Skip to content

Att förlora en vän

3 april, 2012
tags:

(Oroa dig inte, det är inte dig jag skriver om käre läsare, detta är allmänt)

Jag har två systersöner. Den ene är ganska späd, tror att han kan flyga och säger inte så mycket annat än ”pannkaka”, ”mormor” eller ”tittut!”. Den andre är några år äldre och sålunda mer talför. När vi träffas brukar han vilja att jag läser godnattsaga för honom. Jag säger inte en godnattsaga för det slutar sällan med en. Efteråt brukar han vilja småprata lite. Ofta vill han (snäll som han är) höra om ”längesentiden”. Det brukar då bli mycket riddare och slott och bönder och annat (vi har inte riktigt kommit till det där med kedjeloden än, men vänta bara). Men när det inte är jag som håller låda brukar det vara han som pratar. Det som avhandlas då är regelmässigt hans vardag och då inte minst tillvaron på dagis.

Det som är lite slående här är att nästan alla andra barn som går på samma dagis omnämns som kompisar. Jag minns det som att det var ungefär så det var. Alla andra barn på mitt gamla dagis var mina vänner, förutom en liten grupp med skitjobbiga tjejer som klöstes alternativt ville pussas. Huh!

När man var liten hade man alltså många vänner, massor med vänner. Ibland slutade vänner vara vänner för att man hamnat i en våldsam konflikt om en sandlådeattiralj men detta löstes efter någon timma och så var man vänner igen.

Sedan började skolgången och situationen blev annorlunda. Allteftersom man blev äldre slutade man leka och började alltmera att ”vara” eller ”hänga”. Följaktligen slutade man umgås med alla och blev mer exklusiv i sitt umgänge, helst ville man ju umgås med dem man hade någonting gemensamt med eller utbyte av.

Och så har det väl fortsatt, i varje fall för min del. Varteftersom åren gått har mängden personer som jag kallar mina vänner förändrats. Det är inte så att den nödvändigtvis blivit mindre – tvärtom faktiskt sedan jag började på universitetet. Men likväl är det knappast så att jag umgås med precis samma personer som jag gjorde när jag gick på mellanstadiet.

Vissa vänskaper varar inte för alltid, en del faller av.

Ibland är det dramatiskt. Ens vän har varit ett as. Självklart är det ens vän som varit det. Det är ju mycket sällan, käre läsare, som du erkänner att även du har felat. Detta är upprivande och nästan traumatiska uppbrott. Känslan efteråt är inte av saknad utan av bitterhet och agg. Man grunnar länge över hur tusan man kunde vara vän med ”den där idioten” och det som en gång kanske var en varm vänskap förvandlas i minnet till ärrvävnad. Där man förr kanske mindes skratt och gemenskap minns man nu mest oförrätter.

Men de flesta vänskaper man gått miste om har ju inte haft den typen av definitiva slutpunkter. För det mesta är det inte så avsiktligt. Snarare handlar det väl om att man når någon form av kritisk massa i mängden människor som man faktiskt har tid att ägna sig åt. När detta sker försvinner kontakten med dem som man inte har fullt så mycket glädje av.

Detta är givetvis inte någonting man gör medvetet. Det är bara det att man kommer på sig själv med att inte höra av sig och noterar även att den andre inte heller gör det. När man från och till ses pratar man runt om att man ”måste ses igen” men detta är någonting som man av någon anledning håller tunt. Det finns inte tid, går inte att få in i schemat, involverar att man måste offra tid från någon annan.

Plötsligt hörs man inte av alls. Plötsligt är man en vän fattigare.

Det här har hänt mig många gånger. Förmodligen händer det just nu med någon. Problemet med att bli äldre, lära sig nya saker och bli mer eller mindre vuxen är ju just det att man förändras. Dessutom förändras man samtidigt som ens vänner förändras – saken är den att man förändras på olika sätt. De intressen man en gång i tiden delade slutar vara intressanta, man börjar umgås i skilda umgängesgrupper som i sin tur har skilda vanor och plötsligt en dag känner man knappt igen sina gamla vänner.

Kanske var det därför man hade fler vänner när man var fem år gammal. Man förändrades men gjorde det samtidigt, i ungefär samma takt och på ungefär samma sätt. Då kan man ha många vänner. Men allteftersom vuxenheten kommer smygande och tillslut överrumplar en så blir listan med människor man en gång kallade vänner längre. Idag är det mer komplext och man själv är mer komplicerad.

Men så ibland blir man påmind om dem. Någon kanske säger något, någon kanske gör något, någon kanske skrattar på ett visst sätt och plötsligt är det som en lucka i ens medvetande öppnas. Känslan är som att sätta sig ner med en låda med gamla fotografier. Man ögnar igenom solblekta bilder från en tid som flytt och tänker:

just det, de var mina vänner”.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 7 april, 2012 07:13

    Förbannat fint.

  2. Isungen permalink
    8 april, 2012 23:29

    Vackert, uppriktigt, enkelt och riktigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: