Skip to content

Nu blir jag så där trött igen: Åsa Lindeborg

7 juni, 2012

Jag brukar sällan följa kulturdebatten, dels för att jag är ointresserad, dels för att jag tycker att svenska kultursidor lätt fastnar i snåriga resonemang vilka syftar till inbördes beundran.

Men nu har det blåst upp en debatt som tillochmed jag tycker har någon form av underhållningsvärde. Den är inte viktig (den kommer ju knappast leda någonstans), men den är roande.

Det hela började med en poesiuppläsning på Dramaten. Temat var klassmotsättningar. Att de som går på poesiuppläsningar på Dramaten knappast tillhör någonting annat än den övre medelklassen och absolut inte underklassen är någonting som anstiftarna inte verkar grubblat allt för mycket över. Istället kom man att på ett kokett sätt hylla Johan Jönsons våldsromantiska klasshat. Detta fann Jens Liljestrand (DN) djupt problematiskt varpå han skrev en artikel om gyckelspelet varefter han fick svar av Åsa Lindeborg (Aftonbladet).

Åsa Lindeborg har gjort mig irriterad. Orsaken är att jag lätt blir upprörd över folks ignorans. Dock har hon på ett strålande sätt gett mig ett lysande exempel på precis det jag var ute efter i inläggen Den militariserade bonden och kommunismens lockelse samt De lärdas död. Så någonting positivt finns det väl även med detta.

För här har vi någon som trots allt har Doktorerat i Historia och som likväl nu i ett antal debattartiklar sökt ärerädda… Lenin. Lindeborg kommer här med helt vrickade historiska analyser, som hämtade ur Jan Myrdals febriga tankevärld, av karaktären:

Min poäng är att Lenin öppnade för en ny kultur, att han inledningsvis försökte skapa en dialog mellan alla radikala kretsar. Konstnärer, författare, skådespelare, pedagoger, arkitekter … deltog i samtal om hur revolutionen skulle genomföras och förvaltas. Socialismen, förstod han, skulle aldrig lyckas utan kulturarbetarna (Aftonbladet 2012-05-18)”

Och:

Men det var ju precis det som Lenin inte gjorde! Just för att Lenin prioriterade klasskamp och revolution lyckades han dra åtminstone Ryssland ur kriget 1918. (Aftonbladet 2012-05-27)”

Det här är helt fantastiska utsagor. Då Lindeborg som sagt doktorerat kan man knappast beskylla henne för att vara enfaldig eller galen. Däremot kan man anklaga henne för att antingen vara djupt okunnig om både Lenin och den ryska revolutionen eller fanatisk till den lallande idiotins gräns.

Om det är det sistnämnda som är fallet (knappast otroligt om man läser Lindeborgs övriga texter) finns inte mycket att göra – annat än glädja sig åt att Lindeborg inte återfinns i någon central samhällposition såsom inom departementsväsendet eller försvarsmakten. Då hade vi haft problem.

Om det däremot är det förstnämnda tror jag att det är dags att någon sätter sig ner och förklarar några saker för fil. Dr. Lindeborg. Till att börja med verkar hon vara helt omedveten om att den Oktoberrevolution Lindeborg tackar Lenin för (dvs. den militärkupp som bolsjevikerna styrde upp) föregicks av en annan revolution i Februari som var precis den folkliga resning som marxister brukar hoppas på ska ske. Detta var ingenting som mörkermän på vänster eller högerkanten planerat utan konsekvensen av ett förtryckt och krigstrött folk som fick nog. Senare sjanghajades den av bl.a. Lenin och hans gelikar som raskt gjorde om det ursprungliga till en av de mest totalitära stater som existerat.

Detta har sin grund i att revolutionära ledare har en tendens att yrvaket och senkommet haka på en revolution efter fullbordat faktum. De professionella revolutionärerna har sällan (om ens någonsin) lyckats manipulera samhället mot en revolt. Snarare har de dykt upp med andan i halsen, hållit tal och predikat efter att ganska spontana uppror omkullkastat den rådande samhällsordningen. Lenin och hans militärkupp var inget undantag.

Det mest uppseendeväckande med allt detta är dock att Lindeborg inte verkar ha hängt med i den forskning som skett i t.ex. Chekans och NKVD:s arkiv efter murens fall. Ty hon tillhör en gammal skola som gärna vill peka på att det inte var något större fel på Lenin utan att det snarare var Stalin som förstörde revolutionen.

Problemet är här att Lenin precis som Stalin var ett antidemokratiskt råskinn. Han påminner även om Trotskij på så vis att han för Ideologins skull var villig att gå över berg med lik för den strålande framtid som skulle komma av någon liten uppoffring till. Ty den ”nya kultur” Lenin öppnade innehöll bl.a. Gulag som började sin verksamhet redan under hans tid. Därtill var det under dennes tid som terrorn blev till ett av Sovjetunionens viktigaste maktinstrument. Ty den ”nya kulturen” innehöll även den Röda Terrorn (inga exakta siffror finns men det handlar om hundratusentals mördade), ett mindre folkmord riktat mot Donkosackerna (summa: 300,000-500,000 mördade), enorma deportationer av hela folk, en fasansfull svältkatastrof orsakad av Lenins skolboksmarxistiska ekonomiska politik (ca: 5,000,000 döda) etcetera.

Att Lindeborg prisar Lenins uttåg ur det första världskriget är förståligt. Såtillvida man inte känner till eller bryr sig om det brutala inbördeskrig som bl.a. p.g.a. Lenin drabbade Ryssland efter freden i Brest-Litovsk. Detta var inte blott en kamp mellan de röda och de vita utan där fanns även de rosa (mensjeviker och socialrevolutionärer), de gröna (bönder som ville ha frihet), de svarta (anarkister), ett antal mer demokratiskt sinnade fraktioner samt ett otal separatister som ville komma loss ur det ryska imperiet. Samtliga krossades i slutändan av de röda medelst en myckenhet av våld och repression. Att inbördeskriget blev så pass brutalt som det blev har Lenin en stor del av ansvaret för. Så blev det med den ”dialog” Lenin försökte skapa.

Lenin var alltså en massmördare. Inte lika illa som Stalin men likväl en massmördare som kan konkurera med några av 1900-talets värsta. Att säga att han hade revolutionen/folkets bästa/ det egalitära samhället för ögonen hjälper inte. Det kan han mycket väl ha haft men han förblir likväl en massmördare.

Sovjetunionen förruttnade inte under Stalin – något som Lindeborg verkar tro – det var ruttet redan från början.

Att Lindeborg nu lyckas bortse från allt detta är svårt att begripa. I min värld finns det som sagt två svarsallternativ. Det första är en fanatism av det slag som skapar en moralisk kompass grundad på att luftiga ändamål helgar outsägligt brutala medel. Att man blundar för de miljoner som gick under till ingen nytta p.g.a. Lenins styre och vanstyre då detta likväl var för en Högre Sak.

Alternativ två är som sagt ignorans. Personligen tycker jag att man kan förvänta sig att en person som doktorerat i historia åtminsonte ska ha ett hum om ovannämnda vedertagna fakta. Dock skulle kanske den akademiska specialiseringen kunna förklara varför Lindeborg nu inte verkar göra det. Hon har hittat sitt halmstrå, forskat om detta och sedan struntat i höstacken.

Dock tror jag snarare det handlar om en kombination av de två. Lindeborg verkar nämligen ha huvudet bestämt uppstoppat i Ideologins syrefattiga skyar. Här uppe kan man nämligen grotta ner sig i de olika teoretiska spörsmål som behandlar hur marxismen i praktiken borde se ut. Sedan kan man stänga sina lärda ögon för hur marxismen i praktiken blev. Denna min tes stryks även under av hur Lindeborg avfärdar socialdemokratin då tyska sossar ställde sig bakom Kaisern inför det första världskriget. Om man är en ideolog kan man resonera så. Om man istället är en realist eller i största allmänhet någon som pysslar med att försöka se historien efter vad som faktiskt hände är det omöjligt att bortse ifrån det faktum att socialdemokratin gjort långt mer för att ge arbetarna en mer dräglig levnad än kommunismen. Den som tvivlar kan fråga sig vilket land man helst skulle velat vara arbetare i, sovjetunionen eller Sverige, under perioden 1917-1991.

Som sagt tror jag inte att denna debatt kommer leda någonstans, den kommer rinna ut i sanden. Dock har den pekat på att människor som skriver för en av Sveriges största tidningar omfamnar hatet, accepterar våldet snarare än samtalet och borde bli av med sin doktorsgrad p.g.a. bristfälliga historiekunskaper.

Annonser
12 kommentarer leave one →
  1. lucidor permalink
    7 juni, 2012 18:10

    Hahaha, man blir nästan sugen att läsa in sig på bråket.

  2. Isungen permalink
    7 juni, 2012 20:34

    Jävlar vilken nerv! ”uppstoppad i ideologins syrefattiga skyar”. Den ska jag komma ihåg.
    Skulle vilja att du fick träffa snubben jag pratat om. Ta ner honom på marken.

  3. Gustaf permalink
    8 juni, 2012 10:07

    Mycket bra skrivet! Jag är också i allra högsta grad beredd att skriva under på det här med att återkalla doktorstitlar. Lex Linderborg har en viss klang… Vem ringer Björklund?

    Hela diskussionen kring begreppet klasshat är också synnerligen intressant, inte minst om man betänker att de som skriker högst om det hela brukar befinna sig mycket långt från själva pudelns kärna – begränsade möjligheter eller framtidsutsikter sprungna ur en underordnad eller utsatt samhällsklass. I någon mening tycks det alltså som att de som förespråkar hatet i det här fallet paradoxalt nog är de som ”lyckats” (i ordets allra vidaste bemärkelse), de som genom, får man i alla fall förmoda, hårt arbete och studier satt sig över de begränsningar som klass innebär. För jag har mycket svårt att tro att det var hatet som gav Linderborg en doktorandtjänst, som drev henne att skriva sin avhandling, och så vidare. Frågan är alltså om hat verkligen leder något vart, om det går att nyttja som verktyg för att förändra, förbättra och förverkliga något? Är hat en produktiv kraft i mötet med klassamhället och orättvisorna? Jag är benägen att svara nej. Titta bara på det som framkommer i Björn Horgbys ”Egensinne och skötsamhet” (som jag misstänker att du också har läst). Där framgår med alla önskvärd tydlighet att skötsamheten (det vill säga, idén att arbetarnas väg till bättre villkor går över studier och strävan att möta de borgerliga hegemonerna på deras egen bildade nivå), åtminstone i förra seklets början, var vida överlägsen egensinnet (förenklat, att giva borgarna och deras vanor tusan, ge dem fingret och lägga sin tid och sina pengar på brännvin istället för böcker). När så vi står här med facit i hand, efter välfärdsstat, Saltsjöbadsavtal och skötsamhetens institutionaliserande i en rad olika utbildningsreformer, verkar det alltså som att idén om klasshat år 2012 är inte bara naiv och våldsromantisk, utan dessutom också problematisk ur den aspekten att den förs fram av välutbildade personer, i ledande positioner, som argumenterar för att de som befinner sig i klasspyramidens bas ska nära sitt hat snarare än sitt läshuvud, och alltså försaka de ideal som, åtminstone till dels, låg till grund för det som faktiskt varit lyckat i det svenska statsbygget efter 1945. Idiotiskt är bara förnamnet. Som du påpekar tycks de glömma/ignorera/förringa de otvetydiga fördelarna med pragmatism och demokrati, och därtill också hur de själva kunnat dra nytta av det system som byggts av dessa värdens institutionalisering. De verkar med andra ord inte bara vara historielösa så till vida att de saknar/förtränger kunskap om de stora förloppen, utan dessutom på ett högst personligt plan, om hur de själva så att säga ”klarat” klassfrågan.

    Nåväl, om ska jag skriva så här långt borde jag kanske skaffa mig en egen blogg… Och man kan också ifrågasätt om det är oproblematiskt att reproducera Framgångssagans tolkning av det moderna Sveriges framväxt. Antagligen inte. Poängen är dock att det måste betraktas som över all måtta oansvarigt att som kulturpersonlighet eller politiker propagera för kortsiktigt, egencentrerat hat istället för att formulera hållbara, realistiska och pragmatiska visioner om hur samhället kan förbättras, och därtill undgå att diskutera hur man på ett konstruktivt sätt kan hantera klass som situation.

    • 10 juni, 2012 15:46

      Helsike vilket svar! Du ska dock inte oroa dig för att du behöver starta en egen blogg, det är bara att posta på på denna.

      Gällande hat är jag helt med dig. Hatet är ju inte just en produktiv känsla, det den leder till torde ju snarare vara våld vilket i sin tur leder till mer hat. Om man återigen tar sossarna som exempel beslutade ju de sig för att göra reform istället för revolution och lyckades därmed i längden omforma hela det svenska (t.om. västeuropeiska) samhället. Det här har ju i och för sig lett till en del snurriga resonemang från de kvarvarande revolutionärerna. Jag tror att det var Gramsci som oroade sig för att välfärdssystem var en slags muta som gjorde att arbetarna inte skulle göra revolt. Man kan ju dock fråga sig varför revolten skulle vara nödvändig om samhället blivit bättre. Sen har vi givetvis Adorno som menade att all populärkultur borde ses som ett slags folkets opium, även det till för att hindra den ärorika revolten.

      Gällande de kulturpersonligheter som nu prisar klasshatet håller jag också med dig. Utöver att jag tycker att det är ett korkat resonemang irriteras jag även över vad jag ser som koketteri. Det hela påminner en aning om de revolutionärer som -68 skulle krossa kapitalet, b.la. genom att ockupera sina egna kårhus. Problemet med denna rörelse var givetvis att den utgjordes av ungdomar från medelklassen som i sin Kamp gav sig på poliser, medlemmar av arbetarklassen. Trams!

      Slutligen tycker jag att debatten tycks bortse från en viktig sak. Det är att de som idag utgör underklassen inte är de som under Marx dagar utgjorde arbetarklassen. Idag tjänar t.ex. gruvarbetare, soppgubbar och hantverkare ganska bra, är fackligt anslutna och sålunda skyddade av kollektivavtal etcetera. Det är alltså inte nödvändigtvis så att arbetarklassen fortfarande utgör underklassen. Om man ska se till studieskulder kontra reallön är det kanske snarare lärare och sjuksköterskor som bör betraktas som den nya underklassen. Oavsett tror jag att kultursidornas klasskämpar slåss för fel personer samt att deras analyser blir vrickade.

      Dock: tack för ett utförligt svar.

      • Gustaf permalink
        12 juni, 2012 13:22

        Jag tror att du har rätt, inte minst vad gäller klassbegreppet. Det är, och har nog mer eller mindre också alltid varit, mer komplext än vad revolutionärer av olika valörer velat erkänna. Särskilt om vi ser till antagandet att delad klasstillhörighet på något vis också måste innebära delade prioriteringar, värderingar och livsmål. Reduktionistiskt är bara förnamnet. Jag tror att klass kan tillföra något, inte minst om man ser på det i termer av kulturella uttryck och tillsammans med andra kategoriseringar, men att söka tillämpa en teoretisk modell som var förenklad redan vid förra sekelskiftet lär inte leda till ett jota.

        Det är inte heller så lite ironiskt att det är just i klassanalysen som det brister. Borde det inte vara vänsterteoretikers (jo, jag vet att det är antagligen är att ta i att kalla Linderborg teoretiker, men jag menar överlag…) starka sida? Jag förstår inte heller varför det ska vara så svårt att klippa banden med det förflutna, varför inte släppa Lenin till exempel? Vad kan han möjligen tillföra det politiska samtalet idag? Hans metoder, teorier och utgångspunkter har ju redan visat sig vara i allra högsta grad omöjliga att använda till grund för ett gott samhällsbygge. Det samma gäller för övrigt också det till synes oemotståndliga behovet att försvara stater som Kuba, Nordkorea, osv.

        Jag drar mig också apropå ditt sista stycke till minnes en särskilt pekoral valaffisch som Kommunistiska Partiet i Norrköping stolterade med inför det senaste valet – unga män, utrustade med dådkraft, knutna nävar och röda fanor, poserar framför en grävmaskin på en byggarbetsplats, under dem någon klatschig slogan om klasskamp… Samtiden anropar, eller vad ska man säga?

  4. lucidor permalink
    16 februari, 2013 18:24

    http://www.svtplay.se/video/1013520/14-2-22-00
    35:40 in.

    Haha, västkusttomte!

    • 16 februari, 2013 23:11

      Nu fick jag lite ont i huvudet. Mest spektakulärt var väl ändå påståendet att ”ingen gjort så mycket för världsfreden som Lenin”.

      Peter Englund instiftade med anledning av Mattias gardells inhöstande av samma pris för några år sedan Pol Pot priset. Priset bestod tydligen av en kopia av Ann Applebaums Gulag:a history.

      • lucidor permalink
        17 februari, 2013 00:29

        Jo, det fick jag ögonen på, då jag googlade lite på den västkustske vänstertomten. Jag minns det var en skottkärra riksmark med i prispotten. Vet dock inte om han fortsatt ge den till nyttigaste idioten i landet, eller om det bara var en engångshändelse… 🙂

      • 17 februari, 2013 11:19

        Som jag förstod det skulle Mattias Gardell fortsätta få priset tills han faktiskt kom och tog emot det. Stackars man.

        Fan vad irriterad jag blir på sånt här, det är ju inte direkt svårt att peka på de otaliga faktafelen i Leninälskarens utsagor. Men det är spelar ju ingen roll för den där typen av fanatiker som lever i en värld av egna källor, egen fakta och egna sanningar.

        Tvi!

Trackbacks

  1. Nu blir jag så där trött igen (igen): Carl Schlyter | Okänd idiot

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: