Skip to content

Om den spännande politiken

7 maj, 2012

Problemet med politik efter murens fall är att den blivit så trist. Detta är givetvis positivt då det s.k. ”socialistiska allternativet” på de flesta sätt utgjorde ett hot mot både frihet och demokrati. Samtidigt är det svårt att bortse ifrån att detta även är något av ett demokratiproblem. Om politiken är tråkig, varför bry sig? Varför rösta?

Som många andra släpade jag mig gäspandes igenom partiledardebatten igår. Även om våra folkvalda alla framstår som mer eller mindre trevliga människor är det svårt att bortse ifrån att den politik de för eller vill föra är så grådaskigt tråkig. Grundproblemet syntes mig vara att det råder en ankdammsliknande stiltje i vår lagstiftande församling vilket i sin tur har att göra med att skillnaderna mellan partierna är ganska små. Vänsterblocket vill ha ett relativt stort statligt engagemang med utrymme för privata aktörer. Högerblocket å sin sida vill däremot ha ett relativt stort statligt åtagande med lite större utrymme för privata aktörer. Sedan har varje individuellt parti sin egen lilla bebis till sakfråga som de gärna vill värna om (mest parodiskt blir det när de mindre och yngre partierna får frågor om t.ex. utbildningspolitik och genast börjar prata om äldreomsorg, invandrare eller miljö).

Detta gör svensk politik trist, det är svårt att hetsa upp sig över huruvida vi ska ha ett femte jobbskatteavdrag eller ej, och eftersom den svenska politiken är problemet är det givetvis synd att partiledardebatter så sällan behandlar utrikespolitik. Denna berördes flyktigt igår men blott i samband med vår vapenexports vara eller icke vara. Det var förvisso en av de intressantare delarna av debatten. Inte p.g.a. sitt innehåll utan snarare för att sossar och moderater var rörande överrens med varandra om att exporten nog måste fortgå. Det har sannolikt att göra med att de är de två stora partierna och alltså de som eventuellt måste ta tag i det där med att faktiskt regera Sverige.

Resultatet blev alltså en debatt som präglades av Reinfeldts ledsna hundögon som såg ut att fråga: ”varför säger han så många dumma saker till mig?”.

I egenskap av en modern väljare (alltså en som finner sakfrågor sövande) brukar jag ju som nämnts söka mig till den amerikanska politiken för att få mitt lystmäte i politiskt showande. Det har gått alldeles utmärkt det senaste året medan republikanerna irrat mellan sina olika kandidater, alla av bindgalen ull. Men nu! Nu har ju Romney kammat hem sin förutsägbara nominering vilket leder till att han ska inleda sin flykt från de extremister vars stöd han behövde för att bli nominerad och närma sig de mittenväljare han trängtar för att bli vald. Romney är redan en förlamande grå karaktär och att han nu ska bli lagom till på köpet krattar inte direkt manegen för rolig politik.

Det som återstår är snarare att se Obamas, förvisso förträffliga, demagogi skramla igång väljarstödet i väntan på de amerikanska presidentkandidatdebatterna i höst.

Det är alltså lätt att misströsta när man letar efter politik som är underhållande nog att faktiskt följa.

Men vänta! Vi har ju grekerna! Grekerna kan man lita på! De lyckades ju igår ge 7% av sitt parlament till ett nazistparti. Nazist är nu förvisso ett sånt där begrepp som är ganska urvattnat. George W Bush jämfördes ju t.ex. gärna med Hitler under sin tid som president. Nazist har blivit ett sånt där begrepp som man slänger ur sig mot folk man ogillar och som eventuellt har värderingar som kan beskyllas för att vara åt höger.

Men grekerna (den europeiska ekonomins svar på myrlejonet) har nu haft den goda smaken att välja in riktiga nazister i sitt parlament, partiet Gyllene Gryning. Dessa rakade grobianer avfärdar upplysningen och industrialiseringen, vill minera Greklands gränser och upprätta läger för invandrare. Tillyttermeravisso recenseras marxism och liberalism som en Judisk Komplott och en nazist är ju inte nazist utan att vara nerkladdad med diverse nypaganistiska dillerier.

Äntligen spännande politik alltså! Hur ska de demokratiska partierna i Grekland hantera detta?

Sedan kan man ju nu i och för sig även konstatera att den tråkiga politiken är så oändligt att föredra. Den tråkiga politiken innebär ju i praktiken att landets problem är i stort sett lösta. Den tråkiga politiken vittnar om att landet är stabilt, rikt och begåvat med en medborgarskara som inte har allt för mycket att oroa sig för

Ty den spännande grekiska politiken visar även att den roliga politiken också kan bli farlig.

Annonser
One Comment leave one →
  1. bucharga permalink
    9 maj, 2012 17:09

    Det är högst pinsamt för hela det grekiska folket att man i något år beskyllt det vackra och ädla Tyskland för att vara en nazistisk stat och att Merkel bedriver pangermanism, bara för att sedan välja in riktiga nazister i sitt parlament. De är ju heller inte särskilt diskreta med det hela så som andra högerextrema partier ute i Europa är. Vad ska det bli av den europeiska ekonomins svar på Myrlejonet?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: