Skip to content

En bild säger mer än tusen ord

10 mars, 2012

Att en bild ska vara så mycket mer vältalig än ordet är ju välbekant. En bild säger ju mer än tusen ord, ett fotografi är en direkt avbildning av verkligheten. Ett fotografi är sanningen i pappersform, avskalad från akademiskt dravel. Det stämmer säkert för det mesta men det finns en del problem med denna utsago.

Sovjetunionen var en av de mer brutala och obehagliga statsformer som någonsin funnits. Listan över dess gräsliga förbrytelser börjar med inbördeskriget och slutar med Afghanistankriget. En av de mer kusliga aspekterna av Det Onda Imperiet kan ses i den välkända bilden nedan.

Som du ser, käre läsare saknas det någonting. Nämligen en person. Den som saknas är Lev Trotskij. 1900-talet befolkades av personer som Trotskij. Intelligenta, karismatiska och otäcka typer som givetvis hade den Stora Massans bästa för ögonen men samtidigt ansåg det nödvändigt att utplåna försvarliga delar av sagda Massa för att uppnå en Högre Vision. Han var en av Lenins närmsta män och en vital kugge för att den röda sidan skulle segra i det ryska inbördeskriget. Sålunda sågs han av många som en ganska naturlig efterträdare till Lenin, men medan Trotskij var ute och höll tal, åkte pansartåg, ställde upp ”spärrförband” bakom anfallande rödarmister (med uppgift att skjuta alla som tvekade i själva anfallandet) höll en annan man – Josef Stalin – på att knyta Sovjetunionens fruktansvärda kontrollapparat kring sig. När Stalin sedan grep makten fann Trotskij det för väl att fly landet för att slutligen bosätta sig i Mexico. Där blev han också mördad efter några år i exil.

Dock räckte det inte att mörda Trotskij. Han suddades inte bara ut ur jordelivet utan även ur historien. Sovjetiska tjänstemän satte sig ner med detta digra uppdrag och såg sedan till att få bort Trotskij ur de flesta fotografier där han figurerade jämte Lenin. Den förstnämnde var nu folkfiende och kunde inte gärna ses tillsammans med den sistnämnde som ju var landsfader. I Stalins gråkantiga värld fanns det inte plats för något sådant som nyanser.

Detta kom att visa sig vara ett återkommande tema vilket kan noteras i bilden nedan.

Mannen till höger om Stalin var Nikolai Yezhov. Precis som Trotskij var han inte guds bästa barn. Tvärtom faktiskt. Karln var chef för NKVD, den fruktade sovjetiska säkerhetstjänsten och därmed ansvarig för verkställandet av hundratusentals nackskott riktade mot förmodade folkfiender under Stalins Stora Terror (som på ryska har uppkallats efter Yezhov – Yezhovchina). Men när terrorn skulle trappas ned – detta då den faktiskt höll på att bryta ryggen av det sovjetiska samhället – ansågs NKVD-chefen som en lämplig syndabock, Stalin kunde ju inte gärna ha felat. Sålunda slutade Yezhov sina dagar liksom många före honom på ett betonggolv i Lubjankafängelset, begåvad med några gram bly visslandes genom nacken.

Men precis som för hans olycksbroder Trotskij slutade inte döden på det jordiska planet. Även i det historiska dito skulle Yezhov bort. Sålunda fick återigen några stackars byråkrater sätta sig för att mödosamt få bort den f.d. NKVD-chefen ur foton där han och Stalin figurerade tillsammans. Historien behövde snyggas till en aning.

Detta drag att ha ett något liberalt förhållningssätt till sanningen fortsatte inom Sovjetunionen ända till dess fall. Det bästa exemplet på detta är att det var först under Gorbatjovs dagar som man fann det lämpligt att erkänna Katynmassakern 1940 då NKVD mördade ca 22,000 polska officerare och intellektuella (7,000 av dessa avlivades av ett råskinn vid namn Vasili Blokhin som dök upp på platsen iklädd ett slaktarförkläde och med en väska fylld med Waltherpistoler, sålunda kunde man senare enklare lägga över skulden på tyskarnas redan digra brottsregister). Talanade är att många ryssar än idag förnekar att deras Volk skulle haft någonting med Katyn att göra.

Det obehagliga med detta är att tendensen att ljuga och förfalska tycks ha klibbat av sig till andra kommunistiska stater. Ett bra exempel är bilderna från det Stora Språnget (1958-1961). Det var under dessa katastrofala år Mao Tse-tung hade bestämt sig för att Kina skulle industrialiseras och komma ikapp västvärlden. Detta skulle givetvis utföras med en Plan som skulle kunna planera och förutse allting som skedde i Kina (ett land dubbelt så stort som Europa) på det ekonomiska planet under en femårsperiod. Resultatet var naturligtvis att mat producerades i stora mängder, beslagtogs av centralmakten för att sedan ruttna bort när sagda centralmakt försökte avgöra vilken svältande del av Kina som var i störst behov av livsmedel. Till saken hörde att det ö.h.t. inte fanns någon infrastuktur kraftfull nog att allokera matvaror till ett helt land vilket ledde till förseningar, köer och – tillsammans med den endemiska korruptionen – svinn. Sålunda fann sig snart stora delar av den kinesiska befolkningen utan föda till sina barn vilket ledde till våld mot centralmakten, vilket ledde till våld mot befolkningen. Sammanlagt dog mellan 20 och 43 miljoner människor under denna period.

Man kan ju nu tycka att detta borde märkas i fotografier, journalfilmer och dylikt. Det gör det dock inte. Till dags dato har ingen forskare lyckats återfinna något icke-officiellt fotografi föreställande Det Stora Språnget. Sålunda föreställer det fotobevis som faktiskt finns regelmässigt glada och välnärda bönder som rödkindat ser mot horisonten och en bättre framtid. Foton som påstår sig föreställa de berg av lik som Språnget producerade istället för säd är regelmässigt från en annan av Kinas många svältkatastrofer eller till och med andra länder.

Och i detta finns någonting vansinnigt obehagligt. Att man lyckas tysta ner tiotals miljoner dödsfall, en av 1900-talets största katastrofer (vilket inte vill säga litet). Att man från centralt håll lyckats skapa en egen verklighet via utplånandet och hemlighållandet av sanningen.

Och detta föder även en del tankar om historien som sådan. Om en bild säger mer än tusen ord så torde det vara det bästa källmaterialet i världen. Men om det nu är så att ett antal regimer i historien gjort sitt yttersta för att antingen förändra eller rakt av utplåna sagda bilder kan man fråga sig hur det blir med historien. Ty historia kräver en sanning. Perspektiv osv. kan ge förklaringar till denna sanning men de kan inte, egentligen, påverka själva sanningen. Sanningen är ju att dessa saker skett, de var stora och de var fruktansvärda men de skedde. Men denna sanning har sedan förvridits förvrängts, rent av våldtagits, tills den inte längre liknar sitt ursprungliga jag.

För om tusen år, när historiker sätter sig ner och mödosamt försöker redogöra för vad det egentligen var som skedde under det nittonde århundradet, vad kommer då ha skett med denna sanning? Om framtidens historiker sitter med texter om Det Stora Språnget och bilder av detsamma, vad ska de då tänka?

Kanske att ”en bild säger mer än tusen ord”.

Och vad sker då med sanningen?

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: