Skip to content

Stora Blå: Det okända och förundran

18 maj, 2012

De gamla mongolerna, kazhakerna och många andra ryttarfolk hade lustigt nog en gemensam gud. Stora blå. Detta var inte en enad religion utan något som olika folk kommit på oberoende av varandra. Det är inte svårt att förstå hur detta gick till.

Ty om man tänker sig bakåt i tiden, tillbaka till den tid när människor i Centralasien levde av sina boskapshjordar och därmed var evigt förpassade till vandringar över stäppen förstår man. Tänk dig själv, käre läsare, en av dessa herdar. Han sitter på sin häst med sin kompositpilbåge av senor och trä lagd över sadeln. Omkring honom har han sin hjord och omkring honom finns stäppens oändlighet. Stäppen som å ena sidan är livsnödvändig för honom. Den ger hans boskap mat vilket i sin tur leder till att hans familj kan överleva dagen. Å andra sidan är det även en farlig plats. Ute på stäppen lurar svälten, där vandrar sjukdomarna och där ute någonstans lurar vargflockar och fientliga grannar. Stäppen är alltså vår herdes hot och löfte i ett.

Men det är även det som han känner till. Vår herde kan röra vid stäppen, han förstår sig på sin omgivning – inte minst då han själv är uppvuxen på den. Detta är i skarp kontrast med det andra han ser utöver stäppen, ty det som finns över honom är en stor blå skål av himmel. Detta är någonting vår herde inte kan beröra, inte kan förstå och inte kan påverka. Detta är Stora Blå.

Det enda han kan göra är att se upp mot himlavalvet och förundras.

Detta skede av religionen är vackert. Ty detta är i det skede innan vilken religionen är organiserad. Det är innan spekulationer om världens varande hårdnat till dogmer, det är innan korståg och fanatism. Det är helt enkelt under den lilla stund när en människa kommer i kontakt med någonting hon inte förstår och försöker förklara detta. Det är med andra ord en ytterst kreativ stund där vilka sanningar som helst syntes godtagbara, något som är paradoxalt då religioner när de fått jäsa ett tag snarare hämmar kreativitet till förmån för den Stora Sanningen.

Just detta att begripliggöra verkligheten är någonting vi människor alltid verkar ha sysselsatt oss med. Vi vill gärna organisera och förklara världen, detta kanske för att en obegriplig värld är en värld som vi människor inte skulle vilja befolka. Vi behöver våra förklaringar och vår förståliga värld för att inte bli tokiga av insikten att vi egentligen kanske inte vet så mycket.

Och innan naturvetenskapernas genombrott var det de organiserade religionerna som stod för dessa förklaringar. Innan det bestod förklaringarna av vad människor som satt och kurade kring lägereldar kunde gissa sig fram till utifrån den lilla information de innehade.

Idag har alltså vetenskapen ersatt religionen som förklarings- och kanske även meningskapare. Detta har lett till mycket gott, inte minst människans tro på sig själv och sin förmåga att förändra till det bättre.

Dock finns det i detta sammanhang två nackdelar med sakers tillstånd. Den första gäller den stora massan. Sociologer har nämligen noterat att människor numera tyr sig till vetenskapen på samma sätt som man fordom gjorde till religionerna. Det är dit vi vanliga går för att begripliggöra världen. Men vetenskapen är mer föränderlig än religionen. Detta är givetvis positivt men ska även göra oss som kollektiv mer oroliga och ängsliga. När Nya Rön kommer tappar människan ett litet fotfäste i verkligheten och densamma blir mindre begriplig.

Det andra har med individen att göra. Ty där man förr förundrades över världen ser vi idag blott biologi, kemi och geologi. Man kan givetvis hänföras över hur klurigt alltihop är sammansatt men detta är inte detsamma som att förundras över hur allt är skapat.  När man fordom såg det gnistra till i ett spädbarns ögon tänkte man att det var den lilles själ man åskådade. Idag kanske vi snarare tänker på att telningens syn inte är helt färdigutvecklad.

Själv har jag aldrig haft en religiös upplevelse. Det är därför jag är ateist.

Dock kan jag inte komma ifrån en sak. De sommarkvällar då man går utanför bebyggelsen, ut från staden och upp på kullarna, när man sätter sig ner i gräset och ser upp mot stjärnhimlen. Vid sådana tillfällen kan man inte göra annat än att just förundras.

Och i de stunderna kan man tillfälligt känna sig närmare den där sedan länge döde herden som satt på sin häst och såg upp mot Stora Blå.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: