Skip to content

Rationellt agerande och Kontraproduktivt beteende.

31 maj, 2012

Ibland framstår historien vara ett pärlband av katastrofer. Ibland framstår det som en segerritt mot framsteg och utveckling. Dock kan den även ofta framstå som lite vrickad. Tillsynes rationella människor fattar beslut som inte gynnar dem utan bara går att betrakta som kontraproduktiva.

Så t.ex. rådde det en dyster stämning i Europa hösten 1916. Detta var av förklarliga skäl.

Engelsmännen var nedslagna över att deras nya fina frivilligarmé till ett högt pris och med försumbara vinster kört fast vid Somme.

Fransmännen kunde förvisso glädja sig över att trycket mot Verdun sänkts en aning men detta till priset av en traumatiserad generation soldater och gräsliga förluster.

Tyskarna var molokna över dels de höga förlusterna vid både Somme och Verdun, dels den brittiska blockaden mot Tyskland som börjat leda till att kaloriintaget gick ner samtidigt som barnadödligheten gick upp.

Ryssarna hade varit på ett gott humör över sommaren då Brusilovs offensiv skördat stora framgångar mot Österrikarna. Dock hade Brusilovs strategi frångåtts och man hade återgått till att göra tjurrusningar mot kulsprutor – det framstod som mindre komplicerat. Knektarna knorrade och revolutionära stämningar började sprida sig.

Österrikarna var i panikstämning över de katastrofala förluster ryssarna hade tillfogat dem över sommaren och över att storebror Tyskland börjat tröttna på lillebror Österrikes charmiga ineffektivitet.

Italienarna var även de nedstämda över hur kriget gick. I mitten av Augusti hade det sjätte anfallet mot Isonzo genomförts till ingen nytta. Under de följande tre månaderna skulle ytterligare tre offensiver mot samma punkt komma att utföras med dito brist på effekt.

Rumänerna var däremot glada. Ty när rumänska beslutsfattare såg ut över det svårt sargade Europa tycke de sig se en chans, ett (Aha!) Tillfälle. Till saken hörde att rumänerna, liksom många andra, kände sig försmådda. Alla rumäner befann sig nämligen inte i Rumänien utan några hundratusen fanns i det österrikiska Transsylvanien. Dessa var givitvis nödvändiga att få in i riket Till Varje Pris.

Rumäniens situation var vid den här tiden liknande Italiens. Det var en ung nation, stor nog att ha betydelse men för liten för att vara betydelsefull. På samma sätt hade det verkligen inte varit något tal om att få några kolonier och på samma sätt glunkades det om att Nationen skulle må bättre av att ha ett ”Stor” framför dess egennamn. Nationalismen frodades liksom i Italien i städerna och på samma sorglösa sätt började man nu planera för att ge sig in i ett världskrig.

På pappret såg det hela ganska lovande ut. Österrikarna var upptagna med både ryssar och italienare och av dessa synnerligen svårt pressade. De hade ingen större truppnärvaro i Transsylvanien och den rumänska armén hade ett ganska gott anseende vid tiden. Slutligen var rumänerna ivrigt påhejade av både Storbritannien och Frankrike som trodde sig se ett krigsavgörande i sikte om Rumänien bara gick med i kriget.

Dock byggde rumänernas krigsförklaring på ett antal felläsningar av ovannämnda situation. Ty den egna hären var grundligt underutrustad vad beträffade modern kommunikationsutrustning, artilleri och logistisk struktur. Därutöver hade tyskarna tröttnat på österrikarnas taffliga hantering av det totala kriget och som en konsekvens av detta i praktiken bytt ut de österrikiska generalerna mot tyska chefer. Tillyttermera visso hade de på lägre nivå kryddat den österrikiska armén med några tusen preussiska underofficerare. Dessa var karga herrar, framtunga av medaljer som medelst skrik och sparkar faktiskt lyckades få det österrikiska infanteriet att slåss.

Slutligen hade rumänerna missat den lilla detaljen att de vid ett krigsutbrott kunde bli anfallna av Österrike, Tyskland, Turkiet och Bulgarien – vilket också skedde. Ryssarna skulle förvisso kunna hjälpa sina rumänska vapenbröder men när de väl gjorde det visade det sig att de ryska soldaterna var mer intresserade av att plundra den rumänska landsbyggden än att slåss mot centralmakterna.

Likväl anföll Rumänien, svårt anfäktade av aggressiv optimism, Österrike under slutet av Augusti 1916.

Det hela blev en fars. Rumänska förband, oförmögna att kommunicera med varandra, traskade över gränsen, intog några byar och stannade till sist upp för att invänta vad som skulle ske härnäst. Det som skedde var att en tysk armé och ett otal österrikiska divisioner kom sättandes och kastade ut rumänerna ur Transsylvanien efter några dagars strider. Den rumänska gränsen förklarades då av rumänerna vara ”östfrontens Verdun”. Den föll dagen därpå. Rumänska divisioner ”disintigrerades” eller gav upp en masse. När tyska soldater började röra sig mot Bucharest i december samma år förklarades huvudstaden vara ”östfrontens Marne”. Den föll dagen därpå.

Resultatet av denna burlesk var att ryssarna fick en än längre front att hålla samman och att Rumänien under hela kriget förlorade någonstans mellan en halv miljon till en miljon stupade och sårade. Tyskarna vann däremot en hel del på hela affären (som de dock ansåg något pinsam). De kunde nämligen, glada, pumpa ut väldiga mängder olja och mineraler ur de ockuperade delarna av Rumänien vilket också var en delanledning till att tyskarna kunde fortsätta slåss ända till 1918.

Det här får väl sägas vara typexemplet på kontraproduktivt agerande. Förvisso har jag för mig att rumänerna fick några landbitar via Versaillesfreden som tack för hjälpen men om man ser på hur deras insats faktiskt påverkade kriget och inte minst Rumänien självt är det svårt att se något annat än klantigt politiskt agerande. Rumäniens bidrag till det första världskriget bestod till syvende och sist av att stärka fienden och försvaga de allierade.

Det var ju knappast första gången i historien som detta skedde. Tvärtom är det kontraproduktiva agerandet någonting ganska vanligt. Ofta tycks det gå att förklara med politiker som måste ta ett beslut snabbt och som i detta beslut återfinner mycket som kan både vinnas och förloras.

Ibland uppstår det bara av vad som framstår som godtyckliga infall av maktfullkomliga härskare. Ett av mina favoritexempel på detta är när Ludvig XIV av Frankrike 1685 fick för sig att bryskt riva upp ediktet i Nantes. Ediktet ifråga utgjorde en historisk kompromiss som gav Frankrikes protestanter en viss religionsfrihet och sålunda fick slut på de förödande religionskrig som präglat nationen efter reformationen. Ludvig XIV:s orsaker till att göra detta var grumliga men resultatet lät inte vänta på sig. Cirka 40,000 protestanter flydde halsöverhuvud Frankrike. Problematiskt nog utgjorde dessa försvarliga delar av nationens intellektuella elit, bildade medelklass samt andra samhällsnyttiga individer. Vad värre var var att de flydde till Storbritannien, Holland och Preussen (Luddes uttalade fiender) där de tacksamt hjälpte till att bygga upp sagda nationers byråkrati, ekonomi och militärväsenden.

Så det kontraproduktiva beteendet är inte nytt och det är inte ovanligt. Faktum är att Barbara Tuchman skrev en hel bok som handlade om vad hon kallade ”Folly” vilket fritt översatt är just kontraproduktivt beteende.

Den skrevs dock innan Bush II ställde till med Irakkriget år 2003, annars kan man nog räkna med att hon även tagit med det exemplet. Ty maken till strategiskt magplask får man leta efter.

Minns, käre läsare, USA:s situation år 2002. Då hade man nästan full kontroll över Afghanistan, ekonomin började puttra igång igen, världen (inklusive otippad länder såsom Iran) stod enad bakom jänkarna i Kampen mot Terrorn och Bush var den mest populäre amerikanske presidenten i historien.

Sedan skedde något som än idag är svårbegripligt. Istället för att strama upp läget i Afghanistan (där både talibaner, mujahedin och Al Qaeda var söndersmulade) vände man sig mot Irak av alla länder. Varför är ganska oklart. Lite hade det väl med oljan att göra men om man läser av, om och kring de som faktiskt fattade beslutet framstår det mer som att idén fanns där redan år 2000 och att man sedan mer eller mindre ramlade in i ett avgörande.

Resultatet blev som vi alla vet ett kolossalt kostsamt krig i både pengar och människoliv, ett USA med ett raserat globalt anseende och ett Afghanistan där motståndet fick andrum att återhämta sig, nyrekrytera och utbilda. Inte minst finner vi här en viktig grund till den obehagligt skarpa split som idag återfinns mellan Demokrater och Republikaner. Irakkriget är med andra ord ytterligare ett exempel på kontraproduktivt agerande.

Så om detta nu både är vanligt och gammalt hur kommer det sig att det fortfarande sker?

Svaret är nog ganska enkelt. Som medborgare vill man (förmodligen oavsett statskick) att politiker och andra beslutsfattare ska vara höjda över allt vad misstag heter. Att döma av hur media hanterar saker och ting när en politiker gör ett verbalt klavertramp är detta inte bara någonting vi vill utan även någonting vi tror.

Men så är givetvis inte fallet. En gång i tiden uppfostrades kungar och adelsmän för att en dag nå makten, de var så nära Platons idelpolitker man kunde komma. Trots detta fattade forna tiders härskare minst lika många befängda beslut som moderna. Förmodligen fler om man betänker hur bristfällig deras information om omvärlden trots allt var.

Idag är snarare beslutsfattares problem det motsatta. Idag har de nästan för mycket information. Många har ju varit arga över hur Bush II hanterade upptakten till den elfte september. Och många har också beskrivit honom som lat vilket kan vara en delanledning till att Al Qaeda lyckades men främst handlar det nog om att han inte såg hotet för alla träd. År 2000 fanns det en myriad av andra problem, t.ex. It-bubblan, som förmodligen framstod vara av oändligt mycket större dignitet än några galna människor som satt i en grotta i Centralasien och slungade ur sig fatwor.

Sen ska man inte underskatta det faktum att många fall av kontraproduktivt agerande nog uppstår av att man någonstans tycker sig se en vinst eller förlust som När Som Helst kan gå en ur händerna. Därtill tror jag att de flesta statsmän någon gång under sin karriär sätter sig ner och funderar över vad som kommer bli deras eftermäle. Slår man ihop dessa två komponenter har man en giftigt dekokt som utmynnar i alla möjliga chanser till just kontraproduktivt beteende.

En politiker är alltså i högsta grad en människa. En människa som har ett av världens stressigaste jobb. Om det sen råkar vara så att han under en extra stressig stund lyssnar på råd från fel rådgivare, ser fel sanning, inte tänker klart, är trött, nere eller sliten – då, käre läsare, uppstår Historia.

Den stora, framåtskridande, fruktansvärda och fantastiska Historien.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. lucidor permalink
    31 maj, 2012 20:20

    Hmmm, möjligen vann väl Rumänien på lite längre sikt en expansion med ca 50% territorium och befolkning, om man i de territoriella vinsterna räknar in att de då Ungern sedan i efterdyningarna till kriget förklarade krig, fick pisk, och sedan vid Trianon kunde ta hela Transylvanien.

    • 31 maj, 2012 20:44

      Helt riktigt. Det var väl rumänernas drottning som lyckades charma halva Versailles. Samtidigt tror jag inte riktigt att det var så rumänerna tänkte sig sitt segertåg. Planen var ju snarare att de snabbt tillika snärtigt skulle roffa åt sig önskade delar av dubbelmonarkins territorium.

      Ärligt talat. Jag är lite kluven.

  2. lucidor permalink
    7 juni, 2012 18:10

    Frågar du en ungrare blir väl svaret att:

    1) Rumänerna är dumma i huvet
    2) Ungern sträcker sig i idealfallet mellan Östersjön och Svarta havet, begränsas av Rhen i väst och Kaukasus i öst.
    3) Attilla uppfann helikoptern.

    Frågar du nån av de hundratusentals döda blir väl svaret att krig är dåligt.

    Nä du – jag är glad att du bloggar om icke-fotboll igen.

    • 7 juni, 2012 21:10

      Nu pekar i och för sig det mesta på att Attila uppfann både helikoptern och stridsvagnen, hur skulle annars hunnerna lyckats så väl?

      Men för att vara ärlig. Det där är en typ av nationstänkande som jag inte riktigt begriper mig på. Att utgå från erövringar under 400-talet framstår ju liksom inte så fruktbart idag. Särskilt inte i Centraleuropa där folk har varit väldigt rörliga sedan hedenhös vilket ju torde innebära att dagens ungrare inte har så där jättemycket gemensamt med Attila och pojkarna. Tänk vad vi svenskar har att erövra med en sådan inställning, för att inte tala om italienare, mongoler, spanjorer engelsmän och tyskar.

      Likväl omsätts ju det här till politisk retorik än idag (se: Jobick). Märkligt.

      Jamen dåså, det kommer nämligen blir mindre fotboll och mer elände framöver :D.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: