Skip to content

Den medeltida tonåringen

17 maj, 2012

Det är fantastiskt kul att jobba men människor i de yngre tonåren. Så var det sagt. Givetvis är det roligt att se när de lär sig. Givetvis är det kul när man lyckas skapa engagemang och intresse. Givetvis är det underhållande att få recensionen ”snygg men lite gammal”.

Men det roligaste med tonåringar är tonåringarna själva. Det är verkligen de starka färgernas tid de lever i. En dag kan världen ligga inför deras fötter, man ska bosätta sig utomlands och bli rik. Dagen efter är allting nattsvart, alla andra är elaka och man själv värdelös. Dagen efter det strålar man soligt mot lärarkandidaten (undertecknad) och dagen därpå är den där jävla kandidatjäveln den jävligaste jävel som någonsin jävlats med en. Sen blir det fredag och då uträttats intet.

Det där med de ”starka färgernas tid” är ett uttryck jag lånat/stulit av Johan Huizinga. Han använde det redan 1919 för att beskriva den medeltida människans medvetande. Senare har Huizinga kritiserats för att han a) utgick för mycket ifrån det senmedeltida Burgund för att beskriva en hel era och att han b) inte såg den medeltida människan som en varelse med andra rationaliteter än den moderna individen. Trots detta är hans beskrivning både träffande och rörande.

Huizinga beskrev den medeltida människan som närmare barnet. När man var ledsen var man Ledsen, han beskriver t.ex. hur hela städer gråter av sorg och hänryckning över heliga män och dylikt. När den medeltida människan sedan var glad var hon Glad. Folk skriker av glädje i hans verk, det finns ingen hejd på hur lyckliga de kunde bli. De kunde även vara så grymma som bara barn kan vara, fullkomligt empatilösa med fattigare människor och därtill förtjusta i allehanda lekar som kretsade kring djurplågeri och rådbråkning av brottslingar.

Detta med lekandet är dock viktigt. Ty ett sätt som äldre tiders människor skilde sig ifrån de moderna är att vuxna lekte samtidigt som barn arbetade. Detta gjorde skiljelinjen mellan barndomen och vuxenheten ytterst suddig. Bidragande till detta var givetvis att äldre tiders människor inte uppfattade barn som vi gör. Snarare såg de på barn i förhållande till vuxna som vi ser på en pannkakssmet i förhållande till pannkakor. Alltså: de olika ingredienserna för en färdig produkt finns där men måste röras om, skakas och steka tills man kan få ett fullgott resultat.

Barn var alltså länge inte barn i de vuxnas ögon under en lång tid av Europas historia. De var snarare en slags små vuxna som var svaga och korkade och behövde fostras och tuktas för att bli färdiga människor. Så t.ex. talade sig Erasmus varm för att barn precis som växter behövde vattnas, beskäras och tämjas för att någongting vackert skulle kunna spira.

Man brukar därför inom historiska kretsar tala om att barnet och barndomen ”upptäcks” först under 1700-talet i samband med upplysningen. Då kommer man istället att hylla barndomen med en icke obetydlig grad av sentimentalitet. Så t.ex. talte ju Rousseau gärna om barnet som någonting som var oförstört och ej ännu nedsmutsat av samhället.

Idag har vi ju istället en tydlig distinktion mellan barn och vuxna. Detta gäller inte minst hur vi förväntar oss att respektive grupp ska bete sig. Brådmogna barn tycker vi ju är både irriterande och tråkiga emedan vi finner barnsliga vuxna varande i behov av att skärpa sig och mogna. En delanledning till detta anförs ibland vara det kapitalistiska, moderna samhällets kategoriserande och disciplinerande effekt. Detta är något som förmodligen gynnat barnen men som samtidigt kan tyckas ha missgynnat oss vuxna. Många jag känner skulle må bra av att skaffa sig ett barnasinne.

Men för att återgå till tonåringen så kan ju konstateras att denne är en slags restprodukt av ovannämnda historiska utveckling. Tonåringen framstår ibland i mina ögon ha blivit det som finns kvar av den medeltida vuxna människan, dramatiska och måttlösa – levande i de starka färgernas tid.

Om detta stämmer ska man sålunda bege sig till närmsta högstadieskola ifall man någon dag vill förstå sig på det förgångna. Där bakom de grå betongväggarna finns de som fortfarande beter sig och känner på samma sätt som Karl den store och Jean d’Arc.

Om inte annat kan man kanske lättare förstå sig på medeltiden och dess skrikande, larmande kalejdoskop av färger och känslor om man ser alla medeltida människor som tonåringar.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: