Skip to content

Migrationer, gränser och upptäckter

19 augusti, 2012

När man åker mycket tåg och tunnelbana kring Stockholm är det lätt att slås av hur många språk som används i regionen. För några veckor sedan satt jag och komade och slölyssnade på mina medpassagerare. Framför mig satt några svarta herrar och språkades vid på en blandning av franska och något afrikanskt språk. Till höger pratade en blond och blåögd dam i telefon på svenska kryddat med engelska låneord. Bakom mig satt en tjej i min ålder och pratade med en kompis på svenska om ett jobb hon just fått, när hon sedan skulle delge mormor (?) samma information gick hon över till arabiska.

Mer om det senare.

Människan i naturtillståndet var på resande fot. Att inte befinna sig på samma plats är så det alltid varit i historisk tid. Det är först på senare tid, när vi började med jordbruk, som vi blev bofasta. Innan det var det ett evigt rännande från tillfällig boplats till tillfällig boplats. Jägarna och samlarna var på evig resa, till nya territorier och jaktmarker. Dessa vandringar var ej heller av så lokal natur som det är lätt att tro. Tvärtom kunde t.ex. väder, fauna eller grannar framstå som hotfulla vilket ledde till att vandringar gick över till migrationer. Ibland över världshav till småöar i Mikronesien, ibland till avlägsna platser såsom Skandinavien.

Gradvis lokalliserades vandrandet vartefter människor började ta hand om boskapsjordar och ytterligare lokalt blev det när våra förfäder började syssla med säsongsbundet trädgårdsjordbruk.

Jordbruket kom sedan, men det och dess inbyggda bofasthet gällde ingalunda alla människor överallt. Detta berodde inte minst på att livet som bonde innebar mer slit och fara än vad livet som jägare gjort. Detta har lett till att historiker ibland undrat varför övergången till jordbruk ö.h.t. involverade någon alls. Ty samtidigt som de första jordbrukarna började organisera sig till städer fanns där även folk i bergen och i kullarna som fortsatte vandra. Relationerna mellan de bofasta och de vandrande bestod ibland av handel, ibland av krig. Ett tecken på detta är att det som brukar betraktas som den första staden, Ur, hade murar.

Man ska dock inte överdriva jordbrukarnas bofasthet. När människorna kring medelhavet började organisera sig i vad vi idag kallar civilisationer började de även resa för bedriva krig, handel eller se vad som fanns på andra sidan kullen. Fenicierna är ett berömt exempel, för att inte tala om det källorna kallar ”sjöfolken” – hela folk som antogs leva på havet. Andra resenärer var grekerna. En av deras mer firade sjöfarare lyckades ta sig till Irland och eventuellt se Skandinaviens kuster.

De här gamla civilisationerna hade ofta ganska vaga uppfattningar om vad som var deras riken, vilka som bodde där och var gränserna gick. Det fanns alltid en klar diskrepans mellan vad man sa sig härska över och vad man faktiskt härskade över. Sålunda utgjordes t.ex. de persiska gränslanden i dagens Afghanistan en högst vag gräns där befolkningen var blott vagt medvetna om att de var underställda en stormakt i mindre Asien.

De senare romarna hade givetvis sin berömda gräns, limes, men även om den var mer konkret än vad grekernas hade varit var den fortfarande suddig till sin karaktär. Från Germania kom och gick människor över gränsen för att slåss eller bedriva handel eller erbjuda sina tjänster till den romerska centralmakten. Och inte ens nu var människor stillasittande. I dagens Tyskland var folken någorlunda bofasta men ju mer man kom österut på stäppen, ju mer kretsade befolkningarnas liv kring boskapshjordar och livet som nomadiserade ryttare. Romarna själva hade även för egen del långväga kontakter med avlägsna civilisationer. Så t.ex. skickades en ambassadör till Kina för att besöka kejsaren där. Romarna hade även handelsstationer i Indien och eventuellt på så avlägsna platser som Vietnam.

Under medeltiden tycks folken i Europa blivit allt mer bofasta, jordbruket och livegenskapen bidrog till att folk stannade kvar där de föddes. Den främsta formen av förflyttning för bönder i England handlade snarare om att deras byar föll samman och sedan återuppbyggdes på en plats några meter ifrån deras ursprungsposition. Dock var människan inte ens i medeltidens utpräglade agrarekonomi helt bofasta. Under tidigmedeltiden åkte nordbor vitt och brett med sina långskepp. De norska vikingarna ska ju som bekant besökt både Grönland och Nordamerika medan deras svenska kollegor ibland hamnade på så avlägsna platser som Bagdad och Konstantinopel. Ibland åkte de utomlands för att plundra, oftast för att handla eller erbjuda sina tjänster som krigsmän till de rika härskarna i mellanöstern. Ett annat exempel på medeltidens olika förflyttningar är de centraleuropeiska bönder som bröt jord i Östeuropa eller dränerade land i Nederländerna. Därtill fanns även de långa karavanlederna från orienten, genom Centralasien, till Alexandria som avslutades i Venedig. Ej att förglömma är givetvis de många ryttarfolk som från och till svepte ner över Europa, Hunner, Magyarer, Mongoler, Timurider. Dessa tenderade att komma, se och sedan bosätta sig.

Under medeltiden hade medeleuropéen något av en belägringsmentalitet. Omvärlden sågs som hotfull och farlig samt i begrepp att närsomhelst kasta sig över Kristendomen. Denna började dock släppa en aning under 1400-talet för att helt försvinna lagom till 1700-1800-talen. Portugiser och spanjorer var först ut. Båda ville de nå den lukrativa kryddhandeln i Indien och båda fann de de arabiska härarna som stod emellan Europa och Asien vara en smula för mäktiga för att bekriga. Lösningen fick då bli att gå runt dem. Portugiserna försökte ta sig via Afrika och upprättade därför handelsstationer och fort från dagens Nigeria till dagens Mocambique. Spanjorerna däremot ville som bekant gå från det andra hållet och lyckades därmed som bekant snubbla in i karibiska övärlden. Via den låg vägen öppen för ett spanskt intåg i både Nord- och Sydamerika. Efter de första vågorna av Conqistadorer och krigare följde en mängd andra människor – handelsmän, hantverkare, präster, slavar m.fl. som alla på lång sikt skulle bidra till dagens sydamerikanskas ganska egenartade etniska blandning.

Gränser och med dessa människans instängdhet och bofasthet är starkt kopplat till staten. Staten som institution var något som växte fram under medeltidens höst och den tidigmoderna tiden. Dock ska man inte tänka sig de gamla kungadömena i Europa som någonting som ens kom i närheten vad beträffar den kontroll och insikt dagens moderna stater förfogar över. I regel var den gamla världens stater månghövdade och bestod alltid av ett virrvarr av avtal, kompromisser medmera med samhällenas olika grupper, minoriteter och nationaliteter. Det ottomanska systemet är ett exempel. Det inbegrep bland annat att religiösa minoriteter hade en ganska hög grad av autonomi så länge de betalade en extraskatt till Sultanen i egenskap av hedningar eller kättare. Detta var ovanligt upplyst för sin tid vilket innebar att judar som förföljdes i Västeuropa gärna flydde till Turkiet där de kunde förvänta sig en mer tolerant behandling av muslimska härskare än kristna. Ett annat exempel på statens bristfälliga kontroll över medborgarna är de stora landimperierna såsom Ryssland, Österrike, Kina, Indien, m.fl. Dessa delade nämligen den något märkliga karakteristikan att deras gränser alltid bestod av stora bälten med bergs, kull och ryttarfolk som på sin höjd var nominellt underställda centralmakten och ofta var allt annat än bofasta. Tvärtom utgjorde dessa statslösa grupper ett evigt huvudbry för demografer, folkräknare och byråkrater.

Först i och med den moderna tiden (ca 1750-1789 och framåt) började gränser bli något som var mer än skrivbordsprojekt. Fysiskt kom det sig av ökad kontroll och mer effektiv byråkrati men det var även kopplat till mer mentala gränser i form av nationalism. Nationalismen är ett oändligt abstrakt begrepp och kräver i grund och botten någon form av informationssamhälle samt läskunniga befolkningar. Dessa båda storheter kommer sent i historien vilket gör att den upplevda gemenskapen som är det nationella tänkandet likaledes kommer sent in på den historiska scenen. Det den innebar var å ena sidan att nationer fick tydligare gränser och att de som var utanför dessa därmed blev mer tydligt annorlunda. Å andra sidan innebar det även att befolkningarna innanför gränserna blev än mer komplexa. Människor som tidigare inte varit medvetna om att de tillhörde någon annan gemenskap än det lokala byalaget kunde nu börja kalla sig sachsare, armenier, uigurer, xhosa, judar, etc.

Statens uppvaknande och gränsernas hårdnande innebar dock inte att människan nu blivit helt bofast. Faktum är att en del ekomomiska historiker menar på att tiden före 1914 präglades av en högre grad av globalisering än den vi har idag. Utöver de européer som bosatte sig i kolonierna, tyskar på Nya Zeeland, engelsmän i Indien, fransmän i Västafrika fanns där även utomeuropeiska vandrare i stil med Kineser i USA, Judar i Israel, etcetera. Därtill fanns även en stor inomeuropeisk gränslöshet. Människor kunde bo i Tyskland men arbeta i Frankrike, ta spårvagnen mellan Wien och Budapest, vandra över gränsen mellan Ryssland och Turkiet etcetera.

Under denna tid var ländernas homogenitet ej heller av den karaktär den är idag. Detta exemplifieras väl av att de som slogs mot varandra under de båda världskrigen inte bara var t.ex. fransmän mot tyskar. Tvärtom kämpade bosniaker under österrikiska fanor, senegaleser och vietnameser för Frankrike, judar för Tyskland, turkmener och uzbeker för Tsaren och så vidare. Först efter två världskrig, instiftandet av totalitära regimer i halva Europa samt den moderna statens definitiva utblomning blev staterna av den enhetliga karaktär de är idag.

Dock är människan för den sakens skull inte till fullo bofast än idag. Utöver de som idag åker över gränser för att arbeta, svenskar i Norge, Polacker i Sverige, Mexikaner i USA, Indonesier i Saudiarabien, Latinamerikaner i Spanien, kineser i Italien etcetera finns även den rena invandringen och de stora flyktingströmmarna.

Detta sistnämnda är det som mörkermän på högerkanten uppfattar som det stora hotet mot den evigt homogena och bofasta nationen. Inte minst för att de horrrrrder som strömmar in i våra evigt stillastående nationer inte verkar vilja eller kunna integrera sig.

Det är på denna punkt vi återkommer till tjejen bakom mig på tåget. Ty efter att ha pratat fläckfri svenska med sin kompis ringde hon som sagt mormor (?) och övergick sålunda till arabiska.

När hon talade arabiska gjorde hon dock det med en tydlig svensk brytning.

För mig är denna unga dam resultatet av flera saker. Dels människans eviga vandrande, irrande och flyende, dels människans förmåga att anpassa sig och bli en del av det nya samtidigt som man behåller det som var bra av det gamla. Detta är en långsam process men en som slutar med att man talar ursprungsspråket med en brytning som kommer från det nya språket.

Nya tider, nya vandrare.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: