dess självständighet som vietnameserna. I deras historiekultur är den tusenåriga (ja, tusen) kampen mot Kina än idag en aktiv del av det allmänna medvetandet. Vietnameser har alltid varit stolta över att deras land ofta framgångsrikt svalt kinesiska invasionsstyrkor, och när framgången lyst med sin frånvaro har istället gerillakriget alltid förts med frenesi tills utlänningarna behövt lägga benen på ryggen. Detta har fått en del talande konsekvenser i kulturen. Under tider av utländsk ockupation säger traditionen att vietnamesiska mödrar informerat sina söner om att:

Din far har stupat, om tjugo år kommer du också gjort det”.

De enda utöver kineserna som verkligen lyckats ockupera och hålla Vietnam under någon meningsfull tid är de evigt stridbara fransmännen. Därtill var den enda orsaken till att detta lyckades en förkrossande teknologisk överlägsenhet för fransk del och en likaledes förödande intern röta för vietnamesernas. Frankrike lyckades faktiskt styra Vietnam som koloni från 1800-talet fram till det andra världskriget när japanerna kom sättandes för att erövra nästan hela Östasien.

När kriget tog slut och fransmännen återkom till Indokina (givetvis) i den övermodiga övertygelsen att det bara skulle vara att återutropa kolonialväldet fann de (givetvis) en aktiv och välmotiverad vietnamesisk gerillarörelse som ingalunda ville veta av någonting annat än självständighet. Krig mellan fransmän och vietnameser utbröt nästan med en gång.

Kriget blev brutalt. Fångar avrättades och/eller torterades av båda sidor, civilbefolkningen utsattes för groteska övergrepp – främst från franskt håll men även av den vietnamesiska gerillan som hade en paranoid inställning till s.k. kollaboratörer. En fransk före detta Waffen SS soldat som tidigare slagits mot röda armén och nu tjänstgjorde i främlingslegionen skrev efter kriget att:

”striderna på östfronten var förvisso fruktansvärda, men Indokina – det pratar jag aldrig om”.

Kriget tog hundratusentals vietnamesiska liv men var samtidigt och därför ytterst impopulärt hemma i Frankrike. Få kunde begripa varför man skulle slösa skattemedel och soldatliv för en djungeltäckt avkrok av Östasiens skull. När sedan fästningen vid Dien Bien Phu kom att belägras och intas av vietnamesiska förband kollapsade den franska krigsivern och dess soldater kallades hem.

Freden kom dock inte. Utländska makter var absolut inte villiga att se ett Vietnam under kommunistiskt styre vilket framstod som det troliga utfallet av att låta vietnameserna själva bestämma. Istället beslutades vid fredsförhandlingarna att landet något godtyckligt skulle delas längs en provisorisk linje. Denna kom snabbt dock att betraktas som en stabil gräns av alla involverade parter. På nordsidan av denna kom kommunister att styra och kapitalister till att avrättas och på sydsidan skedde mer eller mindre samma sak fast tvärtom. Nordsidan utmärkte sig som brutal tillika kommunistisk medan sydsidan gjorde kraftfulla ansatser för bli en av de mest korrupta och degenererade staterna i världen.

Detta sistnämnda tolkades av amerikanska beslutsfattare, med osviklig känsla för att förenkla komplicerade situationer, som att en kapitalistisk nation stod emot en kommunistiskt sinnad dito. Beslut fattades sålunda att skicka rådgivare till Indokina för att utbilda den sydvietnamesiska armén i stridskonst. När denna fortsatte att vara både inkompetent och omotiverad skickades gradvis alltfler amerikanska soldater ända tills ett inofficiellt krig mellan USA och Nordvietnam var ett faktum.

Om denna konflikt behöver inte sägas mycket utöver att miljontals vietnameser från både nord och syd dödades samt även strax under 60,000 amerikanska soldater.

Dock kan det vara intressant att notera att vietnamesernas motstånd och vinst förbryllade och förbryllar så till den grad att omvärlden fick ta till alla möjliga gåtfulla förklaringar. En del författare utmålar nästan vietnameserna som någon form av nietzscheanska övermänniskor. Detta finns det inga som helst belägg för. När de tunga B-52 bombplanen släppte sina kolossala laster av napalm och splitter och kemiska stridsmedel över vietnamesiska soldater reagerade dessa som alla andra skulle gjort. De skrek efter sina mödrar, försökte gräva ner sig med sin naglar som enda utrustning och dog. Vietnamesiska soldater dog i tusentals av malaria, led av kronisk undernäring och var nästan alltid blöta och sjuka. Det de hade på sin sida var god motivation och en auktoritär regim som i ryggen som inte brydde sig nämnvärt om hur många divisioner som de brände igenom. Vietnameserna visste att det var med amerikanerna som det varit med fransmännen – förr eller senare skulle de försvinna.

När konflikten avslutades med Saigons fall 1975 hade Vietnam tillslut enats. Priset hade varit enormt, inte bara i människoliv utan även i pengar, trauma och titeln som ett av världens mest bombade länder.

Som grädde på det förfärliga moset kom sedan ett krig mot Kina 1979. Detta inleddes med att kambodjanska styrkor började bränna vietnamesiska byar och etniskt rensa vietnameser från Kambodja. Detta var inte något som det nu synnerligen ärrade Vietnam var beredd att tolerera vilket ledde till en invasion Kambodja följt av en motinvasion från kinesiskt håll in i Nordvietnam. De kinesiska styrkorna drog sig efter några veckors blodiga strider tillbaka med tunga förluster som de blivit utsatta för via vad som mer eller mindre var det vietnamesiska hemvärnet.

Och det är här vi kommer till den stora vietnamesiska tragedin. Nationen lyckades på under fyrtio år besegra tre stormakter till priset av enormt mänskligt lidande och allt för att tilltvinga sig självständighet. Vietnamesiska veteraner brukar även tala om en känsla av att slåss för sin frihet och sin nations omberoende.

Men hur blev det med friheten egentligen? Vietnam är idag en av de mest auktoritära länderna i världen. Trots årtionden, tillochmed årtusenden av kamp mot omvärlden så är nationen idag ännu inte fri. Kanske är det inte ”trots” man ska säga, kanske är det ”på grund av”. Kanske är det så den näranog eviga kampen har brutaliserat nationen, eller kanske att regimer som föds ur krig och katastrofer är dömda att förhärdas för att härda ut.

Detta är den glömda tragedin för Vietnams del. Att slåss för att bli fri och likväl vara ofri. Ibland är det inte bara ”ve de besegrade” utan även ”ve den segrande.”

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. bucharga permalink
    29 februari, 2012 10:21

    Vietnameserna är verkligen vår planets Reapers. Man kan inte annat än beundra de stackars satarna som besegrar fransmän, förnedrar amerikaner och äter upp kineser och allt detta för att deras regim ska kunna bli så auktoritär som möjligt och inskränka deras frihet!

  2. Grå Riddare permalink
    29 februari, 2012 15:05

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: