Skip to content

Sommarvyer (hej, hej?)

15 augusti, 2012
tags:

Vy 1: Jag och flickvännen hade tagit oss till en skogssjö. Att stå vid stranden en sval sommarkväll var att se ut över en av dessa hjärtskärande vyer som man ibland får för sig att bara Sverige kan erbjuda. Solen var en orange boll som speglade sig i det spegelblanka vattnet. Längs stränderna syntes granar blott som svarta siluetter. På vattenytan såg man från och till ringar efter skräddare.

Jag klev i först på pensionärsmanér. Dvs. genom att långsamt och stånkandes häva ner mig i vattnet. Väl nere kände jag hur den svarta, slemmiga och framförallt iskalla sörja som är en svensk skogssjö omfamnade mig och sökte krossa mig. Med klapprande tänder informerade jag flickvän om att upplevelsen var angenäm. Hon hoppade i med ett ”tjohej!”  och vrålade sedan av panik när hon var i vattnet.

Snabbt och klumpigt tog vi oss upp på bryggan igen. Väl där kände jag hur någonting kallt och slemmigt omfamnade mig. Vid närmare inspektion visade sig detta något vara min huttrande flickvän. Insvepta i alldeles för små handdukar såg vi surt på medan några elvaåringar på andra sidan sjön under tjo och tjim kastades sig i vattnet upprepade gånger. Min flickvän konstaterade: ”vi börjar bli så jävla gamla”.

Hurra för badet.

Vy 2: Efter en synnerligen blöt kväll satt jag och min bästa vän och återhämtade oss i hans kök i en norrförort. Utsikten bestod av betongsuggor till hus, blygrå skyar och här och var en och annan flottig gräsplätt. Vännen såg tankfull ut och efter några minuter av eftertänksam tystnad sa han

Bästa Vännen (BV): ”Du?”

Okänd Idiot (OI): ”Ja?”

BV: “Du vet Leonard Cohens Like a bird on wire? Det är ju sjukt kul att hela den karriären inleddes med (gnällig imitation av Leonard Cohen) Like. A. bööörd. On. Ä. vajjer.”

OI: (skrattar) ”Ja, det är roligt. Där undrar man hur samtalet gick när de kom fram till att första låten på första plattan [Notera: FAKTAFEL] skull inledas så jävla eländigt.”

BV: ”Like. A. bööörd. On. Ä. Vajjer… Ja, apropå det. Jag såg en intervju med Thorsten Flinck för ett tag sedan.”

OI: Jaha?”

BV: Jomen grejen är den att han avslöjade att han varje söndag hade brukat ringa Ingmar Bergman”.

OI (vaksamt): ”Okej?

BV: Jamen där skulle man verkligen vilja veta vad de sa till varandra. Tänk dig själv. Du har å ena sidan Thorsten Flinck. En jävla söndag. Bakis som ett jävla ägg. Har inte sovit en blund, vaknar upp i rännstenen och spyorna, tar den första morgondosen amfetamin och ringer Bergman

OI: … som inte heller har sovit något”.

BV: ”Precis! Han har varit uppe hela natten och brottats med DÄMONERNA och sitter nu inlindad i en filt i fosterställning, vaggandes fram och tillbaka och så får han ett samtal från Thorsten Flinck, av alla människor!

OI: (skrattar) ”ja, undrar vad de sa till varandra? Kanske Like. A. böööörd.

Båda: Like.a. bööörd. Like.a. bööörd. Like.a. bööörd. Like.a. bööörd.”

Bästa vännens flickvän sen många år kommer in i köket. Stirrar på oss. Går och lägger sig igen.

Hurra för vännerna.

Vy 3: Vi hade en personalfest på Fredriksborgs fästning. Bygget är kanske 15 meter högt och står i sin tur på en yta som i sig befinner sig ett tjog meter över vattenytan. 35 meter upp i skärgården ger en alldeles extraordinär utsikt. Man ser öar, kobbar och båtar och i detta fall såg man dem dessutom i solnedgång. Med andra ord var utsikten magnifik.

Själva fästningen var tänkt att bli en av Europas starkaste. Först hade man tänkt använda stenen i Visby ringmurar för projektet, de var ju ändå inte till någon nytta. Turligt nog segrade klokare huvuden och istället använde man sandsten. Problemet med sandsten är dock att det är väldigt poröst. Under en skärgårdshöst innebar detta en mängd väta som kom in i själva stenarna. När det sedan blev vinter frös vattnet och stenen sprängdes. Bygget var alltså ett ruckel redan på 1700-talet. Bättre blev det knappast av att det lilla tornet var tänkt att husera 2000 (!) soldater. Till dessa hade man avdelat två toaletter, varav 50% var kommendantens privata.

Vår mat bestod av tapas, inte den undermåliga varianten man får i Spanien (en ledsen bit skinka) utan av mängder med korvar, ostar, oliver, soltorkade tomater och kex. Till detta fanns gott vin och dito samkväm.

De två äldsta kollegorna (den ene gammal kustjägare, den andre gammal flygare för emirer, vapensmugglare och legoknektar i Afrika under 1960-talet) berättade under hela middagen hårresande historier om de egna karriärerna (”… och sedan började ena motorn brinna och vi fick nödlanda i Sahara – där blev vi kvar i tre dygn…”).

Hurra för kollegorna.

Vy 4: Jag och flickvännen stod och såg ut över Dubrovnik från stadens murar. Murarna i sig byggdes mellan 1200 och 1500 vilket ger dem en ståtlig höjd, bredd och utsikt. De ser ut att vara konstruerade för att en potentiell fiende ska se på dem och tänka ”vi går någon annanstans”.

Utsikten över staden är enastående. Dubrovniks gamla stad har fördelen att aldrig ha drabbats av varken galna tyska artilleriobservatörer med dålig insyn i vilka byggnader som har högt världsarvsvärde eller för den delen vansinniga brittiska bombflygare med en förkärlek för att se monument från 600-talet som krigsviktiga brandbombningsmål. Sålunda ser staden ut som om den vore designad av Sven Nordqvist. Krokiga gränder slingrar fram genom staden för att brytas av den stora gågatan i mitten, Stradun, konstruerad av renslipad marmor; hal som is. Husen är vitmålade, taken tegelfärgade och fönsterluckorna gröna. Överallt finns statyer över skyddshelgonet st. Blaisius, stadens forna härskare och kyrkliga ledare.

Jag sprang omkring i kvällshettan och snattrade uppsluppet om murarna, skottvinklarna, tornen och deras embrassyrer. Flickvän lyssnade tålmodigt. Babblet fortgick medan vi vandrade förbi en av de gamla fästningarna, upp i ett av tornen och över den västra gamla porten. Det slutade när vi kom till den del av muren som vätte mot vattnet. Där möttes vi av ett hissnande bråddjup, mur och raka klipphällar kastade sig rakt ner i det azurblåa havet. Solen gick ner över horisonten och i vattnet kunde man på långt håll se skepp som seglade fram i ensam majestät över de mäktiga vågorna.

Tystnaden höll i sig.

Hurra för sommarresan.

Vy 5: Utsikten består av fördragna gardiner genom vilka blott knivsuddar av sol lyckas ta sig in. Efter en lång arbetsvecka befinner sig undertecknad och flickvän i ett rum bestyckad med en storbildstv, ett eminent ljudsystem, mängder av filmer och ett Playstation 3. Maten har vi inte orkat göra utan istället köpt av en småsur thailändska.

Att uträtta någonting av vikt framstår som både avlägset och osannolikt, därtill är det även just nu varken meningsfullt eller önskvärt. Det som framstår som viktigt är avslappningen och förströelsen.

Hurra för flickvännen.

Hurra för lugnet.

Hurra för sommaren.

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. Isungen permalink
    18 augusti, 2012 17:35

    Hurra för v.2! Gillade också särskilt sista stycket till v.4.

  2. 23 augusti, 2012 10:04

    Du skall icke häda! Du vet vad jag menar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: