Skip to content

Sommarens läsning (so far)

13 augusti, 2012

Jag har varit lite latare än vanligt med både bloggande och läsande över sommaren. Dock tänkte jag att de två här kan kombineras, ty lite läsning har det ändå blivit av. Turligt nog har mer eller mindre samtliga böcker jag hunnit med därtill varit bra, så nedanstående lista kan till stor del ses som tips.

Innan jag sätter igång bör tre saker sägas: 1)Böckernas eventuella undertitlar orkar jag inte skriva 2) poängskalan kommer vara från ett till tio 3)Detta är givetvis undertecknads åsikter om böckerna ifråga – inte någonting som bör ses som tillägg till budorden.

The Birth of Classical Europe av Simon Price och Peter Thonemann: Detta är en del av Penguin Books serie om Europas historia. Precis som de tidigare bidragen håller denna bok mycket hög klass. Författarna är kunniga, skriver både livfullt och initierat och har ett öga för detaljer. Bokens enda svaghet har att göra med dess stoff. Ty problemet med den tidigare delen av antiken (dvs. det som sker sandfolken som är igång i tusentals år innan grekerna dyker upp och gör historia intressant) är att den är sanslöst tråkig att läsa om. Källäget är ganska skralt. Mycket får göras av stenar och krukskärvor. Människor vi känner till namnet på är få. Lätt hamnar man i en historia om stenar och husgrunder snarar än om individer och grupper. Därtill är boken väl kort om man betänker att den avhandlar tusentals år av historia. Dock säger dessa svagheter en hel del om bokens kvalitéer – ty ämnet till trots läser man det hela mer än gärna. (8/10)

Rivers of Gold av Hugh Thomas: Om spanjorernas upptäckt och erövring av Latinamerika. Författaren är duktig på sitt ämne och därtill ganska uppenbart engagerad i det. Han målar upp rika personporträtt av allt ifrån äventyrare och upptäckare till kungar och munkar. Det irriterande är dock att denna berättarbegåvning inte används för att beskriva grupper till någon större del vilket gör historieskrivningen väl individcentrerad. Därtill är det språk Thomas använder sig av babbligt till den grad att läsaren lätt börjar misstänka att han fått betalt per ord. Dessutom förekommer på tok för många spekulationer och gissningar av karaktären ”Bobadilla måste känt till att…”, vilket är synd då det drar ner helhetsintrycket. Dock är ämnet för mig tidigare outforskat vilket leder till att läsningen likväl var lärorik och oftast intressant (7/10).

Tulipmania av Anne Goldgar: Om den stora tulpankraschen på 1600-talet. Ämnet är oerhört intressant och därtill aktuellt om man betänker de senaste årens ekonomiska kriser, kollapser och skandaler. Därför är det lite av en besvikelse att Goldgar vill omtolka tulpanmanin som något som snarare handlade om en krasch i förtroende och tillit mellan människor än om en ekonomisk dito. Hon menar mer eller mindre att de sistnämnda konsekvenserna var försumbara medan de förstnämnda var oöverskådliga. Sin tes driver hon dock med stor skicklighet och lyckas därtill väva upp en god bild av 1600-talets märkliga tankevärld. Dock hade boken haft allt att vinna på att vara något bredare i sina beskrivningar. De personer som skildras är regelmässigt av övre medelklass och sålunda inte speciellt representativa för majoriteten av samhället. Detta gör att boken flera gånger faller ner i kuriosahistoria vilket snabbt blir tröttsamt (7/10).

On the Psychology of Military Incompetence av Norman Dixon: Behandlar bokstavligen talat det som titeln antyder. Detta är för undertecknad väldigt intressant, inte minst då jag läst ganska mycket om motsatsen (tyskar) vilket gör det naturligt att militär inkompetens (engelsmän) är intressant. Författaren var själv soldat under en mångårig period, dock är han inte historiker utan snarare psykolog. Detta sistnämnda är dock bara en fördel då det ger hans bok ett helt annat perspektiv än det jag är van vid. Därtill faller han inte ner i det träsk av urskuldranden av karaktären ”de slogs för sitt land och får därmed inte kritiseras” som krigshistoriker av facket lätt hänger sig åt. Tvärtom är Dixon helt respektlös och skriver ofta och gärna både roligt och svidande kritiskt (General Cardigan beskrivs t.ex. ha varit ”utterly lacking in intellect”). Hans huvudteser är även intressanta och slagfältsbeskrivningarna enastående. Boken har dock två brister. Den ena är en stundtals nästan fatal brist på fokus. Den andra är att Dixon lite väl lätt snavar ner i en nästan stereotyp freudiansim (det är t.ex. svårt att tro att General Haigs beskjutning av tyskarna innan slaget vid Passchendale var en manifestation av undertryckta bajsfantasier). Detta tilltrots är boken extremt läsvärd, om inte annat p.g.a. sitt höga underhållningsvärde (8/10).

Bilbo av J.R.R. Tolkien: Något av en klassiker. Det är svårt att inte tycka om den här boken. Det är på något plan Tolkien i sin minst storslagna och samtidigt mest sympatiska skepnad. Att det är en bok avsedd för barn märks men stör knappast. Tvärtom bidrar detta till verkets höga mysfaktor, detta då Bilbos vandringar ofta känns långt mer som en saga medan Frodos senare eskapader känns mer som en eländets odyssé. Därtill är boken makalöst välskriven, har enastående beskrivningar av både landskap och känslor. Det enda som Tolkien inte beskriver i långa svepande termer är egentligen de obehagligaste bitarna, såsom Smaugs överfall på Sjöstad och Femhärarsslaget. Här är prosan snarare i stil med en isländsk saga, korthuggen och blott med antydningar om ofattbart våld. Detta gör den dock så mycket starkare då varje ord skrivs med både känsla och sorg. Om man ska gnälla är bokens enda egentliga svaghet den totala bristen på karakterisering av de tolv dvärgar som följer Bilbo på hans färd. Vem minns t.ex. Bifor och Bofur när allt är sagt och gjort? Dock är detta en av mina favoritböcker och det är därför synd och skam att Peter Jackson nu tänker göra tre (3) filmer av denna vackra saga. Han har redan våldfört sig på Sagan om Ringen, måste han sätta tänderna i denna hemtrevliga reseskildring också? (9/10).

Reappraisals av Tony Judt: Det är nog tredje eller fjärde gången jag läser den här essäsamlingen vilket torde ge dig, käre läsare, en liten fingervisning om att jag tycker att den är väldigt bra. Det som är dess absolut största styrka är Judts enorma bredd vilket gör att essäerna är allt ifrån lärda utläggningar om Camus och Köstler till initierade analyser av Kubakrisen och Palestinafrågan. Hans sätt att skriva var dessutom lite grann som ett lätt snöfall; kyligt, vackert och sparsmakat. Det vi har här är inte argument gjorda utifrån känslor utan välgenomtänkta ståndpunkter som salige Judt kommit fram till via ett liv av läsande och skrivande. En del av essäerna framstår som en aning aparta av det enkla skälet att de behandlar ämnen och personer som läsaren tidigare aldrig hört talas om, detta är dock en brist hos undertecknad snarare än Judt (9/10).

A Bright Shinning Lie av Neil Sheehan: Om Vietnamkriget och den amerikanska vägen mot förlust. Det här är den bästa bok jag läst på åtminstone tre år, eventuellt längre. På ytan är det en biografi om John Paul Vann, en av de ”rådgivare” USA skickade till Sydostasien för att få den sydvietnamesiska regimen och armén att fungera. Till skillnad från de flesta andra av hans generation insåg dock Vann så tidigt som 1962 att kriget höll på att förloras och spenderade sedan resten av sitt liv med att försöka få till stånd en förändring i det amerikanska sättet att slåss. Porträttet av den både heroiske och monstruöse Vann är omtumlande. Dock handlar boken om så mycket mer än honom. Den handlar om USA, Vietnam, folken i de båda länderna, deras historia, deras förståelsehorisonter, kriget dem emellan, om svek, hopp, tro, fanatism, visioner, mod, lögner och oändligt mycket mer av dessa homeriska kvalitéer som gjorde Vietnamkriget till den konflikt det var. Man behöver inte vara intresserad av Vietnamkrigets historia för att läsa den här boken. Faktum är att man kan vara upphöjt ointresserad av Vietnam, krig och historia och ändå läsa detta mästerverk med behållning. Dess enda nackdel är att alla böcker om konflikten som kommit efter denna bok citerar den, härmar den och stjäl från den vilket gör att man lätt känner igen vissa resonemang. En mästare ska dock icke dömas efter sina epigoner. Läs den här boken. För guds skull. Läs den (10/10).

Dubrovnik av Robin Harris: En bok om den lilla staden Dubrovnik i dagens Kroatien. Ämnet är intressant, undertecknad har läst åtskilligt om hur stormakter fungerar och agerar vilket gör det till en trevlig omväxling att läsa om hur en oerhört liten (men rovgirig) makt gör detsamma. Författaren lyckas därtill beskriva stadens märkliga och tusenåriga historia på ett bra sätt. Dock har han en tendens att stirra sig blind på papper och stenar vilket gör att han ofta missa individer och människor. Efter att ha läst boken hade jag en ganska god uppfattning om hur staden såg ut och efter vilka lagtexter den drevs. Dock hade jag på min höjd vaga aningar om vilka som befolkat den genom tiderna samt vilka som var deras drivkrafter, bevekelsegrunder och drömmar. Detta gör läsningen en aning stel och dammig, detta intryck avhjälps inte av bokens egenartade struktur som förvirrar snarare än hjälper (6/10).

The Wages of Destruction av Adam Tooze: Om nazitysklands ekonomi. Jag var nära nog lika panegyriskt inställd till Tooze som jag var till Sheehan under majoriteten av denna bok. Sedan kom de sista 150 sidorna. Ty ämnet är intressant som tusan, märkligt nog är det dock ganska outforskat. Författaren har därmed mycket ny information att komma med. Information som får en att se Hitlers ruckel till folkhemsbygge med helt nya ögon. Därtill visar Tooze hur mycket som går att förklara med ekonomisk historia och ekonomiska termer. T.ex. driver han på ett övertygande sätt tesen att orsaken till att det ö.h.t. blev krig 1939 går att återfinna i tyskarnas svaga (notera: svaga) ekonomiska läge. Därtill är Tooze mycket skicklig på att beskriva så grå aspekter som kol, stål, elektricitet, järn, fabriker, gummi, etc. på ett intressant sätt. Dessutom har han ett gott grepp om hur man kan översätta stålproduktion till stridsvagnsdito. Dock är boken även ett gott exempel på vad man inte kan förklara med ekonomiska begrepp. T.ex. blir 1940 års tyska jubelmarsch genom Frankrike obegriplig om man som Tooze bara tänker via BNP och räntor (Tooze är själv förvirrad över den tyska segern, vilket i sig är en ganska god illustration av vad man ska ha krigshistoriker till). Trots detta håller boken en mycket hög standard. Sen kommer de sista 150 sidorna. Här verkar författaren tröttnat på sitt eget verk vilket gör att dess sista akt präglas av en irriterande ytlighet. Han slarvar, lånar på tok för mycket av David Glantz (vilket bör undvikas då denne litar på tok för mycket på sovjetiska källor) och kommer från och till med rena faktafel. Tooze går nämligen här över till att beskriva krigets operativa del – något han saknar kompetens för att göra. Utöver detta ägnas mycket energi åt att svartmåla Albert Speer och ärerädda ”Bomber” Harris. Varkendera behövs då Speer var en massmördande nazist och Harris var en bebiseldande galning. Kontentan är att boken är lysande ungefär till sidan 450, därefter går det på ett irriterande sätt utför (8/10).

Metro 2033 av Dimitrij Gluchovskij: En postapokalyptisk skildring av livet i Moskvas tunnelbana efter att bomberna fallit. Den här boken blir jag inte riktigt klok på. Å ena sidan är skildringen av den brutala och knappa existensen efter kärnvapenkriget mycket bra. Därtill är det en ganska elegant dekonstruktion (om man får använda det ordet) av den klassiska berättelsen om en utvald hjälte som via en vandring ska rädda världen. Ty huvudpersonen skulle i slutändan förmodligen gjort mer gott om han inte gjort någonting. Å andra sidan är boken sällan spännande. Detta har helt och hållet att göra med att Gluchovskij ofta målar in sig i berättelsemässiga hörn och sedan tar sig ur dessa med ett friskt användande av Deus Ex Machina. Den samhällssatir som författaren ofta brukar är något av en blandad påse. Ibland görs det snyggt, ibland är det mest i vägen. Slutligen behöver inte en berättelse om livet efter att atombomberna fallit innehålla monster, mutanter och magi (även om detta sistnämnda är något av en tolkningsfråga). Scenariot i sig är nämligen skrämmande nog och de obehagligaste delarna av boken är inte de då håriga bestar ger sig på hjälten utan snarare de när människor gör som Hobbes sa att de skulle göra utan Leviathan (5/10).

Thinking the Twentieth Century av Tony Judt med Timothy Snyder: Denna egenartade bok är något av en blandning mellan en memoar av Tony Judt och en diskussion om 1900-talets ideologier samt de intellektuellas roll under sagda århundrade. De två författarna diskuterar allt från liberalism och kommunism till zionism och kommuntariarnism. De två är kunniga (se ovan) och sällan helt överrens. De ämnen de tar upp är breda och viktiga, inte minst huvudfrågan hur så många intelligenta människor under 1900-talet kunde omfamna och försvara mer eller mindre vansinniga idéer. Samtidigt för de fram flera intressanta punkter kring historia, historiebruk och allmogens förhållande till de två. Bokens enda problem är att den inte är något tjockare, detta då ämnena som tas upp är tunga och sålunda ibland förtjänar en mer grundlig ventilering (9/10).

The Birth of the Modern World av C.A. Bayly: Ej färdig med denna än. Så här långt är den briljant.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: