Skip to content

Avgörande slag

14 augusti, 2012

Minns du slaget om Fallujah, käre läsare? Det var den där gången som Irakiska gerillor faktiskt bestämde sig för att möta den amerikanska armén i öppen krigföring. Resultatet kan knappast ha förvånat någon. Många döda – ingen märkbar påverkan på konflikten i stort.

På Irakkrigets retoriska slagfält var dock tongångarna en annan. Detta slag var det som skulle Avgöra, Vända och kanske till och med Avsluta Irakkriget. Det utmålades av båda sidor som någon form av Irakkrigets Stalingrad vilket givetvis ledde till gemensam besvikelse över att det inte blev så mycket till resultat när krutröken lagt sig och man började räkna liken i Fallujahs ruiner.

Bland kultur- och socialhistoriker går det ofta att återfinna en arrogant för att inte säga tröttsam inställning till krigen i historien. Grunden till detta har att göra med att konflikterna sällan eller aldrig lett någonvart eller knappt ens haft någon betydelse. Istället framhålls Sociala Förändringar och Ekonomiska Processer vara det som format vår värld. Läsaren ska nu absolut inte fråga den genomsnittlige svenske historikern vad denne egentligen kan om ekonomi eller dito processer utan helst acceptera utsagan som den är.

Inställningen ifråga kommer från den tid då social- och kulturhistorien höll på att kämpa mot den gamla krigs- och politiska historiens hegemoni och har sedan dess blivit kvar. Dock är den knappast sann. Att säga att krig inte påverkat historien är en absurditet som snarare vittnar om en ignorans om vad ett rejält storkrig ställer till med demografiskt, politiskt och ekonomiskt. Inte minst detta sistnämnda är värt att trycka på då en konflikt leder dels till stora statliga utgifter vilka kommer från skattemedel vilket i sin tur hämmar ovannämnda ekonomiska processer via ökade skattetryck, dels leder till stora folkförflyttningar vilka absolut påfrestar ekonomier. Slutligen går att påpekas att ekonomier även kan stimuleras av ett litet krig, se amerikanernas insatser under de två världskrigen ifall du vill ha exempel, käre läsare.

Något som kultur och socialhistoriker dock har rätt i är att de enskilda slagen sällan har någon större betydelse. Slagen utgör förvisso en del av krigen men det är svårt att hitta en batalj som ensam avgjorde en konflikt och ledde till en historisk vändpunkt. Det finns några undantag, Königgrätz t.ex. men dessa är likväl relativt få.

Dock kan man ibland i historien ana att det är slagen politiker och generaler utgår ifrån när de överväger ett krig. Slagen är tacksamma att tänka utifrån då de symboliserar ett Avgörande under några blodiga dagar på någon sommaräng. Sålunda kan man inbilla sig att det krig som man beslutar om kommer att bli kort, därmed en vinstaffär och sålunda någonting man kan kasta sig in i med stor sorglöshet.

Dock är denna något romantiska syn på det Avgörande Slaget sällan speciellt sanningsenlig. Ty slagen kan förvisso vara helt förödande för de som är inblandade. Dock har stater från Hundraårskriget och framåt varit tillräckligt avancerade för att oavsett förluster i enskillda slag ersätta knektar, materiell, etcetera via utskrivningar, skatter och tvång. Statens teknologi har helt enkelt för det mesta varit av en mer avancerad karaktär än militärens. Det bästa exemplet på detta är kanske det första världskriget. Här kunde enskilda slag pågå i flera kvartal och kosta hundratusentals människoliv men hade likväl försumbara resultat. Orsaken är i mångt och mycket att de inblandade staterna alltid kunde få fram fler soldater, utrusta och utbilda dessa för att sedan låta dem trava ut i granatregnet. Faktum är att så länge enskilda slag inte krävde fler människoliv än antalet födda under samma tid ledde de till rakt ingenting.

Så slagen är mycket sällan det som avgör krigen. Snarare brukar de vara bidragande till någon av de faktorer som faktiskt är avgörande.

En faktor är ekonomisk. Som sagt kostar ett krig kolossala mängder pengar, detta leder till stora påfrestningar på inhemska ekonomier – inte minst då dessa måste ställas om till krigsnyttig produktion. Detta kan få ekonomier att helt sättas ur spel efter några år som i t.ex. fallet Ryssland under det första världskriget eller att stater helt enkelt får slut på pengar som i t.ex. fallet Iran-Irak kriget. Om fienden därtill förhärjar det egna territoriet som i mer eller mindre alla tidigmoderna konflikter eller för den delen det andra världskriget är detta givetvis bidragande till ekonomiska problem.

En annan faktor är moralisk. Carl von Clausewitz menade som vi alla vet att krig i grund och botten handlar om att påtvinga fienden sin vilja och det hade han helt rätt i. En av de viktigaste faktorerna i ett framgångsrikt krig är att få den egna befolkningen att ö.h.t. acceptera ett krigstillstånd. Om civilister inte kan förmås att göra detta uppstår strejker, absentisim, fanflykt etcetera. Om soldater slutar tro på det goda med konflikten kommer de å sin sida att vara mer benägna att ge upp. Grundbulten för att både civila och militärer ska fortsätta kämpa är med andra ord moral. Om denna raseras kommer konflikten att ta slut. Här kan slagen givetvis inverka. Spiken i kistan för den franska närvaron i Vietnam var slaget vid Dien Bien Phu, detta trots att vietnameserna förlorade oerhört många fler soldater än fransmännen. Detta var dock irrelevant när en redan krigstrött fransk befolkning fick bud om en tillsynes katastrofal förlust. Amerikanerna råkade ut för någonting liknande under Tet-offensiven där den största amerikanska förlusten kom att bli stödet från civilsamhället. Dock var det inte de enskilda slagen som ledde till detta utan snarare uppfattningen om slagen.

Med detta konstaterat går det även att säga att det historiskt sett är ovanligt att den förlorande sidan inte blivit just de besegrade p.g.a. att deras moral och stridsvilja kollapsat. När så inte varit fallet (se: t.ex. tyskarna under det andra världskriget) har krigen istället avslutats på sätt som snarare för tankarna till uppenbarelseboken än till någon mänsklig aktivitet.

Nå, båda dessa faktorer bär på utnötningens trista signum. Detta är passande då de flesta krig mellan europeiska stater under både modern och tidigmodern tid avgjorts av just utnötning, själva antitesen till det Avgörande Slaget. Detta gäller även för de tillfällen då asymmetriska motståndare vunnit över reguljära styrkor, de förstnämnda har ju sällan eller aldrig förmågan att besegra en reguljär armé i fält men kan däremot via primitivitet och envishet nöta ner fiendens ekonomiska och moraliska förmåga att fortsätta slåss.

Så varför fortsätter då slagen att vara i blickfånget för både media, politiker och allmänhet? Ett är nog organisatoriskt. Slagen bör snarare än avgörande ses som försök av oss som kommer efteråt att organisera krigen. Konflikter kan framstå som ett virrvarr av död och eld, oöverskådliga i sin komplexa mardröm. Slagen fungerar här som utgångspunkter utifrån vilka man kan beskriva den övriga konflikten. Därtill kan man även uppfatta dem som ett tacksamt ämne för de inblandade nationernas skalder, konstnärer och propagandaministrar att förklara kriget för befolkningen under och efter fullbordat faktum.

Därtill, och detta är viktigt, finns det nog även här ett drag av individualisering. En konflikt är en komplex, kollektiv och kaotisk händelse. Detta finner vi människor i egenskap av individer både förvirrande och anstötligt. Att den egna förmågan som liten person inte kan påverka stora förlopp är ingenting vi tycker om att tänka på. Här fungerar slagen som en slags krigens individer. Om man kan peka på att enskilda slag, därmed enskilda generaler och kanske även i förlängningen enskilda vanliga soldater avgjort fungerar som en slags mental balsam mot kollektivismens grå anstormning. Att hävda att den enskilda människan ledde historien in på en annan väg under några timmar av kamp tilltalar kanske på något plan det egna behovet av att känna sig viktig. Detta är en inställning som anhängare av både Nietzsche och Mill borde finna bekant.

Men i fallet Fallujah fanns nog även något annat som även det är viktigt för att förklara slagens strålglans för samtiden, framtiden och dåtiden. Behovet av att se slagen som en möjlig slutpunkt. Här handlar det nog inte bara om en vilja att nå segern, att sparka igång befolkningen för en sista uppoffring.

Till stor del handlar det nog även om ett högt och ytterst mänskligt hopp om att kunna ana slutet på det elände som är ett krig.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: