Skip to content

Min flickväns stora misstag.

12 mars, 2012

Inga jäkla kommentarer om att hennes första misstag var att ö.h.t. bli ihop med mig nu. Det är lite för uppenbart.

Nej hennes stora misstag var att introducera mig för Terry Pratchett för några månader sedan. Som vanligt är jag sent ute med de flesta saker som andra uppskattat en längre tid (se: min plötsliga kärlek till potatissoppa den senaste månaden). Karln började ju skriva sina böcker på 1980-talet.

För den som likväl inte känner till Pratchetts litterära gärning kan det dock vara lämpligt med en presentation av denna innan vi kommer till hennes stora misstag.

Böckerna handlar om skivvärlden. Detta är en slags parodi på mer eller mindre alla fantasyvärldar. I begynnelsen trodde människorna på denna värld att jorden var ett runt klot som kretsade kring en blek sol. Skepp som observerades segla mot horisonten och sedan försvann antogs runda klotet.  Detta var vad man trodde ända tills man faktiskt prövade sagda teori. Vetenskapsmän skickades ut för att se om världen var rund. När de sedan nådde horisonten upptäckte de att världen tog slut där, vidare undersökningar avslöjade att världen var en skiva placerad på fyra elefanter som i sin tur stod på en enorm rymdsköldpadda. De jävla hinduerna hade alltså rätt!

Böckerna utspelar sig sedan regelmässigt i skivvärldens största stad, Ankh-Morkpork. Denna stad har tagit åtskilliga inspirationer från alla möjliga (och omöjliga) riktiga städer men huvudsakligen tycks den vara ett slags hopkok av renässansens Rom och Milano. Här återfinns en Furste, brottslighet så organiserad att den är laglig (man får ett kvitto om man blir rånad), endemisk korruption (går att dra av för detta i deklarationen), en orkeslös centralmakt (de rikare medborgarna betalar gärna sin skatt i fikon snarare än guld), medmera.

Med andra ord är detta en ytterst knarkig värld. Detta är inte seriös så mycket som oerhört roligt fantasy. Det finns dock seriösa inslag och dessa har en tendens att fungera lite grann på samma sätt som Eddie Izzards stå-upp-framträdanden. Alltså, det är hysteriskt roligt men plötsligt kommer en mörk vändning som blir så oerhört mycket mörkare och mer berörande för att kontrasten blir så mycket skarpare mot den föregående anarkin.

Prachetts humor i sig påminner en hel del om Douglas Adams. Den disinkta skillnaden är dock att i Adams fall blir man underhållen men efter ett tag trött eftersom det i hans fall inte finns någon handling värd namnet. Pratchett däremot skriver minst lika roligt men har samtidigt, särskilt i de senare böckerna, handlingar som är riktigt bra och intressanta. Därtill gör du ett stort misstag, käre läsare, om du tror att Pratchett ”bara” är rolig. I hans böcker går det att återfinna en uppsjö av historiska, litterära, filosofiska och populärkulturella referenser (t.ex. återfann jag i en bok en referens till Rousseau och på samma sida en till Die Hard). Mycket av Pratchetts briljans ligger i att han bär sin klokskap fjäderlätt, inte på ett fisförnämnt sätt utan snarare på ett okonstlat och naturligt vis.

Det finns något trettiotal böcker i denna serie om skivvärlden som är skrivna för vuxna människor. Dessa böcker behöver inte läsas i någon som helst ordning även om de givetvis blir bättre om man håller sig någorlunda kronologiskt. Grovt räknat kan man dela in dem i tre huvudhandlingar som beskriver vissa grupper eller faktioner i Anhk-Morkpork och som sålunda avhandlar olika ämnen.

För det första har vi Döden. Saken är den att allting som människorna på skivvärlden tror på blir verklighet, de tror alltså inte på gudar och demoner för att de finns utan dessa entiteter finns för att människor tror. Sålunda springer gudar runt och slår in fönster hos ateister på skivvärlden. En av de varelser som kommit till på detta vis är Döden. Döden är på skivvärlden en fysisk person som har ett evigt sjå att ta hand om alla som avlider. Han pratar SÅ HÄR, ALLTID I VERSALLER OCH UTAN CITATIONSTECKEN. Detta är väldigt praktiskt eftersom man alltid vet vem det är som talar. En karaktär kan göra någonting oerhört korkat och sedan mötas av ett HALLÅ DÄR. Han är dock inte en osympatisk varelse. Han är snarare en slags ensam grå eminens som sätter plikten framför allt men även känner en viss sympati med de levande även om han aldrig riktigt förstår dem (på en förklaring av vad en metafor är för något svarar döden AH, EN LÖGN). Dödens böcker brukar ofta vara ganska filosofiskt upplagda. Frågor om liv, död, frihet, tid, ensamhet, verklighet osv. avhandlas. Därtill dyker hans kollegor Krig (idag kallad ”police action” eller ”intervention”), Pest (som blivit svagare p.g.a. tvålen), Svält (som lagt ner sin verksamhet och blivit frosseri istället) samt den femte apokalypsens ryttare – Ronnie (som hoppade av innan de blev stora) ibland upp. Slutligen tycker döden om katter.

För det andra har vi trollkarlarna på det Osynliga Universitetet. Dessa är helt och fullkomligt värdelösa. De är nämligen oerhört mäktiga på pappret men saknar samtidigt allt vad ambitioner heter. De tänker sig istället samhället som en pyramid och på toppen av denna ska trollkarlarna sitta och äta sina stora middagar. Det är det. Universums mysterier ligger bokstavligen talat och lurar i deras fingerspettsar men det de gör med denna kraft är att äta, dricka och sova. Relativt ofta får man aningar om att Universitetet varit mer slagkraftigt i sin läroplan men att det under århundradena gradvis degenererat. Böckerna som handlar om trollkarlarna brukar i regel kretsa kring att deras budget åtstramas, vilket leder till att antalet ostar på aftonmålets ostbricka beskärs, vilket leder till att de måste mobilisera sig.

 

För det tredje har vi Ankh-Morkporks statsvakt och deras chef, Sam Vimes. Då laglösheten är nästan total i skivvärlden största stad är vakten mer eller mindre en paramilitär enhet och det närmsta staden kommer en riktig armé. Böckerna om Vimes och hans knektar är i regel de absolut mörkaste vilket kanske inte är så konstigt då vakten ofta jagar ner seriemördare, med våld håller befolkningen på mattan och är insyltad i diverse politiska ränker. Böckerna i den här gruppen är mina personliga favoriter (vilket innebär att de är de objektivt sett bästa), inte minst då de ofta behandlar ganska kniviga frågor som i högsta grad avspeglar vår värld. Teman som kretsar kring etniskt våld, nationalism, medborgerliga friheter, hat och försoning avhandlas i dessa böcker. Inte minst handlar de om Sam Vimes själv och hans kamp mellan att vara lagen personifierad och samtidigt det lagliga våldet förkroppsligad.

Jag vet nu inte om jag lyckats förmedla hur bra jag faktiskt tycker att de här böckerna är. Men om jag nu inte lyckats kanske det hjälper att äntligen beskriva min flickväns Stora Misstag. Det var givetvis att introducera mig till skivvärlden. Hon trodde säkert oskuldsfullt att böckerna skulle fungera som en avledande manöver från min i övrigt dystra läsning med den fördelaktiga bieffekten att hon skulle slippa höra fullt så mycket ältande om taggtråd och spränggranater (till hennes försvar vet hon nu hur många procent av de brittiska stupade som drunknade vid Passchendale).

Nå, så blev det förvisso. Hennes misstag var dock att tro att jag skulle läsa en bok och vara nöjd. Nu har det gått två månader och jag har läst elva.

Ältandet är alltså inte längre om taggtråd utan snarare om trollkarlar.

Annonser
7 kommentarer leave one →
  1. lucidor permalink
    13 mars, 2012 12:58

    Min absoluta favorit i Pratchetts produktion är nog Good Omens som skrevs tillsammans med Neil Gaiman. Stilfullare, faktiskt ännu mer skruvad handling, samt en tämligen bra kristendomssatir.

    • 13 mars, 2012 13:14

      Började på den för många år sedan men hade oturen att bara komma över en ganska dålig svensk översättning. Funderar att ta tag i den på engelska när jag börjar få slut på Discworldböcker att knarka.

      • lucidor permalink
        13 mars, 2012 14:20

        Den är absolut värt tiden. Jag har bara läst den på engelska. Första böckerna som översattes i Skivvärldenserien är INTE bra översatta – vet inte hur resten blivit.

      • 13 mars, 2012 14:34

        Noterat detta, såludna håller jag mig till originalspråket när detta är möjligt. Problemet är väl i grund och botten att Pratchetts språk är fyllt med så många vitsar, ordvändningar och förnurligheter att det är väldigt svårt att översätta hans böcker. Mycket av humorn har ju även med drastiskt ordval att göra vilket eventuellt även det hämmar bra översättningar.

  2. svärmor permalink
    14 mars, 2012 10:44

    Kul att jag finns i bakgrunden men inte syns eftersom det är jag som har de flesta böckerna. Dessutom väldigt roligt att du blev så himla glad över en ny författare. Som sagt, det finns väl fler att låna här hemma.

    • 14 mars, 2012 10:52

      Honorabel mention borde givetvis gått till dig! Har beställt Night Watch och Men at Arms, tror inte du hade dem.

      • svärmor permalink
        14 mars, 2012 18:11

        Jo jag har alla böckerna utom den senaste men det är blandat på engelska och svenska.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: