Skip to content

Vad vi inte behöver mer av: böcker om det andra världskriget

16 augusti, 2012

Den trogne läsaren kanske finner rubriken en aning förvånande. Ty undertecknad har ju en tendens att ofta framhålla både krigen och politiken i historien som viktiga och därtill även i utslag av storhetsvansinne skriva inlägg som behandlar dessa två mörka storheter.

Det jag skriver nu innebär inte att det andra världskriget inte var en stor och fruktansvärd händelse. Tvärtom. Ska man kora den största och mest fruktansvärda händelsen ligger nog den konflikten bra till. Det jag skriver innebär snarare att jag fått nog av det. En känsla som jag skulle tro att jag delar med andra.

Det kan verka lite paradoxalt om man ser min bokhylla. I den återfinns åtminstone ett förtiotal böcker om sagda konflikt. Men det är nog i detta som förklaringen finns – hos mig har det uppstått en viss kunskapsmättnad, trots att jag absolut inte kan allt. Men den trogne läsaren kanske noterat en avsaknad på denna blogg beträffande inlägg som handlar om det andra världskriget. Faktum är jag nog aldrig skrivit ett inlägg om denna konflikt på operativ nivå till skillnad från det första världskriget, Kalla Kriget, Vietnamkriget, Krimkriget, etcetera. Det närmsta har varit små texter om förintelsen, Waffen SS och vad som skett ifall tyskarna segrat. Sålunda kan man anta att mättnaden varit något av en process (även om det kanske kommer någonting om östfronten någon dag).

Orsaken till att det gott kan vara nog nu stavas Antony Beevor. Både han och Max Hastings har av outgrundliga skäl kommit fram till att det saknas ett stort standardverk om det andra världskriget. Någon annan förklaring finns inte efter som de båda fann det för gott att släppa varsin bibel till bok om sagda konflikt samma år. Det någon borde informerat de två brittiska herrarna om är att deras analys är felaktig. Det finns mängder med mastodontböcker om det andra världskriget skrivna av mängder av kompetenta historiker och författare, t.ex. av salige Keegan.

Jag har läst Hastings bidrag till skogarnas död och ögnat igenom Beevors dörrstopp. Intrycket från båda herrarna är att de kommer med rakt ingenting nytt. Hastings lånar glatt från Tooze, Glantz, Zetterling, van Creeveld, Clarke, Merridale, m.fl. utan att någonsin förklara varför man ska läsa Hastings istället för Tooze, Glantz, Zetterling, van Creeveld, Clarke, Merridale, m.fl. Beevor gör mer eller mindre det samma fast med slarvigare källhänvisningar, färre analyser och sämre redovisning av förlustsiffror. Sålunda finns det egentligen bara ett skäl till att ta sig igenom Hastings och Beevors böcker: man är lat. Eller ja, nu är jag lite väl sträng. Båda författarna är ypperligare berättare och har därtill en begåvning för att föra fram den lilla människan i den stora konflikten.

Dock. De missar denna sistnämnda begåvning genom att beskriva hela kriget. När de skriver om operation Overlord eller slaget vid Stalingrad har de inga problem med att glänsa med denna gåva eftersom händelserna de beskriver, sin komplexitet till trots, är så pass koncentrerade. Då går det att beskriva den vanliga soldaten, den lilla civilpersonen, den lilla kuggen i maskineriet. Men om man ska beskriva sex år av världskrig är detta omöjligt då det man skildrar täcker en långt större yta (världen) och långt fler människor (ungefär 3 miljarder). Då blir det som det blir. Dvs. samma trötta redovisning av Winstons, Franklins, Josefs, Addes och Musses middagar och konferenser för att från och till (pliktskyldigt) redovisa någon tysk korprals gnäll över att det är lite kylslaget i Ryssland i Januari. I detta finns det ingenting nytt.

Det är dock inte bara Hastings och Beevors fel att det andra världskriget på något vis nu blivit urvattnat. Ty det omvända tillvägagångsättet, extrem koncentration av ämnet, geografi och personer är minst lika sövande. Ta t.ex. dessa vansinnesprojekt som dyker upp varje år av karaktären ”10:e Waffen-SS pansardivisionens göranden och låtanden i Estland februari-mars 1944”. Det mest parodiska med dessa mikrohistorier (utöver att ingen kan betrakta dem som viktiga) är författarnas förord som alltid består av förvånade uttalande om det mysterium att ingen beskrivit detta förut. Andra syndare är de historiker som i mammons namn tycker att slaget vid Korsun, Kiev eller dylik bortglömd slakt ska föräras med en egen bok på 600 sidor. På något plan gör de rätt då även jag tycker att något så förfärligt som ett slag ej ska falla i glömska, samtidigt finns det goda orsaker till att dessa slag inte behandlats i någon större omfattning. De var inte speciella, avgörande (se tidigare inlägg) och ledde inte till något annat än att mängder med unga människor som hellre levat och skrattat dödades.

Orsakerna till alla dessa problem och till min mättnad med konflikten är nog främst trenne. Den första är att det andra världskriget är slut. Det har varit slut de senaste sjuttio åren vilket leder till att det inte händer så mycket nytt i konflikten. Detta är kopplat till det andra vilket är att just eftersom det var en så stor, betydelsefull och katastrofal händelse är det även en av de mest ihjälforskade händelserna i världens historia. Detta leder till att det inte finns så värst mycket nytt att säga. Detta leder i sin tur in på det tredje, vilket är att det inte skett så mycket till ny forskning i ämnet av dignitet sedan historiker började snoka igenom NKVD-arkiven efter Sovjetunionens kollaps. Ty i min värld skedde de två senaste stora avslöjandena om det andra världskriget så sent som på 1980-1990-talen. Dessa bestod av att tyskarna var ena hejjare på att slåss samt av en mer detaljerad insyn i vad som faktiskt skedde i Sovjet under kriget. Efter dessa upptäckter har det varit ett Golgata av nya böcker som behandlar samma saker men med andra ord. Från och till hittar någon forskare någon incident, någonstans på östfronten som av någon läsare kan anses vara av vikt. Men då krigshistoriker sällan använder något annat vetenskapligt perspektiv än råbarkad materialism (vilket de ska äras för och vi tacka gud för – ”Det andra världskriget genom Lingustic Turn” hade annars varit ett faktum) blir det sällan något nytt i vår förståelse av konflikten. Det som återstår är möjligen att gå igenom Japaners förehavanden i Kina under kriget – och om det ämnet finns det redan hyllmeter skrivet.

Med allt detta sagt är min åsikt att vi kan ta en liten paus i skrivandet om det andra världskriget. Vi varken kan, bör eller ska glömma händelsen ifråga men eventuellt kanske krigshistorikers energier kan riktas annorstädes i några år. Under den tiden kanske jag slutat vara trött på konflikten och någon kanske hinner hitta en låda med dokument som ger nyckeln till att kartlägga Stalins diet under perioden 1939-1945.

Annonser
24 kommentarer leave one →
  1. 17 augusti, 2012 09:20

    När jag var inne på akademibokhandeln förut i veckan stod jag en stund framför historiahyllan och begrundade just det här. Fick för mig att räkna hur stor del av deras inte alltför imponerande utbud som bestod av verk som på något sätt knöt an till andra världskriget. Resultatet; 21 stycken… Jag håller helt med dig om att det marknaden känns relativt mättad vid det här laget, fast uppenbarligen går det ju hem hos många. Titta bara på Populärhistoria, de har ju andra världskriget på var och vart annat omslag.

    Vad gäller mer kulturvetenskapliga perspektiv på krigshistoria så tänkte jag bråka lite med dig. Jag tycker nämligen att det är ett synnerligen fruktbart och intressant perspektiv. Krig försiggår ju inte bara på slagfältet utan lika mycket i den kulturella föreställningsvärlden och att då till exempel, som lundahistorikern Lina Sturfelt gör i sin avhandling Eldens återsken, undersöka hur första världskriget skildrades och berättades i svensk veckopress ger så att säga ytterligare en dimension till vår förståelse av kriget. Till syvende och sist är detta ju både händelse och diskurs.

    • 17 augusti, 2012 12:22

      Det var ett besök på Hedengrens som utgjorde inspiration till det här inlägget.

      Ang. Bråk: Jodå man kan absolut beskriva krig på fler sätt än blott via gevärskalibrar. Ett bra exempel som påminner en aning om Sturfelt är givetvis Ian Ousbys Vägen till Verdun.
      Min huvudsakliga invändning mot hum/sam-perspektiv är när folk antingen får för sig att det viktigaste att beskriva är själva teorin snarare än empirin genom teorin eller skriver avhandlingar och böcker där teorin kastas in ”för att den ska vara där”.

      Därtill är jag evigt orolig för den modemässighet med vilken perspektiven förfäktas. Idag har ju t.ex. postmodernism nästan blivit ett skällsord efter Sokalaffären men för tjugo år sedan så var pomo svaret på allt. Detta innebär att det måste finnas travar med avhandling skrivna ur ett postmodernt perspektiv som idag framstår som rena rappakaljan vilket gör att man i sin tur kan ifrågasätta nyttan av den forskningen till att börja med.

      Slutligen är ett stort problem jag har med många perspektiv att de tillsynes vill vara svaret på allt. Detta kan dock leda till väl krystade ansatser i stil med ”Slaget vid Kursk ur ett postkolonialt perspektiv”.

      Med allt detta sagt menar jag dock inte att perspektiven är meningslösa. Jag menar blott att vi som pluggat historia tenderar att bli väl förälskade i dem med resultatet att en del som läst historia länge är kunniga i hur man ska tolka det förflutna men okunniga i vad som hände. Själv skulle jag hävda att det sistnämnda är det som är historia.

      Men, men. Själv gillar jag hermeneutiken och konstruktivismen.

      • 17 augusti, 2012 17:22

        Nej, historia, precis som antropologi, är ju i första hand empiriska vetenskaper och ska så vara. Och, ja, jag håller med dig om att en alltför anal tolkning av pomo blir uppåt väggarna, liksom alla okritiska tillämpningar av något. Som jag ser det är perspektiven främst till för att erbjuda ingångar, att hjälpa till vid själva problemställningen och låta oss ställa pännande frågor till den empiriska situation som vi intresserar oss för. Det perspektiv som ska tillämpas måste då också givetvis svara mot något i materialet. Enligt mina erfarenheter är det också så som den överväldigande majoriteten av pomo-influerade historiker arbetar idag, och det ger oftast upphov till väldigt spännande forskning.

        Det som hände är givetvis själva kärnan, men också vad det förflutnas människor ägnade sig åt i termer av meningsskapande och om det ska stå i fokus krävs mer av perspektiv och teoretiska ingångar. En gyllene medelväg mellan teoretiska och det empiriska brukar ofta bli bäst.

        Hmm… Så mycket till bråk blev nu inte detta, jag får försöka hårdare nästa gång 😉

      • 17 augusti, 2012 17:49

        Jamen här håller jag helt med. Om perspektiven tillhandahåller nya inkörsportar i empirin är jag med på tåget. Det är när perspektivet blir överordnat som jag slår bakut.

        Mycket av min allergi mot detta är kopplat till eget läsande av avhandlingar som helt saknat någon ballans mellan dessa två storheter. Ty min syn på historien är ganska missionerande. Historien är viktig och bör spridas till allmogen. Jag tror dock att allt för perspektivgrundade skrifter tenderar att stänga in historien på mer eller mindre obskyra universitetsinstitutioner. Med detta överlämnar (vi) akademiskt skolade historieskrivningen till journalister och kultursidetyckare som båda är enastående okunniga i ämnet.

        Men jag håller med. I grund och sak blev det inte mycket till gräl.

  2. bucharga permalink
    17 augusti, 2012 17:09

    En bok om Division Frundsberg skulle jag annars väldigt gärna läsa. Dock så kan man se att detaljhistorien om andra världskriget börjar komma ner på en nivå som endast kan roa mig och ett fåtal andra som tycker att Nordlands insatser i Pommern 1945 är extremt viktiga att känna till. Något som är bra att det dyker upp mera böcker om är Japans våldtagande av Kina som vi i väst knappt känner till. Senast igår kunde jag se en kille med den uppåtgående solen på sin tröja. Den symbolen är väl kanske inte lika laddad som Swastikan, men lika många brott har begåtts under den röda solen som det svarta hakkorset. Och hoppas vid gud och alla helgonen att vi slipper se böcker med titeln: ”Stalingrad ur ett queer-teoretiskt perspektiv”. Då är allt förlorat!

  3. 18 augusti, 2012 08:15

    Visst är historia ett viktigt ämne, inget snack om den saken, och jag håller också med dig om att det är att föredra om även människor i utom-akademiska miljöer tar del av den forskning som produceras. Här finns dock också ett problem – det som är god forskning och det som är god litteratur för den oinvigde är inte alltid samma sak. För att kunna delta i den vetenskapliga kunskapsproduktionen krävs perspektiv, teoretiska avvägningar, metodologiska spörsmål och så vidare, kort sagt en dialog med det fält man som forskare befinner sig inom. För den bildade allmänheten spelar ett sådant ramverk liten eller ingen roll, och av förklarliga skäl är alla inte heller intresserade (precis som jag inte alls har något intresse av detaljerade utvikningar om till exempel restaurering av gamla bilar, trots att jag kan tycka att själva slutresultatet är imponerande), medan det är absolut nödvändigt för att det vetenskapliga arbetet.

    Jag tror att problemet bäst löses av att fler historiker skriver populärhistoria vid sidan av sin forskning, snarare än att vi strävar efter att göra all ny forskning tillgänglig för alla så att säga out of the box. Den inom-akademiska kunskapsproduktionen måste få vara till för just akademi, det tror jag den mår bäst av, medan översättandet av dessa resultat till mer populära verk blir till något som försiggår i sfären mellan akademi och samhälle, vilket jag tror gynnar både allmänheten och historikerna.

    Fan, och jag som har hört att man måste ha en fejd om har en blogg… 😛

    • 18 augusti, 2012 14:14

      Du vet, jag håller med dig i sak men med tröttsam förutsägbarhet måste jag ändock säga ett men. Ty jag håller (givetvis) med om att teorin har sin plats. Min invändning är dock när historiker (och andra hum/sam:are) gör teorin överordnad empirin. Tanken är ju någonstans att det vetenskapliga perspektivet ska ge forskaren de berömda glasögonen att se empirin med på ett nytt sätt. Dock är jag obekväm med den trend jag tycker mig skönja i den svenska historieskrivningen där allt ska tolkas via den skägglav till teoretiker som råkar vara fashionabel just nu. Allt för ofta tycker jag att den svenska historiedisciplinen fastnar i att beskriva teorin med empirin snarare än att beskriva empirin via teorin. Den som har en hammare risker ju att se världen som bestående av spikar.

      I min värld är snarare den valda metoden viktigare för vad som blir bra historia än den valda teorin. Men där kan man ju åsiktsmässigt skilja sig.

      Beträffande din ide om populärhistoria tror jag den är sund. Dock finns det även här vad jag uppfattar som en viss snobbism från historiker av facket. Dvs att man ”bara” skriver populärhistoria. Detta omdöme stämmer givetvis för herrarna Lindqvist och Guillou men det är å andra sidan svårt att hävda att Schamas, Braudells och Englunds produktioner ”bara” är populära. Detta är en inställning som måste bort.

      Dock. Jag tror att vi inte i sak utan snarare i detalj är oense. Teori och empiri har båda sin plats.

      Låt bloggfejden fortgå! 😀

      • 18 augusti, 2012 18:45

        Ja, det är nog i första hand en fråga detaljskillnader, som dessutom nog också kommer sig av att vi intresserar oss för olika slags historia där olika sorters teoretiska utgångspunkter och resonemang krävs. Sedan är det naturligtvis också alltid svårt att göra någon strikt skiljelinje mellan teoretiska perspektiv och metodologiska överväganden, de spiller ju så att säga in i varandra och måste så göra.

        Som Englund (min andra referens till honom i det här utbytet, illa…) säger i den där föreläsningen som Alexander spelade in (och som jag tror att du också fick del av) tror jag också att det är viktigt att vara lite skeptiskt när det kommer till att hoppa på vetenskapsteoretiska trendtåg. Bättre är antagligen att vänta något decennium och sedan se vad som kom ut av det hela när den värsta polemiken lagt sig. Så upplever jag definitivt att det är med pomo i alla fall. Pragmatism är, som alltid, bäst.

        Den där snobbismen har jag aldrig förstått. Jag skulle snarare se det som en möjlighet att skriva på ett annat, något friare vis. Vad som skiljer Schama och Englunds populära produktion från inomakademiska verk är ju i första hand avsaknaden av diskussioner kring metodologi, perspektiv och så vidare, och inte att de skulle varit mindre nogranna med det historievetenskapliga hantverket (källhantering osv.). Vad som istället antagligen skiljer dessa två och andra populärhistoriker med akademisk skolning från Guilliou/Lindqvist är att de åtminstone fört sådana resonemang med sig själva under själva skrivandet. För egen del skulle jag dock gärna ha en sådan inledning till exempelvis Stridens skönhet och sorg.

        Slutligen, som fuel to the fire, tror jag att en queerteoretiskt färgad analys av tysk militärmaskulinitet under andra världskriget skulle vara mycket intressant läsning 😉

      • 19 augusti, 2012 14:54

        Jo men det där med olika intressen stämmer säkert. Mitt kretsar ju främst kring 1789-2010 med en förkärlek för politik, krig, historiebruk och historiegrafi. I dylika sammanhang tenderar ju saker och ting att åtminstone uppfattas som mer rättframt. Du å din sida verkar ju mer intresserad av kultur/socialhistoria (anar jag 1600-tal?) där man måste tränga in i den gamla tidens människors märkliga medvetanden. Då ligger kanske perspektiven närmare tillhands?

        Gällande Englund: Vilken tur! Då har du ju någonting att se framemot! Inte minst Ofredsår, hans kanske mest underskattade bok.

        Gällande snobbism: Jag begriper inte heller det där. Populärhistoria blir ju ”bara” populärhistoria om det görs slarvigt (gärna med tal om att person x och y ”måste ha känt till…”). Detta är i sin tur kopplat till en villfarelse bland svenska historiker att tråkigt/rent av dåligt skrivet = vetenskapligt skrivet. Även det är outgrundligt. Dock tror jag själv snobbism kan komma ifrån en uppfattning om att populärhistoria måste handla om populära ämnen. Det håller jag inte med om och det torde inte ett antal av Annales-historikerna göra heller då de som kollektiv skrev ett flertal storsäljare. Rent teoretiskt borde man ju kunna skriva en kulturhistorisk bok på ett populärt sätt om någonting tillsynes osexigt ämne i stil med mutterns historia och fortfarande göra det bra och läsvärt.

        Slutligen: ABER NEIN!

  4. 20 augusti, 2012 09:42

    Ja, det är precis det jag menar. Om fokus ligger på människors meningsskapande blir perspektiv omöjliga att undgå, inte minst för att tydligt definiera vad det är vi pratar och hur vi tolkar det. Ett begrepp som t.ex. kön är ju inte helt oproblematiskt att definiera, särskilt inte i en annan historiska kontext. Kultur/socialhistoria stämmer fint som definition av vad undertecknad är intresserad av. Vad gäller period så skulle jag väl säga att det rör sig om ett spann från 1500- och 1600-talet till idag. Tidigmodern och modern social/kulturhistoria med andra ord. Om vi pratar läsa. Pratar vi skriva hamnar vi nog i ett något snävare modernt perspektiv.

    Gällande Englund tror jag du missuppfattade mig, jag har nog läst snart sagt allt han skrivit (förutom avhandlingen, ironiskt nog med tanke på vad vi pratar om här…) och tyckt om det mycket. Ofredsår är en pärla, antagligen min favorit tillsammans med Stridens skönhet och sorg.

    Nej, att det välskrivna av vissa kan ses som suspekt är obegripligt. Man kan nästan misstänka att det kommer sig av att de så att säga blir oroliga över att ett medryckande språk ska göra det svårare att förhålla sig kritisk till texten, men det känns ju som humbug rent ut sagt. Kanske lite lathet också.

    Klart att det går! Englund har ju t.ex. ett par essäer i Tystnadens historia som handlar om liknande ting, bland annat gemet och tandborsten vill jag minnas. Här finns emellertid ett annat ”problem”, nämligen just det populära – vilken sort populärhistoria efterfrågas? Av någon anledning tycks åtminstone den svenska populärhistoriska produktionen, som vi redan konstaterat, till 70% bestå av högst triviala och formeltrogna verk som behandlar krig (WW2). Hur kommer det sig? Varför är vi så fascinerade av just detta? De måste ju sälja, annars skulle ju förlagen inte hoppa med på tåget. Beror det på att marknaden faktiskt ser ut på det här sättet eller på att förlagen tror att den gör det och försöker rätta sig därefter? Jag har inga svar, men det är en intressant fråga.

    • 21 augusti, 2012 10:04

      OBS! skriver detta på mobilen.

      Jamen då är vi mer eller mindre överens. Så länge perspektiven är hjälpmedel snarare än egennytta är jag nöjd. Samtidigt slås jag ibland av att det finns något av en rundgång i perspektiven. För en anledning till att använda dem är ju för att det förflutnas människor är mer eller mindre obegripliga för moderna människor. Samtidigt är ju perspektiven skapade av moderna människor vilket leder till att de lätt går att misstänka att de snarare är speglingar av det moderna än det förgångna. Å andra sidan kan man ju här invända att clio är fjättrad vid sin samtid samt att det går att ifrågasätta huruvida någon människa öht kan förstå sin nästa till fullo.

      Gällande Englund: åhå, det var ju något av en missuppfattning från min sida. Måste varit trött när jag svarade.

      Gällande skrivandet: jag tror det är som du säger. Samtidigt tror jag även det är kopplat till hum/sam:ares allmänna kissnödighet i sitt förhållande till naturvetare. Då våra vetenskaper anses ”lösare” än deras ligger det nära till hands att söka kamuflera detta med förment vetenskapligt språk.

      Gällande pophist och vk2: det här har nog flera orsaker. En är historisk, vk2 var en stor och viktig konflikt. En är moralisk, vk2 uppfattas gärna som en kamp mellan entydigt gott och entydigt ont (här får man gärna glömma Stalins insatser). En tredje är kulturell, via film, tv-spel, litteratur, musik, monument etc. Är vi hela tiden påminda om detta krig vilket gör att alla har en uppfattning om den. Ej att förglömma här är Hitlers status som vår sekulära kulturs svar på djävulen. Än idag är ju nazismen det som vi tar upp när vi vill beskriva något i svartast möjliga termer. Ytterligare en är nog dramaturgisk. Till skillnad från vk1 och Vietnam så händer det hela tiden saker som är stora och dramatiska. Fronten rör sig av och an och slagen är enorma. Detta gör att dramat finns i själva empirin medan författare som skriver om vk1 också måste skriva bra för att det ska bli bra. Jämför här gärna de slarvigt skriva Monte cassino och Italys Sorrow med mästerverket The White War. Alla tre handlar om Italien och kriget i landet under ett av två världskrig. Den sistnämnda handlar om vk1 och lysande vackert skriven – ett måste då fronten är så stillastående att det helt saknas drama utöver mänskligt lidande.

      Ser f.ö. Framemot den stora boken om mutterns historia 😀

      • 21 augusti, 2012 13:35

        Ja visst är det så, inget perspektiv är fritt från rundgång. Jag tror att du är inne på rätt spår med ditt å andra sidan, det vill säga att vi kan inte söka efter perspektiv, metoder eller källor som oförvrängt ska ge oss kunskap om det förflutna då något sådant är chimärt och i grunden ouppnåeligt. Vi får ”nöja oss” med tolkningar som är väl underbyggda och perspektiv som är förankrade i och utvecklade i samklang med empirin. Eftersom hum/sam-vetenskaperna i allra högsta grad är ackkumulativa vetenskaper ligger styrkan i just det att vi betraktar det förflutna ur ett närmast oräkneligt antal perspektiv och vinklar. Vi får mångfacetterad och komplex kunskap helt enkelt. Så länge man är reflexiv och en god hermeneutiker ser jag inte detta som ett problem.

        Angående pophistoria och vk2 tror jag att du rätt på alla tre punkter. Dessutom tror jag också att det ligger något i att kriget är så lätt att tolka och begripliggöra enligt våra föreställningar om vad som utgör ett ”gott krig”. Vill man göra poängen att krig kan vara rättfärdigade, att de rent utav behövs i vissa sammanhang, är det en utmärkt, för att inte säga arketypisk, narrtiv grund att stå på. Det lämpar sig ypperligt, som du också är inne på, för att iscensätta det godas kamp mot det onda och ge kriget ett slags korstågsliknande karaktär, vilket väl passar in i en kulturell kontext (den västerländska) där sådana berättelser har en mycket lång tradition. Sålunda tror jag att lockelsen ligger i både själva konflikten som sådan (att nazisterna uppenbarligen stod för barbari) och i det vidare berättelsespår som den kan tolkas in i. En slags dialektik dem emellan helt enkelt.

        Intressant är, för att knyta an till detta, att Vietnam i någon mening också kan sägas fylla samma funktion, men då för dem som tar avstånd från krig. Precis som en ramberättelse inspirerad av vk2 kan användas för att rama in och förklara t.ex. varför krigen i Irak eller Afghanistan är goda och rättfärdiga, så kan Vietnamkriget användas som utgångspunkt för kritik mot dessa krig då det svarar mot krigsmotståndarnas berättelse om den konspiratoriska supermakten från väst som överfaller det lilla fattiga landet i tredje världen och vars befolkning tvingas till heroisk kamp för överlevnad. Precis som är fallet med vk2 aktualiseras här ett annat klassiskt narrativ, nämligen kampen och segern mot alla odds.

        Slutligen tror jag också att en del av förklaringen ligger i själva kriget som företeelse. Av någon anledning lockar det och har i alla sina populärkulturella inkarnationer lätt att finna storpublik, från pophistoria, till CoD och Saving private Ryan, men då blir frågan än mer komplex och vittfamnande.

        Mutterns kulturhistoria kan bli en oerhörd hit, särskilt om Schama eller Englund tar itu med det hela. Jag tror att det är tveksamt dock 😉 Däremot hoppas jag mycket på Englunds planerade verk om snöns kulturhistoria.

      • 25 augusti, 2012 09:19

        Ang. Perspektiv: intressant iaktagelse. Själv har jag en förkärlek för historiegrafier och clios samtidsfjättrade tillstånd är en orsak till detta.
        Dock tror jag inte att man ska överdriva empirins förgänglighet. Det som förändras är ju trots allt inte huruvida slaget vid poltava skedde eller ej utan snarare vår uppfattning om/av slaget. Kunde vi segrat? Var det karl XII:s fel att vi inte gjorde det osv. Det är frågor som fått olika svar sedan 1709. Att det förekom ett slag mellan svenskar och ryssar vid en stad i Ukraina har dock förblivit en sanning.
        Något som naturvetare jag känner ofta blir förvirrade över är historiens drag av ”å ena sidan å andra sidan” de vill gärna ha ett definitivt svar på huruvida x var av godo eller ej. Jag brukar då förklara att x alltid går att tolka på mer än ett sätt och att vi kommer se det på ett annorlunda sätt om 30 år. Då blir de ledsna.
        Detta tror jag har sin grund i att de (liksom många journalister) förvirrar vad som skedde med vår uppfattning av vad som skedde. Alltså en förvirring av empiri och perspektiv.

        Gällande krigen: de poänger som du tar upp håller jag i högsta grad med om och finner därtill synnerligen intressanta. Krigens historiebruk är något som jag finner fascinerande. Inte minst just vk2 eftersom det är en konflikt som alla har en uppfattning om och som mer eller mindre alla uppfattar som gott. Detta märks inte minst via hur det används än idag av makthavare för att legitimera mellanstatligt våld. Dock utnyttjas i dessa sammanhang även allmogens ganska vaga faktiska kunskaper om konflikten ifråga. Ty när folk säger att vk2 var en god konflikt tänker de ytterst på operationerna i normandie 1944, glömmer bombkriget och bortser ifrån östfronten. Det lustiga med detta är att detta ytterst är en amerikansk syn på det hela som delas av oss svenskar. Ty om man talar i termer av ont och gott och tittar ut över östfrontens valplatser blir det svårt. Klart och tydligt är att det onda förlorade men med tanke på att även Sovjet var en folkmördande, totalitär stat är det svårt att hävda att det goda vann.
        Beträffande Vietnam har vi snarare en 68-syn på det hela. Många blir ju både förvånade och upprörda när man nämner att Nordvietnam ingalunda var en demokrati samt att det var dess reguljära armé (som förvisso ofta slogs som gerillakrigare) som gjorde grovgörat.
        Hur dessa historiska narrativ uppstår är synnerligen intressant. Jag tror inte det räcker med att ena sidan vinner för att narrativen ska uppstå. Ty om vk2 är det arketypiska rättfärdiga kriget och Vietnamkriget är det arketypiska orättfärdiga kriget är ju vk1 det krig som uppfattas som sinnebilden av det meningslösa kriget. Detta trots att de vinnande sidorna utmålade och till viss mån såg konflikten som en Avgörande Kamp för Frihet och Demokrati. Så vad är det då som skapar dessa krigens historiebruk/medvetande?

        Gällande spel/film: en förklaring kan kanske vara att manusförfattare sällan jobbar med annat än just arketyper. Man behöver ju inte förklara för publiken att nazisterna är dåliga människor – det känner ju tittarna/spelarna redan till.

        Gällande muttern: du själv känner dig inte manad? 😛

  5. 26 augusti, 2012 08:57

    För egen del skulle jag säga att det är just det där ”å ena sidan, å andra sidan” som göra historia, liksom alla kulturvetenskaper, så intressanta. De kan inte förklaras med en formelsamling och ett par grundläggande regler. Det är nog till stor del därför som jag som regel brukar finna själva händelsen mindre intressant än det som människor sedan gör med den när de minns, återskapar och berättar kring den.

    Vad gäller förvirringen av perspektiv med empiri håller jag med dig. Jag tror att vi till viss del kan ha att göra med en kollision mellan två olika kunskapsbegrepp, ett ”naturvetenskapligt” (för att uttrycka sig slarvigt) eller populärt sådant, där definitiva svar existerar, och ett humanistiskt, där kunskap handlar mer om kontextförståelse och tolkningsskicklighet, att kunna väga den ena sidan mot den andra så att säga. För återkoppla till diskussionen om pophistoria så tror jag att detta att den ofta handlar främst om händelserna som sådana och därtill söker de definitiva svaren är vad som gör att den många gånger känns så otillfredsställande. Komplexiteten skalas bort tillförmån för det enkla och lättsmälta.

    Precis, de har kommit att bli till själva sinnebilderna av tre av de kanske viktigaste narrativen kring krig i vår kulturella kontext – det rättfärdiga, det orättfärdiga och det meningslösa kriget. Just som du påpekar är dessa tolkningar inte på förhand givna. De svara givetvis på ett sätt mot något som finns i själva konflikterna men bygger samtidigt på att somt betonas på bekostnad av annat. Man skulle alltså kunna berätta mycket annorlunda berättelser om dessa tre krig genom att stuva om lite bland de aspekter som lyfts fram som viktiga.

    Krigens kulturhistoria intresserar också mig mycket, särskilt i den svenska kontexten med dess traditionella självförståelse som präglad av fred, neutralitet och humanitärt engagemang. Jag håller precis på att slutföra min d-uppsats i socialantropologi där jag utgår från detta och försöker undersöka hur två dokumentärserier om den svenska insatsen i Afghanistan (Fredsstyrkan och Krig för fred) konstruerar berättelser om svenskhet i förhållande till kriget och hur de definierar den svenske soldaten. Av någon outgrundlig anledning finns det inte särskilt mycket forskning överhuvudtaget kring svenskt fredsbevarande under efterkrigstiden. En historiker i Lund (Andreas Tullberg tror jag…) disputerar dock under hösten på en avhandling om kampen mellan riksdag, militären och media om tolkningsföreträdet av vad den svenska styrkan i Kongo gjorde under konflikten där i början av 1960-talet. Här finns alltså ett hål att fylla som det verkar, särskilt med tanke på det du är inne och snuddar lite vid; Hur ska vi förstå moderna svenska berättelser om krig i förhållande till det meningsskapande som sker i resten av den västerländska kultursfären?

    Angående muttern får det bli ett njaaaaa… Jag får väl skriva upp det på förslagslistan, men det ska nog mycket till innan jag kastar mig över ämnet 😛 Om du känner dig manad är det med andra ord bara att köra! 😉

    • 27 augusti, 2012 19:38

      Jo det ligger något i det – det är regelmässigt svårt att hitta enkla förklaringar på svåra frågor i historia. De som kommer med dessa brukar ju dessutom uppvisa sin ignorans i ämnet via svaret. Sedan kan man förvisso dra det hela väl långt och relativisera för mycket. AJP Taylor hamnade som bekant i den fällan och om man ska vara extrem kan man väl även ta Irwings usla produktion som ett exempel på detta. Jag tror man bör hitta en balans här. Ty ”ena/andra sidan” draget i historia gör det ibland öppet för folk såsom Lindqvist att fabulera fritt. Någonting i förflutenhetens förgänglighet ger möjlighet för folk att gömma sig bakom historiens resonerande drag. Lösningen torde väl vara att resonera men alltid ha en grund för det man säger.

      Ang enkla svar och pophist tror jag att det du nämner stämmer för mycket av den populärvetenskapliga produktionen – särskilt den svenska. Men något som även utmärker pophist är att man faktiskt tar moraliska ställningstaganden. Var handling x rätt eller fel? Det är någonting som historiker av facket – särskilt de svenska – övergivit allt mer men någonting som jag tror allmogen finner vara en intressant fråga. En annan skillnad är givetvis pophists individcentrering. Grupper utmålas inte ligga bakom x eller y utan snarare individer. Detta kan ibland stämma men kan även bli väldigt tjatigt.

      Kopplat till det ovan skrivna är dock att det finns vissa saker som jag tycker man kan säga utan något större behov av resonemang, enkla sanningar om man så vill. T.ex. ”Förintelsen var en dålig idé”. Dessa sanningar är å andra sidan oerhört trista att läsa om. Ty om man tar just holocaust som exempel så finner jag nu för tiden inte själva processen speciellt fängslande (Friedländer) men däremot hur den ö.h.t. kunde ske (Browning) desto intressantare.

      Samtidigt ska inte stickas under stol med att även undertecknad finner rena slagfältsskildringar intressanta. De som börjar framkalla gäspningar är framförallt de som behandlar vk2. Dock brukar i varjefall jag göra en distinktion mellan krigs- och militärhistoria. För mig är krigshistoria de verk som behandlar samhällen i krig (Englund) medan militärhistoria snarare handlar om soldater eller än värre arméer i krig (Zetterling).
      Ang. narrativen håller jag helt med. Något som dock även är spännande vad gäller dessa är givetvis hur de olika kombattanterna ser på saken. Ty om man jämför synen på vk2 i Tyskland, Ryssland, USA, Frankrike, England, Kina och Japan kommer man givetvis få intressanta och skiftande syner på konflikten ifråga. Inte minst vad beträffar symboler. För tyskarna är ju de stora symbolerna Stalingrad och Auschwitz, för Amerikanerna Iwo Jima, Overlord och Bastonge, för kineserna Nanking och inbördeskrig och för japanerna Hiroshima och Nagasaki. Beroende på vilka symboler befolkningar har i sitt historiemedvetande/bruk kommer ju narrativet bli synnerligen annorlunda.

      Ang. krigets kulturhistoria får jag önska dig lycka till med d-uppsatsen! Beträffande svenskarna i utlandstjänst tror jag det i mångt och mycket handlar om att vi svenskar ser oss som en synnerligen fredlig nation. Vi har svårt att hantera att våra soldater ibland faktiskt har befunnit sig i krig (även om vi som nation inte gjort det) eftersom det går emot vår självbild. När jag guidar på somrarna brukar jag ibland mötas av både bestörtning och misstro när jag går igenom vad vi hade för oss i Polen och Tyskland på 1600-talet. Det tror jag kommer från likande grunder.

      Muttern får vänta är jag rädd. Om jag någonsin får doktorera blir det nog snarare om glömskans historia.

      • 29 augusti, 2012 09:16

        Man skulle nog kunna säga att vi (dvs. inom den akademiska sfären, även om det känns oerhört förmätet, och inte så lite olycksbådande, att räkna sig själv till denna) fortfarande lever med efterdyningarna av såväl den i mitten av seklet dominerande ansatsen att göra om historievetenskapen i naturvetenskapens avbild som den pomo-influerade uppgörelsen med denna. Vi har nog på så vis tur eftersom vi har de mest polemiska debatterna bakom oss och därför kan se frågan i ett mer balanserat ljus, vilket torde leda till att våra möjligheter att göra intressanta saker och pröva spännande ansatser blir mycket stora. I mitt tycke har Richard Evans (Till historiens försvar) mycket vettig inställning till det hela, när han kort sagt menar att lagom är bäst. Totalrelativism leder ingenstans, men det gör inte heller totalpositivism.

        Personligen är jag skeptisk till allt för mycket moraliserande, idealt sett ska vi ju förstå det förflutna och dess människor snarare än sabla ned dem som illvilliga. Det där brukar också lösa sig av sig självt så till vida att det brukar vara lätt att i en beskrivning av ett skeende eller en historisk kontext, t.ex. 1930-talets Sovjet, se just vad som enligt vår uppfattning var moraliskt fel. Det intressanta är ju snarare då att se till varför det så att säga gick som det gick och visa på vad för slags samhälle det var och blev. Jag tror inte på historikerna som domare, kanske främst för att vår moral inte torde vara evig och för alltid rätt, men också då jag tror att det ger upphov till polemisk och inte särskilt bred forskning. Sedan håller jag med dig om att det definitivt lär vara en av de saker som ”allmänheten” främst önskar av historiker.

        Ang. det svenska och krig är det precis den där diskrepansen som är min utgångspunkt. Kort sagt: hur skildras kriget och krigsdeltagandet i en kulturell kontext där fred länge varit en bärande del av självförståelsen?

        Glömskans historia är verkligen ett ämne i min smak. Låter lovande! Nästan för bra för att ”bara” ha som potentiellt avhandlingsämne dessutom, jag menar ett sådant verk skulle ju också kunna göras populärt. Har du funderat något kring källor förresten? Och vad för slags ansats har du tänkt dig? Glömskan som kulturell företeelse?

        Slutligen måste jag bara påpeka att även om det här måste betraktas som en synnerligen usel bloggfejd så blev det trots allt en mycket trevlig diskussion. Du ska ha tack för det 🙂

        Så om jag ska våga mig på en sammanfattning av det hela så är vi med andra ord överens om att pophistoria och akademisk historia är två skilda ting, som ställer delvis andra krav, att de disputerade i högre grad borde skriva även populärt samt att

      • 29 augusti, 2012 13:59

        Till att börja med måste jag säga att jag är glad att vi delar känslan av obekvämhet över att påstå sig vara en del av akademia. En lektor i statsvetenskap kallade mig ”historiker” för att jag läst historia D. Kändes inte alls bra även om han menade att så var fallet.
        Ang. Evans är jag väl böjd att hålla med honom (och i förlängningen dig). Mitt huvudbry är ju snarare vad jag uppfattar som en brist på balans. Men det har vi ju redan ventilerat :). Dock vidhåller jag att historia är lite speciellt bland hum/samvetenskaperna i det att empirin som sådan är synnerligen stark. Det är ju varken önskvärt eller meningsfullt att ifrågasätta blotta existensen av historiska aktörer eller stater. Det som gör vår vetenskap ”lös” är ju snarare i hur vi tolkar dessas bevekelsegrunder och orsakerna till varför x eller y skedde. Men det är ju även där perspektiven kommer in och även det som gör att historia och statsvetenskap är olika discipliner.

        Ang. moraliserande är väl det operativa ordet i det du skriver ”alltför mycket”. Att moralisera kring konsumtion, sexualitet, tro, etcetera är ju knappast nödvändigt eller nyttigt. Inte minst som vår generation kommer utsättas för allsköns moraliserande av framtidens människor. Dock tror jag samtidigt inte att man ska vara rädd för att faktiskt ta ställningstaganden i historien. Att Stalin och Hitler var ena sannskyldiga rövhål tycker jag man ganska glatt kan säga. Detta inte minst då det fortfarande finns både kommunister och nazister som tycker annorlunda vilket är något jag anser bör bemötas och bekämpas. Därtill finns det även en viss nytta med historisk moral om man ser till forskning. Om man tar brandbombningarna av Tyskland som ett exempel har dessa fött ny forskning via just huruvida de var moraliskt rättfärdiga eller ej. Dock är jag helt med på tåget vad beträffar ”alltför mycket”.

        Ang. Svenska krig är det ju lite lustigt för min D-uppsats i Statsvetenskap pekade på att Sverige ö.h.t. inte befinner sig i krig i Afghanistan. Denna var dock i mångt och mycket en kritik av statsvetarnas alltför grovkorniga och stelbenta perspektiv på örlog. Personligen skulle jag nog säga att Sverige inte befinner sig i krig men att våra soldater (särskilt i Kongo) ibland gjort det. Sen är det ju ett synnerligen intressant ämne i sig. Om inte annat då vi av någon anledning sammanfogat neutralitet med fredlighet i vårt samhälle. Om man tar vår enorma krigsmakt och eldkraft under kalla kriget som exempel framstår vi inte just som fredliga.

        Ang. glömskan är väl min tanke på något plan att försöka beskriva hur saker och ting faller i glömska. Om man tar Krimkriget som exempel är det knappast något som är med i det allmänna historiemedvetandet i Sverige (tro mig, jag har frågat mina besökare på Vaxholm i flera somrar nu huruvida de känner till det eller ej). Detta trots att det var en enorm och knappast meningslös konflikt med en del klara resultat. Min ansats är väl att försöka förklara hur detta går till, de tänkta källorna är väl främst det skrivna ordet men även (törs jag säga det) teorier kring historiebruk och historiemedvetande.

        Ang. fejdandet får jag tacka tillbaka. Det är nog tur att vi är dåliga på fejdandet. 😀

        Sammanfattningen låter god – ringer du DN debatt?

  6. lucidor permalink
    27 augusti, 2012 10:18

    Wow, gossar! Ibland flammar det till och blir en lång diskussion på en blogg precis efter att man varit inne och kollat.

    Historieintresset är onekligen lite vridet mot VK2 och krig i dag. Synd! men i bästa fall är väl Stalingrad en gateway drug till andra, mindre omskrivna nischer.

    • 27 augusti, 2012 19:03

      Long time no see 🙂

      Ja, så är det nog. I mitt fall var det nog romarna som började det hela. Men man kan ju se vk2 som maruijana som leder till intresse för vk1 (kokain) och sedan sitter man där och läser kulturhistoria om franska intelektuella 1945-1954 (heroin).

  7. 30 augusti, 2012 13:47

    Don’t get me started on kommunister! Jag har av någon anledning fått för mig att det är en bra idé att hugga på allt som en av mina facebook-vänner, som är aktiv i Kommunistiska Partiet (f.d. KPML(r)), lägger upp. Nu senast blev jag beskylld för att inte ha ett tillräckligt intellektuellt förhållningssätt när jag vågade påstå att det är fullständigt vanvettigt att hävda att Stalin var en demokratisk kraft i Sovjetunionen på 1930-talet (SIC!!) och därtill höll fast vid grundläggande källkritiska principer. Den här facebook-vännen ska för övrigt bli historielärare…

    I Afghanistan, liksom i Kongo, tycker jag att det är helt korrekt beskrivet att soldaterna befinner sig i krig, samtidigt som Sverige som stat inte gör det. Och ja, den där beskrivningen av den svenska fredligheten och neutraliteten är något motsägelsefull, särskilt som det framkommit så här i efterhand att vårt samarbete med NATO var synnerligen omfattande. Men det visar väl återigen på diskrepansen mellan det som faktiskt sker och vad vi föreställer oss har skett.

    Det låter som om du har en spännande fråga och en intressant ansats. Hela ämnet i sig är också, som sagt, riktigt trevligt. Oavsett om det blir en avhandling eller något annat av det så kan du med andra ord skriva upp undertecknad på förhandsbokningslistan.

    Ja, det är nog antagligen lika bra. Om du ändå skulle känna för en riktig fejd kan du ju alltid lägga upp ett dagens outfit-inlägg, så kan jag säga något nedlåtande om ditt val av färg på skjorta eller liknande…

    • 31 augusti, 2012 14:54

      Let’s get started on communists! Jag har en vän som ej själv är kommunist men som däremot alltid drar till sig sådana samt syndikalister etcetera som flugpapper när man går och tar en öl. De brukar gärna hävda att 1) Lenin var snäll 2) om motsatsen påpekas hävda att han inte var en riktig kommunist eller 3) förneka att Stalin gjorde något som kunde betraktas som moraliskt tvivelaktigt.

      Ang. intellektuellt förhållningssätt känns det där ibland som en rest av 1960-talet då kommunismen var en (uppfattad) intellektuell rörelse och då kommunister (per definition var intellektuella). Min far konstaterade någon gång att det år 1968 räckte med att läsa manifestet för att kalla sig intellektuell. Sedan är det ju hårresande att din bekant ska bli historelärare – det borde finnas någon form av utsållningsprocess för sånt.

      Ang. dagens outfit inlägg: IT’S ON!

      • 2 september, 2012 10:53

        Jag kan som sagt aldrig låt bli att ta sådana diskussioner, mest för att jag känner att någon jävla ordning får det väl ändå vara i historiebruket. På fyllan kan jag dock tänka mig att det blir flera snäpp oemotståndligare…

        Angående min bekant är det mest intressant att se hur någon som faktiskt är intelligent och som därtill läst historia till kandidatnivå inte tycks se det problematiska i det hela. Kan få mig att tycka att vi kanske borde prata mer om vad för slags samhälle Sovjetunionen var och hur dess ledare tedde sig.

Trackbacks

  1. Populärhistoria och populär historia « Okänd idiot

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: