Skip to content

Kontrafaktisk Historia: Historien om ”om”, Del III

19 juli, 2012

Den 17 Januari 1966 var Douglas Ramsey ute och körde sin bil. Vägen han åkte på var krokig, skogen kring honom tät. Över sina knän hade han lagt en M-16 automatkarbin och bredvid sig hade han en liten hög med handgranater samt en kappsäck full med pengar. Landet han åkte igenom var Vietnam.

Ramsey arbetade för AID, ett av de biståndsprojekt som skulle få Sydvietnams ekonomi, industri och demokrati på fötter. Hans arbete involverade även att dela ut vapen till den demoraliserade sydvietnamesiska armén (ARVN). Vad han inte anade när han gick upp den morgonen och drog på sig sina kängor var att han aldrig mer skulle köra sin bil på den vägen, någonsin igen.

Ty den 17 Januari var också den dag Douglas Ramsey blev tillfångatagen av Vietcong. De skulle föra honom till ett fångläger i de norra djunglerna, ett sannskyldigt purgatorium fyllt med ormar, sjukdomar och grymma vakter – halvgalna som de blivit av den egna isolationen från omvärlden.

Ramsey skulle inte komma ur djungellägret förrän sju år senare. Vägen dit var dock inte bara oangenäm. De som tillfångatog honom var glada, illiterata, bondgrabbar som bara utövade en lokal tradition – dvs. att göra som förfäderna och ta till vapen för att driva ut inkräktarna. Ramsey som person hade de inte allt för mycket emot, särskilt då han kunde tala flytande vietnamesiska. Sålunda gav de honom bakelser för att fira tét och lät honom bada i de floder de passerade.

Dock var de unga och sålunda nyfikna. De ville veta mycket om livet i USA, om omvärlden och inte minst varför amerikanska soldater befann sig i Vietnam. Ramsey tänkte för sig själv att det fanns många fullgoda svar på denna fråga men ansåg att hans medresenärers utbildningsnivå blott klarade av den enklaste. Denna var att amerikanerna var i Vietnam för att hejda den kinesiska expansionen i Sydostasien. Detta svar gjorde vietnameserna mycket upprörda. De ville veta hur i helvete någon kunde vara så dum att de trodde att vietnameser någonsin skulle underkasta sig kineser. När Ramsey invände sablade de ner hans argument med en kort redovisning av Vietnams historia. De sa:

Varför ger ni inte oss vapen och bistånd istället? Ni kommer aldrig hitta en bättre stoppkloss mot kineserna än oss”.

Efter den dagen var Douglas Ramsey motståndare till kriget i Vietnam.

Amerikanernas krig i Vietnam är ett bra exempel på något som kunde blivit helt annorlunda. Ho Chi Minh var ytterst skeptisk mot sovjet och framför allt Kina. Detta var han inte av humanitära skäl så mycket som för att han insåg att de båda totalitära imperierna skulle vilja ha ren underkastelse som betalning för bistånd. Sålunda skickade han brev efter brev till USA (ja, USA) där han menade att Vietnam låg öppet för investeringar och att vietnameserna skulle bli utmärkta kapitalister. Inte minst fann han den amerikanska författningens tal om självständighet och frihet tilltalande och trodde helt och fullt på Wilsons och Trumans tal om alla nationers rätt till självbestämande.

Och hade amerikanerna nu sett Ho som en asiatisk Tito, dvs som en nationalist i första hand och en kommunist i andra hand, då hade historien blivit annorlunda. Om amerikanerna hade utnyttjat vietnamesernas uråldriga antipati mot Kina hade man med dem som ombud kunnat hindra spridningen av kommunismen i Sydostasien. De miljoner som gick under i Vietnamkriget hade levt, Pol Pot hade nog snarare förblivit historielärare och Toul Sleng hade nog snarare förblivit en skola. Risfälten hade inte färgats röda av blod och kriget mellan en supermakt och en bondebefolkning hade aldrig blivit mer än en ond dröm.

Därtill hade USA och amerikanernas mentalitet inte på samma sätt gått från den äppelkäcka segrarmentalitet de hade på 1950-talet till det desillusionerade trauma som nationen genomled p.g.a. Vietnam. En hel generation amerikaner hade haft en annan syn på sig själva och världen och för den delen hade en hel generation européer sett på USA på ett helt annorlunda sätt.

I historien finns det så många exempel på hur saker hade kunnat bli annorlunda. Den kontrafaktiska historien är i grund och botten tankarna och resonemangen kring händelser som inte behövde bli som de blev. Vad hade t.ex. hänt om Karl XII hade mäklat fred med Ryssarna efter fälttåget i Polen-Sachsen? Då kanske vi svenskar hade förblivit en stormakt i ytterligare 100 år innan vår efterblivna ekonomi och övergödda armé fått hela bygget att kollapsa. Eller också kanske vi gått en väg som likande Preussens, en militaristisk väg syftandes till att nationens knappa resurser ska utnyttjas till max och folket tjäna staten till det yttersta. Kanske hade vi då idag hamnat på en mer auktoritär slutpunkt.

Eller vad hade skett om Columbus seglat rätt? Hans stora gärning kom sig ju av att han antog världen vara mindre än den egentligen är. Vad hade skett om han istället för att åka västerut följt Vasco da Gama och nått Indien istället för Västindien? Eller ifall hans resa slutat i katastrof? Hade européerna då velat segla västerut på länge? Kanske hade Amerikas urbefolkningar fått en tidsfrist att utvecklas ytterligare och organisera sig. Kanske hade Spaniens guldålder aldrig blivit av. Kanske skulle man i syd- och Mesoamerika idag tala andra språk än spanska och portugisiska.

Eller vad hade skett om Al Gore segrat i det amerikanska valet 2000? Hade amerikansk trupp då befunnit sig i Irak? Hade den ekonomiska kris som vi fortfarande känner efterdyningarna av ens skett? Hade amerikanernas miljöpolitik varit mer än ett skämt?

Och så där kan man hålla på i det oändliga. I historien går det så ofta att se en skymt av vad som på gott eller ont kunde blivit och varit. Och denna skymt blir givetvis alltid så oändligt mer fascinerande än det gråa som kom att ske ty denna skymt lyser vi upp med vår egen gränslösa fantasi. Denna bygger förvisso på en grund av kunskap men är likväl det som ger näring åt det kontrafaktiska. Som en följd av detta blir det kontrafaktiska då gärna en legitimering av det som var, eller en sorgsen förbannelse över det som blev (se inlägg I respektive II i denna bloggsvit för exempel).

Men oavsett så är även det kontrafaktiska någonting som vi sysslar med även på det personliga planet. Vad hade hänt om jag valt ett annat gymnasium? Vad hade skett om jag inte gjort lumpen? Hur hade det varit om min farmor inte fått jobb i Hälsingland? Hur hade livet sett ut utan min syster? Var skulle jag vara någonstans utan min äldsta vän?

Och beroende på om vi är nöjda med våra liv eller ej får vi sedan ett kontrafaktiskt svar som vi antingen gläds eller grämer oss över.

Oavsett tror jag Douglas Ramsey många gånger efter den där januaridagen hann tänka i kontrafaktiska banor.

Vad hade hänt med honom och vad hade blivit hans öde om han inte stigit upp ur sängen den 17:e Januari 1966?

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. Per permalink
    11 augusti, 2012 18:58

    Mer inlägg nu

    • 11 augusti, 2012 19:58

      Nästa vecka blir det. Resa till Kroatien samt jobb har legat ivägen för 1000 ords inlägg.

  2. Per permalink
    12 augusti, 2012 14:20

    Tema för nästa kanske kan vara SAAR bataljonen, lätt bortglömd insats.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: