Skip to content

Den svenske Guldfisken: ”det var ju flera veckor sedan”

26 mars, 2012

Om man som undertecknad är en dedikerad P1-lyssnare är det svårt att undgå att den lysande kanalen gjort ett skop. Det har nämligen avslöjats att vi svenskar säljer vapen till äckliga och osunda regimer och att en av dessa är Saudiarabien. (Nu hör jag någon klaga: ”Men OI, det här var ju flera veckor sedan”, mitt svar på detta är givetvis det klassiska och eftertänksamma: ”Käften!”)

Vi svenskar är bra på att göra vapen. Otyget vi tänkte oss att sälja (eller ja, det var snarare så att vi sålde kapaciteten att bygga sagda otyg), Bill II, är rent ingenjörsmässigt väldigt imponerande. Roboten är tänkt att slå ut stridsvagnar utrustade med s.k. aktivt pansar vilket den gör genom att dra iväg två RSV-strålar snarare än den traditionella ensamma strålen mot det fientliga målet. Den första strålen slår ut det aktiva pansaret, den andra människorna i vagnen.

Det är ej heller det enda vapnet vi säljer till vår omvärld. AT-4:or, Robot 90, Karl Gustaf, SF 90 och andra högteknologiska makapärer är stora svenska exportframgångar. Orsaken till detta är att de är välkonstruerade, effektiva och inte så fasligt dyra. Faktum är att vi säljer så mycket krigsmateriell att vi tydligen sitter på ca 2% av den totala globala vapenförsäljningen vilket leder till att vi per capita är den störste exportören av vapen … i världen.

Orsaken till detta återfinns faktiskt i det kalla kriget. Det andra världskriget hade lärt oss svenskar att det inte gärna gick att lita på att omvärlden skulle förse oss med materiell samt att den egna industrin inte kunde täcka det inhemska behovet vid fall av storkrig. Beslut fattades sålunda att Sverige skulle bli mer eller mindre självförsörjande vad beträffade vapen vilket också är grundorsaken till att vi idag har en kapacitet för tillverkning av krigsmateriell som blott motsvaras av en handfull andra stater i världen (USA, Ryssland och Israel för att nämna några).

Sen kom det sig att det kalla kriget slutade. I och med Sovjets fall avrustade Sverige då hotet från den ryska björnen inte längre var speciellt påtagligt. Eller ja, vårt försvar avvecklades i praktiken men själva försvarsindustrin blev kvar. Och man kan ju inte gärna ha en industri som inte producerar så sålunda förblev produktionen hög trots att det inte längre fanns en svensk försvarsmakt att beväpna.

Och så står vi här idag och blir förvånade över att lösningen på det överskott av vapen vi producerar blev att exportera det.

Det finns två saker som gör mig lite perplex över denna förvåning.

För det första att folk blir förvånade att vi inte säljer våra vapen till enkom gulliga stater. Saken är den att vapen produceras med det specifika målet att döda andra människor. Sedan kan man linda in frågan genom att kalla dem ”system” eller tala om att ”bekämpa mål” men kontentan är att vapen är någonting vi människor konstruerar för att ha ihjäl varandra. Sålunda kommer stater som faktiskt vill köpa våra vapen inte vara välmående små samhällen i Västeuropa som egentligen inte vill använda dem utan snarare kommer de vara hårdföra statsformer i mellanöstern, Centralafrika och Centralasien.

Sedan kan man hålla på och svamla om att vi har regelverk kring vår försäljning som ska se till att dessa svenska vapen inte kommer gå till fel personer eller knappt ens användas. Dessa regler är dock inte huggna i sten. Därtill framstår de nästan som en politisk avledningsmanöver. Ty säg att vi svenskar lagstiftar om att vi bara ska sälja saker till demokratier som befinner sig i fred och tror att vi kan vara nöjda med detta. Då lurar vi oss själva då demokratier precis som alla andra länder kan komma att hamna i krig, därtill sådana som inte nödvändigtvis är av defensiv natur.

Det framstår med andra ord i min värld som att debatten egentligen inte borde handla om huruvida vi ska sälja vapen till Saudiarabien eller ej utan snarare om huruvida vi ska ha en vapenindustri överhuvudtaget (folkets svar: ”nej, tänk på fredsrörelsen”, politikernas svar: ”ja, tänk på de 30,000 som arbetar inom den sektorn och vilket bråk det blev om SAAB som inte anställde mer än en bråkdel av den summan).

Och det leder till det andra som gör mig förvirrad. Ty detta är knappast den första skandalen som kommit att kretsa kring vår vapenindustri. Bara för något år sedan blåste det ju en mediastorm kring det faktum att vi både konstruerar och exporterar s.k. nålammunition – flechetter – som är gjord för att stoppa tätt packat infanteri alternativt folkmassor beroende på vem som avfyrar. Innan det har vi haft diverse mutskandaler kring exporten av både JAS-plan och boforskanoner. Sålunda torde svensken i gemen vara väl medveten om att vi har en stor vapenexport samt att denna ofta är riktad mot länder av tvivelaktig natur. Men trots detta går det alltid att skönja både upprördhet och framförallt förvåning så fort det återigen avslöjas för den svenska allmogen. Det är som om vi glömmer vår framgångsrika export någon gång per år och sedan blir chockerade (chockerade!) över att de som köper militärt materiell faktiskt kan tänkas döda andra människor med sina nyinköp.

Det här gör mig lite orolig. Ty denna guldfiskmentalitet gäller tråkigt nog inte bara vår vapenexport. Minns ni det där med global uppvärmning? Kring 2007 sågs detta som ett hot av största dignitet och något behövde göras snarast. Nu har det gått några år och mig veterligen är hotet av ungefär samma natur och potentiella storlek. Likväl var det länge sedan man såg Manifestationer Mot Hotet, galor för att Skapa Uppmärksamhet eller dylikt. Global uppvärmning har blivit en del av nyhetsflödet och som en del i detta flöde är det blott en beklaglig misshaglighet som tråkigt nog sker men som ingen orkar bry sig om (lite grann som misshandlade kvinnor, krig i Centralasien och svält i Afrika). Och om vi nu inte kan komma ihåg sådana saker kan man fråga sig om vi verkligen är mogna det där med, ni vet, demokrati. Om vi bara kan vara uppmärksamma på en sak i ungefär en vecka eller två är vi då kapabla att rösta fram beslutsfattare som ska härska över vårt samhälle? Finns det inte en risk att vi vandrar mot den jämmerdal som är amerikansk politik, dvs. hypermedialiserad sådan driven av småsinta skandaler och oviktiga debatter? Ty om minnet förblir dåligt hur ska vi då kunna avgöra vad som är politikers helhetspolitik? Ett dåligt minne inom politik leder till väljarskaror som röstar efter politikers val av frisyr snarare än ideologi.

Sociologerna har säkert någon sinnlig förklaring på detta, kretsande kring Moderniteten och Medialiseringen. Jag kallar det guldfiskmentalitet. Vi moderna människor framstår ibland som mentala duracellkaniner vi hoppar omkring från den ena biten smarrig information till nästa, när vi hittar något nytt är det gamla glömt. Sedan när vi sitter och mumsar på det nya kanske vi någon gång erinrar oss det gamla.

Men då rycker vi på axlarna och tänker att ”äsch, det var ju flera veckor sedan”.

Och så var det löst.

Annonser
7 kommentarer leave one →
  1. bucharga permalink
    27 mars, 2012 12:48

    Väldigt bra inlägg. Mig veterligen så har inte sociologerna brytt sig så där jättemycket om ”guldfiskementaliteten”, men den är trots det väldigt viktig. Jag kanske får sätta mig ner och skriva ett blogginlägg om sociologernas syn på informationssamhället och att ingen nu levande människa klarar av all den information som vi matas med varje dag. Detta leder tillsammans med individualismen till att man sållar ut det som är absolut viktigast för en själv och vi måste kunna göra detta eftersom vi drunknar i skit annars. Det vill säga har vi idag en massa människor som har jättebra koll på skor, men ingenting annat eller en nörd som en själv som har koll på vilken Waffen SS-pluton som gjorde ett motanfall i slaget vid Narva för att deras kompanichef tyckte att det var lämpligt.

    • 27 mars, 2012 20:32

      Intressant. Men konstigt. Framstår som någonting som sociologer mer än gärna borde vilja grotta ner sig i. Det handlar ju trots allt om modernitetens destruktiva kraft, osv.

  2. Grå Riddare permalink
    28 mars, 2012 10:59

    Instämmer, ett mycket bra inlägg! Det enda alternativet som kvarstår om man inte ska exportera vapen samtidigt som man inte kan lägga ned en industri av den storleken bör ju vara att börja rusta upp vårt eget nationella försvar igen. Undrar vad Gahrton & Co skulle säga om det?

    • 28 mars, 2012 13:07

      Kanske inte den slutsats jag ville ha men ändå. Jag tror det sannolika är vi fortsätter exportera och från och till blir förvånade över vi gör det. Upprustning framstår som dyrt samt onödigt om man ser bristen på hot från vår omvärld.

  3. Grå Riddare permalink
    28 mars, 2012 14:23

    Jag röstar för fortsatt export och upprustning! Speciellt med tanke på ryssarnas kraftiga upprustning.

    • 28 mars, 2012 17:54

      Kan ha fel här men är inte majoriteten av den ryska upprustningen s.a.s. intern? Vad jag har hört ska de stora pengarna läggas på kärnvapenstyrkorna (oanvändbara) samt höjda löner/pensioner för armépersonal (framstår mer som ett försök från Putin att knyta starkare band till militären). Om så är fallet vet jag inte om de riktigt kan anses vara ett större hot än de var för ett år sedan.

Trackbacks

  1. Om försvarsmaktens kris och Karin Enströms ansvar « Okänd idiot

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: