Skip to content

Berlins tyngd

1 april, 2012

Berlin är en tung stad. Det är en stad som inte bara är där den är utan liksom vill strömma ut, expandera göra sig märkbar. Trafiken strömmar fram längs gator upplysta av neon och nattliv. Pulsen i staden känns konstant, vibrerar genom asfalten. Lägger man sitt öra mot gatstenarna kan man höra stadens brusande hjärta slå med mekanisk klang. Det är kanske därför som jag alltid tänker mig staden på natten, gärna när det just regnat så att asfalten glänser av nederbörd.

Var man än går händer det saker. Människor är på väg, framåt, ditåt, mot någonting nytt! Aktiviteten är konstant. Människor i de centrala delarna bär på skinnportföljer och dyra kostymer, folket i Kreuzberg matkassar, nymålade tavlor och slitna gymnastikkläder. Alla ska de någonstans, snabbt, bråttom, bortom!

Fast inte i Tiergarten. Där är tempot långsamt. Pensionärer spelar boule. Invandrare grillar. Småbarnfamiljer spatserar med sina barnvagnar och håller i handen. Invandrade småbarnfamiljer grillar och håller i handen.

Ingenting vilar dock länge i Berlin. Bara någon kilometer från Tiergarten ligger Unter den Linden. Via denna vida promenadgata kan man ta sig till Friedrichstrasse och plötsligt är man i vimlet, myllret, pulsen, tempot igen. Vilan är tillfällig och illusorisk, i Berlin går saker framåt – inte makligt utan fort.

Historien vilar inte heller i Berlin. Nästan varje tvärgata innehåller ett minne om någonting stort eller fruktansvärt. Ofta någonting stort och fruktanvärt. En vanlig, trevlig smågata flankerad av grönskande lindar som hänger in över låga hus kan få ett helt annat sken ifall man ser ner på gatstenarna. Vissa av dessa är nämligen gjorda av koppar och utplacerade framför portuppgångar. På dessa står namnet på en familj, mamma, pappa, barn, följt av texten im Auschwitz ermordet.

Ermordet. Tyska kan vara ett expressivt språk. Och när man smakat på ordet blir liksom lukten av gatan annorlunda. Lukten går från att domineras av nybakat bröd och lindar till att distinkt påminna om avgaser och död. Husens skuggor blir längre och kryper in i ens tankar.

I Berlin vilar inte historien – den är vaken och rör sig in i och vid ens sinne.

Överallt i staden finns historia och kultur. Det är inte den svenska kulturen utan den tyska Kulturen. Någon har träffande beskrivit Tyskland som Sverige för vuxna. Det stämmer. Var man än går finns bokhandlare, antikvariat, konstutställningar, hela affärer för klassisk musik, muséer och hus fyllda med lärda människor som för viktiga och eftertänksamma diskussioner i dagspressen. Berlin har riktiga intellektuella och dessa tror därtill att den breda allmogen inte bara är intresserade av utan därtill förstår deras debatter. Det som finns i den tyska dagspressen är inte försök att förenkla eller underhålla för att skapa intresse utan har istället utgångspunkten att de som läser är vuxna personer. Inte en obildad pöbel eller halvbildade epigoner som tror sig vara intellektuella utan vuxna, bildade människor.

Och detsamma gäller historien. Utställningar på Berlins museer görs inte utefter den senaste humanistiska flugan. De görs inte heller för folk med en guldfisks tålamod. De görs av och för människor som förstår att historien är en enorm och komplex val där informationen aldrig tar slut och där varje person måste få dra sina egna slutsatser.

Historien i Berlin är naken och ärlig. Monumenten är otaliga. Där finns de storslagna såsom Siegessäule, en massiv pelare med Victoria längst upp som firar det blodiga och storslagna enandet av Tyskland. Detta visar stolthet och triumf – Nationens Ärorika Förflutna etcetera. Men bara en kort promenad från detta finns den raka motsatsen. Nationens skam. Denkmal für die ermordeten juden Europas. Det gråsvarta och klaustrofobiska förintelsemonumentet. De känslor som förmedlas här är ångest, ruelse och totalitarismens förkrossande tyngd. Det är en åminnelse till en nationell skuld som de flesta tyskar känner av än idag.

Där finns även de mer personliga monumenten som det i Neue Wache. De mest personliga monumenten är kanske dock de många kulhål som finns kvar än idag i stadens husväggar.

Detta är Berlin. En stad där allting går framåt, där historien samtidigt vilar tungt och ofta inte alls, kanske går det framåt för att historien hela tiden gör sig så påmind. Kulturen finns överallt, människorna likaså.

I min värld ligger inte Berlin bara i Europas mitt, Berlin är Europa. Det är en ärrad stad, bågnade under ett arv så oerhört tungt att det hissnar. Samtidigt är det en stad som är så fylld av liv. Det är det gamla som förenas med det nya som är vår kontinent. Det är kulturen och ljuset förenat med barbariet och mörkret som gör staden till ett destillat av Europa.

Berlins kontraster sammanfattar vår kontinents kontraster. Europas ärr och Berlins ärr är ofta desamma, ibland orsakade av Berlins blotta tyngd.

Annonser
10 kommentarer leave one →
  1. bucharga permalink
    2 april, 2012 09:09

    Deutschland über alles! Vi åker dit i sommar om jag så måste ingå en blodsed!

  2. Gustaf permalink
    3 april, 2012 09:59

    Mycket bra skrivet! Städer överlag är fascinerande, inte minst så centrala städer som Berlin. Precis som du är inne på tror jag att det beror på att de så att säga blir till ackumuleringspunkter där minnen och lämningar av det förflutna samlas, liksom det faktum att de, både nu och då, samlar så många olika liv, berättelser och händelser på en och samma plats. Jag kan varmt rekommendera Karl Schlögels ”Terror och dröm – Moskva 1937” för ett riktigt bra exempel på hur bra det kan bli när man som historiker utnyttjar detta och använder staden som ett slags historievetenskapligt prisma. Det vill säga, låter den utgöra den punkt där en tids alla olika utvecklingslinjer, historier, förhoppningar, drömmar, galenskaper, rädslor, ideal och så vidare, möts, bryts och vävs samman. Boken är på ett sätt en samling essäer, löst sammanhållna av Moskva som plats, vilket kanske hade kunnat göra den splittrad och diffus, men som istället blir just det som ger liv åt staden, tiden och alla dess olika aspekter. Kort sagt, den är mycket läsvärd vare sig man är intresserad av epoken eller platsen som sådan, eller av hur människor hanterar och förhåller sig till det totalitära. Den fungerar också utmärkt som en påminnelse om historievetenskapens möjligheter. Att döma av vad du skriver om på den här bloggen (elände, right? :P) tror jag att den skulle falla dig i smaken.

    • 3 april, 2012 11:21

      Tack!

      Om du gillar staden som fenomen och dess karaktär kan jag rekommendera de första två kapitlen av Oralando Figes utmärkta Natshas Dance. De avhandlar på några hundra sidor Moskva och St:Petersburg från tidigt 1700-tal till revolutionen. Temat är kontrasten mellan de två främsta ryska städerna. Det västerniserade i Petersburg ställs mot det urryska Moskva.

      Schlögel hade jag tänkt att önska mig i födelsedagspresent. Peter Englund rekommenderade nämligen den på sin blogg och jag brukar ha stor glädje av hans boktips.

      Och ja Stora Terrorn intresserar mig storligen, korrekt analys av undertecknads intresse 😉

      • Gustaf permalink
        3 april, 2012 14:05

        Det låter onekligen mycket intressant, tack för tipset! Jag tror att jag stod och övervägde att inhandla hans bok om terrorn (De som viskade) på bokrean men av någon anledning kunde jag hålla mig just den gång. Den verkade dock både välgjord och intressant.

        Även jag hittade för övrigt till Schlögel via Englund. Är det någons boktips man bör ta på allvar så är det väl hans 🙂

      • 3 april, 2012 14:41

        Vad mig anbelangar är allt Figes skriver guld så köp därefter. Han är liksom lite grann som en brittisk Englund, bra språk, personnära, intressanta ämnen, bred kunskap, etcetera.

  3. Gustaf permalink
    3 april, 2012 15:47

    I så fall ska jag ta och bekanta mig med honom, det låter ju helt klart lovande.

  4. mor permalink
    3 april, 2012 19:14

    Natasha´s Dance är en fantastisk bok! Lärd, mångsidig, välskriven.

  5. 7 april, 2012 07:20

    Horace Engdahl måste vara 2012 budpojke över goda och träffande citat. Jag får i.ö. hålla med Lillpojken i hans ryande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: