Skip to content

De som det alltid är synd om (i filmer)

29 maj, 2012

(Alltså utöver judar i förintelsefilmer, Tutsier i Rwandafilmer, afrikaner i filmer om Afrika och alla karaktärer som har oturen att figurera i någon film av Alejandro González Iñárritu)

Det finns vissa som det alltid är synd om när det gäller film, en del kanske det bara är jag som har empati med. Men ändå. För det mesta är det publiken som detta gäller men ibland gäller det även karaktärerna i filmerna.

Ni vet de är de där karaktärerna som allt alltid går fel för – de där som i slutändan kommer att förlora. Deras gärningar är i handlingen irrelevanta, det är främst i kapacitet som förlorare som de är med i filmen och det är även därför det är synd om dem.

Ta t.ex. de poliser, brandmän och soldater som figurerar i katastroffilmer och Åh-nej-utomjordingarna-kommer-filmer. Dessa individer vet man att det är kört för så fort man ser dem. Orsaken till detta har sin grund i att de oavsett genre står inför ett hot som de försöker men i praktiken inte kan bekämpa. Regelmässigt består hotbilden av någonting som är av en dignitet som övergår mänskligt förstånd och sålunda inte kan besegras av just människor.

Ett av de bättre exemplen på detta är i War of the Worlds av Stephen Spielberg. Hotet består av utomjordingar bestyckade med energisköldar som i praktiken är ogenomträngliga. Deras uppsåt är att (av oklara/korkade skäl) utplåna mänskligheten och det går inte att förhandla med på något meningsfullt sätt. Det är alltså ett i högsta grad potent hot vi talar om. I filmen finns en scen där den amerikanska hären mot både råd och sans likförbannat söker nedkämpa fi. Det hela blir givetvis en katastrof för jänkarnas del. En liknande situation uppstår när amerikanska skyttesluskar i Cloverfield ska bekämpa ett i New York strandsatt monster av skyskrapestorlek. De står och skjuter impotent med sina ärtbössor och blir efter god rymd-skräcks tradition nermalda till stoft.

Och de här ovannämnda soldaterna är det givetvis väldigt synd om. De har ju ingen chans att tala om och gör blott sitt bästa för att få undan så många civila som möjligt. Faktum är att jag ofta har långt mer sympati för dessa amerikanska knektar än de som figurerar i majoriteten av alla amerikanska krigsfilmer.

En annan karaktär det i grund och botten alltid är synd om är Den Andra Kvinnan (DAK) som gärna dyker upp i ”romantiska” ”komedier”. DAK är den där olycksaliga kvinnan som inte är spelad av Julia Roberts eller på annat sätt går att betrakta som en handlingens protagonist. DAK är snarare den kvinna som har mage att också vara intresserad av filmens manlige protagonist/ Hugh Grant. Tråkigt nog är även manusförfattare världen över svårt medvetna om att det mycket riktigt är synd om DAK. Sålunda brukar de, aggressivt optimistiska i villfarelsen att ingen i publiken ska notera detta, ge DAK så många osympatiska karaktäristika som möjligt. Hon är ofta ett kontrollfreak, en egoist av rang, blott ytligt vacker, kylig och utan alla dessa små egenheter som gör den kvinnliga protagonisten/ Julia Roberts så ”charmig” och ”jordnära” och ”egen” och, och, och.

Problemet med att skriva DAK på detta sätt är att man som publik lätt ställer sig frågan varför i guds namn någon (inte minst Hugh Grant) skulle vara intresserad av henne. Ty om den manlige protagonisten ställs inför valet mellan två kvinnor som älskar honom och den ena råkar vara en slags modern vildvittra finns det ju inte riktigt ett val. Men om det skulle finnas ett val skulle filmen ifråga tappa den lilla s.k. handling som den lyckats klösa åt sig. Sålunda får DAK förbli en satmara.

Men det är ändå synd om henne. Nämn gärna en film, käre läsare, där det faktiskt går i lås för DAK. Jag kan nämligen inte komma på någon och det leder till slutsatsen att manusvärlden kryllar av övergivna, kärlekskranka stackars DAK:ar som alla bara vill ha sina hjärtans önskan fullbordade men som plumpt får korgen till förmån för filmernas protagonister.

Sedan har vi denna breda kategori underhuggare som har oturen att slåss mot James Bond/ Amerikanska Armén/ Aragon/ filmens hjälte i allmänhet och Bruce Willis i synnerhet. Alltså de som tillhör den andra sidan.

I regel har ju filmhierarkin en överonding längst upp, åtföljd av en Mellanonding (ofta den förstnämndes son eller annan person som vill ta makten), ett antal underondingar (biffiga män och fala damer som upptar hjältens uppmärksamhet i filmens mitt) en försvarlig mängd elitunderhuggare (gärna klädda i svart läder och med ansiktstäckande hjälmar) samt en ocean av underhuggare. De här sistnämnda är det bara synd om. De brukar gärna utgöras av orcer, tyskar och annat oknytt vilket kanske får läsaren att undra varför det skulle vara synd om dem. Beakta dock att orcerna anses onda för att de är orcer. De döms som ett kollektiv och inte som individer vilket gör att det mycket väl kan finnas alla möjliga orciska familjefäder som blott försöker dra hem mat till lilla frugan och de söta små barnen. Vad beträffar tyskar som oftast är underhuggare i andra världskrigsfilmer är de kanske enklare att bränna, krossa, skjuta och stympa då ”Nazister är den perfekta fienden”. Dock är det ju regelmässigt tyskar anno 1944 som behandlas i de filmiska alstren. Dessa var för det mesta inte frivilliga utan snarare värnpliktiga som därtill kunde räkna med avrättning ifall de visade feghet inför fienden. Och hur vet filmmakarna nu att dessa tyska knektar är nazister? Skedde en SIFO-undersökning under manusarbetet eller vaddå?

Med andra ord är det synd om både orcer och tyskar. De kan aldrig ens räkna med att vinna lokala segrar och kommer utan pardon och oavsett vilka de är bli nermejade mot filmens slut.

Och då har jag inte ens börjat mala om alla de tekniker, rörmokare, kockar etcetera som tjänstgör i de öar/militärbaser/döskalleformade fästningar/ fort och annat som ondingen bor i och som ofrånkomligen kommer sprängas mot filmens slut. Dessa stackars kugghjul i ondingarnas maskineri är det också synd om.

De som det är mest synd om är dock de många stuntmän som tjänstgjorde i filmindustrin innan de blev fackligt organiserade på 1950-talet. Ty de hade det verkligen inte lätt. Filmen Ben Hur från 1925 av Fred Niblo är kanske det bästa exemplet på detta. I en scen där antika vagnar ska tävla mot varandra blev nämligen regissören trött på stuntmännens tendens att köra försiktigt. Därav utlovade han 100 $ till den som kom först i mål – varpå kaos utbröt. Vagnar slogs under den vilda färden i spillror, ett otal hästar och minst en stuntman dog. Men det blev ett bra lopp.

Detta var dock blott början. Niblo hade nämligen fått det i sitt huvud att filmen behövde ett sjöslag. I detta syfte byggdes ett antal antika slagskepp som fick segla runt på havet utanför Italiens kust och bekriga varandra. Dock ville regissören att det hela skulle vara realistiskt vilket ledde till att han fann det för väl att ge stuntmännen riktiga rustningar och skarpslipade vapen. Därutöver delades aktörerna in i grupperna fascister mot anti-fascister och släpptes sedan lös på varandra. Ett av skeppen började därtill brinna och branden spred sig till de andra träskeppen vilket föranledde att ett antal icke-simkunniga stuntmän iförda metalrustningar hoppade över bord och drunknade.

Kontentan av allt detta är väl den stilla slutsatsen att ibland är det inte bara filmens publik det är synd om.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. bucharga permalink
    30 maj, 2012 14:25

    Det är fan synd om Grishnák och pojkarna! De försöker bygga upp industrinationer och lämna det feodala bakom sig, men blir krossade av ultrakonservativa alver/rohirrim/Aragorn som alla har drabbats av nostalig deluxe och går över lik för sin Blut und Boden-liknande ideologi. Sedan så är det fruktansvärt synd om de konstruktionsarbetare på den andra Dödsstjärnan i Jedins Återkomst. Där har vi några som blir fistade av intergalaktiska seperatister som borde stämplas som terrorister! All hail Emperor Palpatine!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: