Skip to content

De lärdas död

12 april, 2012

Det sägs att mängden information i världen fördubblas var fjärde år. Detta är fullkomligt hissnande, men också någonting nytt. En gång i tiden var informationen begränsad. En gång i tiden kunde karlar som Francis Bacon på allvar hävda att de skulle skriva en litterär följetång som skulle revolutionera samtliga vetenskapar – detta då det inte fanns så mycket vetenskap att förändra till att börja med. En gång i tiden kunde män som da Vinci kunde hävda att de kunde allt då det inte fanns så mycket att veta.

Informationen i det gamla Europa hade regelmässigt sin grund i bibeln. Utöver detta fanns det de begynnande ansatserna till naturvetenskap samt diverse historiska, filosofiska och moraliserande verk från svunnen tid. Mängden information begränsades inte minst av möjligheten att skriva ner den. Utöver det trista faktum att majoriteten av de människor som levde under medeltiden var helt illiterata var man innan Guttenbergpressens tillkomst tvungen att för hand skriva ned och kopiera all information. Därtill ska man komma ihåg att även efter att tryckpressar börjat användas i Tyskland innebar inte detta att de över en natt blev helt dominerande i Europa. Länge ansågs de handskrivna böckerna vara av en ädlare natur än de pamfletter som tryckpressar kunde spotta ut. Det var inget konstigt med detta. Att tillverka böcker på 1400-talet var en konst. Böckerna kunde ofta kosta en daglönares årsinkomst p.g.a. den mängd färg som lades ner på den ofta undersköna bildkonst som prydde böckernas marginaler. Därtill var ofta själva bindningen avsiktligen konstruerad för att vara dyrbar, ibland med rent guld som en av ingredienserna i bokryggen.

Talande både för denna tids knapphändiga mängd information samt för den delen böckernas dyrbarhet var det mytomspunna Bibliotheca Corviniana den ungerske renässanskonungen Mathias Corvinus personliga bibliotek. Detta var den näst största boksamlingen i Europa och ansågs av sin samtid vara det åttonde underverket samt den plats där all världens kunskap fanns samlad. Det omfattade dock blott mellan 1000 och 3000 band vilket alltså innebär att min lägenhet kan skryta med fler böcker.

Avsikten att samla all information i världen på en plats går inte att sjösätta idag. Än mindre går det att göra det samma i en enda människas huvud. Universalgenier av renässansmått är något som vi i modern tid inte har en möjlighet att bli eller skapa. De finns dock de som verkar försöka. Det finns en typ av lärdom som man bara kan på sin höjd aspirerar till och i praktiken blott avundas. Människor som faktiskt verkar försöka lära sig allt.

Tony Judt var en av dessa vandrande kunskapskataloger. Han avled i ALS den 6:e augusti 2010. Detta var som jag ser det ett slag för hela historiedisciplinen. Judt hade en bredd som man sällan ser nuförtiden. Han kunde t.ex. skriva långa och initierade essäer om mer eller mindre bortglömda författare, diskutera de finare aspekterna i intermarxistisk idédebatt, beskriva förintelsens historiebruk i vitt skilda länder och analysera det kalla krigets slut ur ett ekonomiskt perspektiv. I en recension kritiserade han en annan historiker för att denne glömde bort de kommunistiska utrensningarna i Bulgarien 1947 i sitt verk om efterkrigstiden. Detta verkar han inte gjort p.g.a. snobbism utan snarare för att det för Judt tycks ha varit en självklarhet att andra professorer i historia kunde åtminstone ungefär lika mycket som han själv.

Den han kritiserade var Eric Hobsbawm. Han är till skillnad från Judt inte död. Han är dock 94 år gammal vilket föranleder det beklagliga konstaterandet att han snart kommer vara det. En likhet med Judt är dock hans bredd. I hans gärning redovisas en myriad av aspekter – kaninuppfödning, tysk taktisk doktrin, landsbyggdsmarxism, diplomati, sociala förhållanden i den tredje världen och långt mer.

En annan av dessa spränglärda var Hannah Arendt, död 4:e december 1975. Hon genomgick sin skolgång på några av de förnämsta universiteten Centraleuropa hade att erbjuda. Uppväxt i ett högborgerligt hem genomsyrades hon av de tyska bildungsidealen, de kanske mest utmannande kraven för intellektualism som någon någonsin satt upp, som hon därtill nådde upp till. Som flykting i USA fann hon de lokala intellektuella varande bristfälligt utbildade autodidakter.

Dessa tre var verkligen intellektuella på allvar. Det var människor som kanske inte kunde allt men som var på en kunskapsnivå som likväl närmar sig de gamla renässansgeniernas. Kunskapen var någonting viktigt för dessa tre. Det var någonting som man kämpade sig till men till slut vann. Deras storhet låg i hur vittomfamnande deras kunnande var och den bredd av ämnen de kunde analysera.

Detta är någonting som jag tror är på väg bort. Personer såsom Judt, Hobsbawm och Arendt är av ett utdöende släkte. Orsakerna till detta är flera.

För det första har vi den ovannämnda mängden möjlig kunskap. Det är som sagt inte möjligt att pressa in all den information som finns i världen i en människas hjässa. Lösningen på detta har blivit en alltmer stram specialisering. Kunskap riktad mot en liten punkt.

Men denna specialisering tycks ibland vara ytterligare en orsak till att de lärda verkar dö ut. Ty specialiseringen leder till att allt fler kan allt mer om allt mindre. Avhandlingar skrivs om Norrköpings portvaktares 1800-talshistoria där varje aspekt av dessa människors göranden och låtanden redovisas. Detta är givetvis av godo om man utifrån detta kan dra mer generella slutsatser om samhället i stort, annars blir det ju blott okynneshistoria. Men det är på just denna punkt som specialiseringen blir vansklig. Ty hur kan man kunna uttala sig om bredd om man blott är kunnig om det smala. Om man är specialiserad på portvaktare finns här en klar risk att man inte är speciellt insatt i andra samhällsgrupper eller 1800-talet i stort.

Därtill har vi den tredje orsaken som likaledes är anknuten till informationsmängden. Detta är perspektiven som vi humanister och samhällsvetare använder oss av. En del vill kalla dessa för teorier, något som naturvetare och undertecknad finner befängt. Humanistiska perspektiv går regelmässigt inte att bekräfta med experiment, de går inte att använda för att göra säkra prognoser och de går för det mesta inte heller att falsifiera. Att då använda samma ord för konstruktivismen som för E=MC2, teorier, är enfaldigt. Snarare är de perspektiv. Perspektiv som man använder för att tolka, förstå och inte minst avgränsa världen. Dessa är i regel inte tänkta att vara allomfattande svar på allt men problematiskt nog tenderar både humanister och samhällsvetare att använda dem som sådana. En konstruktivist ser i regel världen som en konstruktion, en hermeneutiker letar för det mesta efter delar och helheter och en postmodernist söker maktstrukturer och relativiseringar. Problemet med detta blir givetvis att den som slaviskt följer ett perspektiv får ett svar på mer eller mindre allt. Hela den fysiska verkligheten kan ses via perspektivet och sålunda blir det onödigt att försöka sätta sig in i det man inte förstår. Perspektivet har ju ändå gett en det enda svaret.

Om de lärda då definieras av sin bredd och de som i dag aspirerar på lärdom håller sig till det smala är det svårt att inte dra slutsatsen att de lärda gått mot sin ättestupa. Att de verkligt intellektuella kommer att vara ett skuggigt minne för den specialiserade framtiden.

Med tanke på mängden kunskap i världen är detta kanske inte så konstigt. Ingen kan kunna allt. Ingen kan lära sig allt, ens om ett ämne.

Men det är fan inget skäl att inte försöka.

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. bucharga permalink
    13 april, 2012 21:50

    Kan man säga att de intellektuella var bättre förr? Mig veterligen så finns det få idag som jag skulle vilja kalla verkligt intellektuella eller lärda. Specialiseringen är bra i och med att den ger oss djupare förståelse på många områden. Dock försvinner denna användbarhet när det stora hela försvinner och blir till en grå massa. Man kan säga att man måste till exempel ha en viss förståelse för hur en krigsindustri fungerar om man ska kunna begripa varför trupperna inte får fram sina vapen. Vi får sannerligen hoppas att det snart kommer fram en ny Tony Judt och visar världen att man kan vara spränglärd om det mesta och inte bara hur man höll lillfingret när man förtärde vin på 1600-talet. Väldigt bra inlägg!

Trackbacks

  1. Nu blir jag så där trött igen: Åsa Lindeborg « Okänd idiot
  2. Vem ska leda oss? | Okänd idiot

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: