Skip to content

Svensken och nationaldagen

6 juni, 2012

Glad nationaldag käre läsare. Det kändes lite märkligt att skriva det där. Lite grann som om jag inlett inlägget med ett glatt Sieg Heil!

Jag är lite allvarlig där, faktiskt. Svensken och nationaldagen är två storheter som tycks ha svårigheter att mötas. När man påminns om att, ja just det imorgon är det nationaldag – då vet man inte riktigt hur man ska förhålla sig.

Högtiden ifråga är ju så pass ny att vi ö.h.t. inte har några traditioner som kretsar kring den. Osäkra kanske vi lite pliktskyldigt lyssnar på kungens haltande retorik. Kanske hissar vi också upp vår flagga, om vi har en flaggstång.

Men samtidigt känner vi att det här med att fira Sverige, är inte det lite osvenskt? Vi vet inte riktigt hur vi ska göra. Därtill tror jag många associerar svenska flaggan, nationalsången och stolthet över fosterlandet med SD, skinnskallar och andra mörkermän på högerkanten.

Andra nationer, de firar med besked. De vet hur man ska göra. Norrmän och ryssar t.ex. har ju allmän folkfest när just deras nationer ska firas. Folk viftar med flaggor, sjunger sånger och drar skrönor om fornstora dar när nationen var antingen hotad eller på väg att bli till.

Kanske är det därför vi svenskar är så dåliga på att fira vår nationaldag. Vår nation har ju inte varit på allvar hotad på länge, i varje fall är vårt historiebruk av den karaktären. Därtill är vi en mycket gammal nation vilket gör att vi är ganska vana vid att finnas till.

Avsaknaden av rejäla katastrofer i det levande minnet tror jag är viktig i detta sammanhang. Människor tycks ju ha en tendens att sluta sig till både nationen och kyrkan när det oroligt i världen. Då finns behovet att ty sig till det stora kollektivet och känna sig som en del av någonting mer än bara den egna lilla usla individen.

Den berömda svenska historielösheten hjälper säkert även till. En av Aftonbladets skribenter förfasade sig nyligen över att vår nationalsång är ”imperialistisk och nationalistisk”. Det sistnämnda känns väl som någonting ganska självklart i sammanhanget Nationalsång. Det förstnämnda låter som att skribenten inte lyssnat på vår hymn tillräckligt noga. Sången ifråga är ju trots allt en av de få kvarvarande lämningarna av skandinavismen och sålunda inte speciellt nationalistisk utan snarare regionalistisk. Därtill kan man ju alltid jämföra med andra länders nationalsånger, t.ex. Tysklands (handlar om att Tyskland är bäst och ska hållas högst), Frankrikes (handlar om att kriga sig in i Centraleuropa) eller Vietnams (handlar om att bada i den hatade fiendens blod och på dennes stupade klättra mot friheten). Som alltid gör jämförelsen det unika exemplet något tandlöst.

Sedan ska man nog inte underskatta ytterligare ett svenskt karaktärsdrag – vår blygsamhet. Att fira nationen framstår lätt som lite skrytsamt. Vi vill ju ogärna hävda att vi skulle vara bättre än någon annan och blir både generade och förorättade när FN kommer och hävdar motsatsen. Därtill är vi ett väldokumenterat gnälligt folk vilket nog leder till att vi inte tycker att vi egentligen har så mycket att fira. Det är ju kallt här, och Reinfeldt är dum, och folk blir utförsäkrade, och regnar gör det ju mest hela sommaren. Kombinationen av blygsamhet och gnällighet tror jag i nationsfirande sammanhang ligger oss i fatet.

Men just detta att vi via vår svenskhet får svårt att fira Sverige leder till ytterligare en paradox. Det är att de som verkar fira som mest till stor del är invandrare. Detta kan säkert förklaras med att många kommer från utomeuropeiska kulturer där det är mer okej att vara stolt över det egna landet. Därtill kan även tänkas att många som flytt hit är glada över att vara här och sålunda har något att fira. Vi nationalsvenskar är mer vana vid att bo i världens bästa landa och firar därmed inte.

För själv är jag ganska stolt över Sverige. Det är dock inte på ett nationalistiskt sätt som Jimmy Åkesson och hans eländiga Astrid Lindgren eskapism. Det är ej heller p.g.a. vår historia, varken slaget vid Narva eller Midsommarkrisen – ty för dessa stora och fruktansvärda händelser hade jag ingen betydelse.

Nej, när jag känner mig stolt över mitt land är det när jag tänker på att vi är en av världens friaste, mest demokratiska länder, att vi tar hand om varandra, att vi satsar pengar på sådant såsom skola för alla och kultur för de flesta, att vi faktiskt försöker hjälpa minder välbemedlade länder etcetera. När jag känner mig stolt över Sverige så är jag det med andra ord över de saker som vi dagligen tar för givet. Jag är stolt över de saker som är en del av vardagen.

Så kanske är det så man ska fira nationaldagen. Inte med militärparader, folkdräkter eller annat historiskt bric-a-brac. Kanske ska man fira den genom att helt enkelt sucka tillfredställt över den vardagliga glädje som det trots allt är att vara svensk.

Så, återigen, glad nationaldag käre läsare.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: