Skip to content

Historiska besvikelser och historiskt medvetande

28 augusti, 2012

För några år sedan satt jag och några lumparpolare och tog en öl. De hade just varit och sett Zack Snyders 300 om spartanerna vid Thermopyle. Då detta är en underhållande och actionspäckad film var de frustande glada över det de sett. Då de förstått att undertecknad hade ett historieintresse samt läst på universitet (otänkbart och bisarrt för mina vänner) frågade de mig ifall det var någonting i filmen som inte stämde. Jag var då så illa tvungen att förklara att det var relativt få saker som ö.h.t. stämde. Det var i efterhand dumt av mig då mina vänner ville veta vad filmen fått om bakfoten vilket ledde till en Lärd Utläggning samt att mina vänner blev besvikna.

Just besvikelsen över historien är någonting som drabbar alla som läser den grundligt. Skillnaden mellan hur det var och hur man trodde att det var är ibland hissnande.

Du vet legionärerna, käre läsare. De var i hundratals år världens bästa soldater. Superbt utbildade, oändligt modiga och tåliga, ej speciellt mycket bättre beväpnade än sina fiender men långt mer avancerade taktiskt sett. Romarriket växte i ungefär samma hastighet som det tog för legionerna att marschera. De har beskrivets som ”like the marines, but much nastier”.

Detta låter ju som en våt dröm för militarister och småpojkar, för att inte tala om hollywoodregissörer och fantasyförfattare (sak samma). Vet du vad som dock är något av en besvikelse med dem, käre läsare?

De var små knattar. Medellängden under antiken var mycket lägre än vad den är idag. Tänk ovannämnda beskrivning av legionärerna fast med små parvlar på 150-160 cm. Då blir man nästan lite besviken.

Det är ju inte så det ska vara. Vi får så lätt bilder av historien i termer hur det borde ha varit snarare än hur det var. En romersk krigsman som lagt Europa och åtskilliga civilisationer under sig ska vara en ståtlig karl. Gärna lång och med Stind Blick. Annars så är det något som inte ligger helt rätt till i vårt medvetande. Detsamma gäller ju givetvis vår mentala bild av de medeltida riddarna. Då vi från barnsben drunknat i filmer, litteratur, serier, osv. som skildrar dessa har vi ganska naturligt en bild av riddaren som en praktfull och hövisk man, iförd skinande kroppspansar på en ädel springare. I själva verket ska man snarare tänka sig en brutal våldsverkare, glatt plundrande och brännande, skäggig och iförd en rostande ringbrynja.

Samma typ av mentala klinch blir det om man tänker på den fagra prinsessa som enligt sed och ovana ska räddas av ovannämnde riddare. Ty oavsett hur vackra dessa sessor beskrevs som av sin samtid blir bilden alltid lite skev om man bestämmer sig för att tänka lite grann kring dåtidens hygien. Folk badade sällan, borstade aldrig tänderna och tvättade håret sporadiskt. Skabb och andra hudsjukdomar hörde till normen, likaledes gjorde vårtor. Detta gäller alltså medeltida människor så värre blir det om man ska tänka sig det vackra folket under den än smutsigare tidigmoderna tiden. I största allmänhet är det svårt att komma ifrån att tiden innan 1900-talet var en ganska äcklig period vad beträffar kroppshygien. Ett bra exempel är att Sans Souci ska ha haft två toaletter (en till kungen, en till drottningen) men likväl var platsen för fester som kunde pågå i en vecka med hundratals gäster. Efter denna tid var slottet ej längre beboligt och manskap fick kallas in för att mocka det hela rent.

Det här mellanrummet mellan vår bild av historien och vad som faktiskt skedde har att göra med det som kallas historiemedvetande. Alltså de delar av det skedda som faktiskt klibbat fast på det allmänna medvetandet (tråkigt nog inte allt för mycket). Dessa allmänt vedertagna sanningar är inte nödvändigtvis varken vedertagna bland historiker eller sanna i historien men de är likväl de bilder som dalat ner från universiteten till pöbeln. Dessa bilder av stilen ”andra världskriget=rättfärdigt, Vietnamkriget=orättfärdigt, första världskriget= första världskriget?” är i grund och botten våra kulturella uppfattningar om det förgångna och på så vis även en grund för kulturen i sig. De sanningar som vi förklarar nutiden utifrån om man så vill.

Detta sistnämnda är absolut inte oviktigt. Ty då vår uppfattning om nutiden formas av vår uppfattning av dåtiden och den sistnämnda gärna är förenklad, felaktig eller osann kan problem uppstå i vår tolkning av det förstnämnda.

Ett bra exempel på hur fel det kan bli luftades av salige Tony Judt. Han hade skrivit en recension av en bok som behandlade Frankrikes fall 1940 i New York Review of Books. I den nämnde han bl.a. att strax under 100,000 franska soldater stupade under striderna mot tyskarna. Reaktionen från Judts läsare lät inte vänta på sig och bestod av både förvirring och misstro. Saken var nämligen den att recensionen skrevs 2003, alltså vid den tid då amerikaner beslutat att döpa om french fries till freedom fries. Detta var den tid då amerikaner i ett utslag av nästan aggressiv historielöshet beslutat sig för att då fransmännen inte ville halka in i Iraks militära sankmark var det en feg nation. Ty den amerikanska allmogen såg inte fransmännens vägran som ett utslag av realism utan som klenmod. Och om Frankrike var fegt nu ledde det till att nationen alltid varit feg och favoritexemplet var givetvis Frankrikes insattser under det andra världskriget. När någon då nämnde att fransmännen förlorat tiotusentals stupade i konflikten och därtill under en mycket kort tid vilket leder till att striderna var minst sagt intensiva uppstod både förvirring och gnissel.

Ett annat exempel dyker gärna upp när någon kulturskribent får det i sitt huvud att de ska recensera någon av de böcker som skrivs om 1900-talets och världens folkmord. Klas-Göran Karlsson, Timothy Snyder och Ben Kiernan har alla fått skarp kritik av både DN:s och SvD:s kultursidor för att de jämför Förintelsen med andra folkmord. Det är inte så att de säger något som inte stämmer (t.ex. att det förekommit kvantitativt mer omfattande folkmord än Holocaust) utan snarare det att recensenterna vill mena att Förintelsen per definition alltid är värre än allt annat och sålunda inte går att jämföra med andra förbrytelser. Det är helt enkelt omoraliskt att jämföra Hitlers gärningar med Stalins, Maos, Pol Pots, Hirohitos, etcetera. Men även detta är ett exempel på historiemedvetande. Uppfattningen om förintelsen som det absolut värsta är något av en grundpelare i vår moderna kultur. Det är den på ett sett som får den att nästan överskugga det kvantitativt än gräsligare andra världskriget.

Det något paradoxala här är att trots att alla vet att förintelsen skedde är det tillsynes få som känner till hur den gick till. Siffran sex miljoner och begreppet gaskamrar är så inympat i det allmänna medvetandet att det nästan börjar likna historieförfalskning. Ty t.ex., som jag brukar tjata om, är ”Förintelsen med kulor” en nästan bortglömd händelse trots att den i högsta grad var en del av Shoah. Den finns dock absolut inte med i det allmänna medvetandet, något som i sig bara gynnar förintelseförnekare.

Och det är ju som sagt inte bara Förintelsen detta gäller. Vad som faktiskt skedde och vad vi tror skedde är som sagt olika saker men som torde gå att utläsa ovan leder det även till att vi människor ofta har en uppfattning om vad som borde skett snarare än vad som skedde.

Detta är något av ett problem för den historieintresserade. Ty ofta kan man se historikern som en slags sanningssökare. Att med ljus och lykta leta efter orsaken till varför något skedde, att de skedde och hur det skedde kan sägas vara historikerns huvudsyssla. Om denna sanning då krockar med den gängse uppfattningen om vad som skedde uppstår ibland problem.

Detta gäller inte minst socialt då man lätt uppfattas både som en besserwisser och som en skitstövel om man kommer med utsagor som går stick i stäv med det allmänna historiemedvetandet.

Ty i mitt fall gick situationen med lumparpolarna bara att lösa genom att jag bjöd dem på nästa runda öl. Sålunda leder allmogens bristande historiemedvetande ej blott till felaktig information utan även till den historieintresserades tommare plånbok och försämrade levervärden.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. bucharga permalink
    29 augusti, 2012 09:09

    Är det bara jag eller gör sig DN:s och SvD:s kritiker inte skyldiga till rasism med sådana uttalanden? Hur kan man säga att ett folkmord står över alla andra? Borde det inte vara så att en mördad människa ska ihågkommas som en mördad människa snarare än att tio mördade judar är värda 100.000 kineser eller 10.000 mördade ryssar? Istället för att säga att sex miljoner judar mördades kanske man skulle börja säga att sex miljoner människor mördades på grund av att de var judar? Det är sorgligt att människor som påstås vara upplysta inte har bättre koll på saker och ting och att de dessutom har mage att skilja på människor och människor. Är det här det som ska vara Sveriges kulturella elit?

    • 29 augusti, 2012 13:27

      Må så vara. Jag tror dock inte de gör detta med flit. Dels tror jag den genomsnittlige kulturskribenten har ganska dålig koll på det övriga andra världskriget, dels tror jag att de agerar så p.g.a. ovannämnda hantering av Förintelsen som en del av vår kultur.

      Tony Judt oroade sig i och för sig för att både Förintelsen och andra världskriget stod i begrepp att monumentaliseras. Med detta menade han att nutidens människor bara såg symboler men inte begrepp skeendet. Kanske finns en poäng där…

  2. isungen permalink
    1 september, 2012 14:19

    Bra knut till påsen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: