Skip to content

Om den militariserade bonden och kommunismens lockelse

26 maj, 2012

Så här efter murens fall är det säkert svårt för många att förstå vilken stor sak kommunismen och kampen mot densamma var. Människor i min ålder brukar i regel vara dåligt införstådda i frågan och blott lojt intresserade av att begripa mer.

Men en gång i tiden, rätt nyligen faktiskt, var kommunismen en av de stora ideologierna. Det går i min värld att se främst tre olika uppsving för dess populäritet. Först under 1920-talet när de sovjetiska förbrytelserna ännu icke var välkända, sedan efter det andra världskriget när röda arméns krossande av Nazityskland uppmärksammades samt under 1960-talet under Vietnamkriget.

Inte minst var kommunismen de intellektuellas ideologi, inte minst i Frankrike men även i övriga Västeuropa. Sartre, de Beauvoir, Camus och Koestler var några av dem som tillfälligt eller ständigt kallade sig kommunister och stödde sovjetunionen. Detta hade i regel att göra med drömmen om det egalitära samhället samt senare, under krigen i Sydostasien, idéer om de Renare asiaternas Ädla Kamp mot Imperialismen.

Men dessa européer är på ett sätt ointressanta. Ty det är enkelt att säga att man står för en sak om man inte behöver leva med sakens konsekvenser. Och just denna sak, kommunismens, fick konsekvenser av en dignitet som inte ens nazismen lyckas överträffa. Idag känner vi till Gulag, S-21, Lao-gai, Holodomor, Stora Språnget, Choeung Ek och alla andra av dessa slaktplatser och mardrömshändelser vars namn borde klinga med samma dova klang som Auschwitz, Treblinka och Ostfront.

Så varför slogs då så många människor för kommunismen i Ryssland, Kina, Kambodja och Vietnam? Det fanns i alla dessa fall en motkraft de stridsvilliga kunde välja. I Ryssland var detta den ”Vita” sida, i Kina Nationalisterna under Chiang Kai-shek, i Kambodja regeringen under Lon Nol och i Vietnam förståss ARVN och Sydvietnam.

För att få svar på denna fråga måste man också förstå de samhällen kommunismen faktiskt lyckades segra i. Karl Marx hade som bekant förutsatt att Revolutionen skulle komma i och med en historisk process. Arbetarna skulle bli för många i förhållande till bourgeoisien, kasta av sig sina bojor, resa sig och skapa ett nytt, bättre samhälle.  När denna historiska utveckling inte ville dyka upp splittrades marxismen gradvis upp under 1890-talet. De två viktigaste strömningarna var socialdemokraterna som ville reformera sig till ett bättre samhälle och (de senare kallade) marxist-leninisterna som hade en helt annan agenda. De såg sig som den självutnämnda eliten som skulle göra revolution åt proletariatet och sedan styra det mot den kommunistiska utopin.

Problemet i den här meningen är just ordet ”proletariatet”. Ty ingen av de länder som kom att kalla sig kommunistiska under 1900-talet hade ett speciellt stort proletariat att tala om. I relativa tal var Rysslands, Kinas, Kambodjas och Vietnams statsbefolkningar försumbara. Detta var ett problem då Marx menat på att det var just den statsboende befolkningen som skulle göra revolt – om bönderna uttalade han sig knappt.

Men det var just bondebefolkningar som marxist-leninisterna hade att arbeta med under 1900-talet. Det var bönderna som var de som fick slåss för revolutionen (en revolution som senare skulle drabba just bönder särskilt hårt via kollektiviseringar och massvälter) och därtill gjorde det med stor frenesi och ett inte obetydligt mod. Återigen kan man fråga sig varför. Varför offra sig för en dröm som vi idag vet var en mardröm, något det därtill fanns information om för alla revolutionärer efter att sovjetunionen upprättats.

I min värld finns det här tre viktiga förklaringar. Den första är social. Ty i alla de fyra nämnda länderna (Ryssland, Kina, Kambodja, Vietnam) var bönderna svårt förtrycka. De levde i halvfeodala förhållanden där livegenskapen ofta fanns i minnet eller rentav i praktiken. Dessa var samhällen där de stora jordägarna styrde med järnhand och där den breda befolkningen levde i svårartat armod. Mat för dagen långtifrån en självklarhet. Det kommunisterna i samtliga fall utlovade var ett jämlikt samhälle och mat för alla. Detta var viktigt men vad kanske viktigare var var löftet om att bönderna skulle få bestämma över sin produktion själva – något som revolutionens anstiftare inte var speciellt intresserade av när de väl hade makten. Men det här var likväl ett löfte med enorm sprängkraft. T.ex. hade ryska bönder drömt om en slags bondeanarki sedan 1600-talet, det hade tillochmed folksagor som handlade om det goda samhället bortom horisonten där bönderna bestämde över sina egna liv, gårdar och öden. Böndernas brist på utbildning skapade dock ibland problem, just ryska bönder skall ibland haft ”leve bolsjevikerna, ner med kommunisterna” som stridsrop.

Den andra orsaken handlar om just den extremt bristfälliga utbildningen i samtliga ovannämnda länder. Läskunnigheten var usel, informationen om omvärlden ofta begränsad till vad som hände i grannsocknen och idéerna om hur livet kunde vara begränsade. Detta var något som kommunisterna utnyttjade. Kinesiska bönder blev revolutionärer av att (för första gången i sina liv) se en cykel eller höra en radio. Med så små medel kunde man imponera på en utarmad befolkning och få dem att se en lysande samt röd framtid. I fallet Kambodja var detta därtill starkt kopplat till traditioner. När Kambodjas kung Norodom Sihanouk gick i exil undrade de bestörta bönderna hur det skulle kunna regna utan hans närvaro i landet. När Sihanouk sedan något halvhjärtat stödde Pol Pot mot Lon Nol slöt bönderna upp en masse.

Men den tredje förklaringen tror jag är den viktigaste. Oavsett vilka det var som slogs mot kommunisterna – de ”Vita”, Chiang Kai-shek, Lon Nol, ARVN – hade de ingenting att komma med. Kommunisterna utlovade en nyordning, en förändring av eländiga förhållanden. Deras motståndare däremot kunde inte lova någonting annat än en återgång till den gamla ordningen, detta ofta i ett skede när bönderna fått smaka på en annorlunda ordning. Det här tror jag är den viktigaste förklaringen i dessa fyra bondenationers övergång till den totalitära kommunismen. Detta att bönderna via kommunisternas motståndare gjordes vallösa. I valet mellan att återgå till något gammalt och hatat och någonting nytt men kanske bättre finns nämligen inget val.

Så bönderna i dessa länder har och hade en ursäkt.

De som kallade sig kommunister i väst, där all information fanns tillgänglig, kommer dock inte undan så lätt.

Annonser
5 kommentarer leave one →
  1. bucharga permalink
    27 maj, 2012 12:53

    Bra inlägg! Det är skamligt att vi i Europa knappt känner till alla de brott som kommunismen har ställt till med. Det borde vara lika självklart att känna till Gulag som Auschwitz, tycker i alla fall jag. Det är ju inte konstigt att vi har haft och fortfarande har en del idioter som på allvar kallar sig kommunister.

    • 27 maj, 2012 13:17

      Det har ju gjorts undersökningar om det där varpå det visat sig att 5% gymnasieungdommar känner till Gulag.

      Pröva att trolla kommunisternas blogg om du vill vidimera din åsikt.

  2. Isungen permalink
    30 maj, 2012 19:14

    Utmärkt och äntligen.
    Nästa gång vi ses får du gärna hålla en lite längre utläggning om kommunismen.

Trackbacks

  1. Nu blir jag så där trött igen: Åsa Lindeborg « Okänd idiot

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: