Skip to content

Den öppna världen

3 september, 2012

”Dovahkiin, Dovahkiin
naal ok zin los vahriin
wah dein vokul mahfaeraak ahst vaal!
Ahrk fin norok paal graan
fod nust hon zindro zaan
Dovahkiin, fah hin kogaan mu draal!”

Meningarna ovan ser ju ut som fullkomlig rappakalja. Det är de dock inte. Detta sjungs fram av en stor manskör assisterad av en symfoniorkester under inledningen av tv-spelet Skyrim. Det som sjungs är inte bara slumpmässiga ord utan en sång skriven på det språk som uppfanns för spelets skull. Sången är en slags psalm som hyllar/tillber den Drakfödde som ska frälsa världen från konungadräparen Alduin.

Tänk nu lite kring stycket ovan käre läsare. Någon har alltså jagat ner en språkvetare och beordrat denne att hitta på ett helt språk, knappast lika avancerat som de som finns på riktigt men ett språk likväl. Sedan har någon annan stampat fram en manskör och en orkester samt under (förmodligen) en längre tid anställt dessa för att framföra en påhittad psalm på ett påhittat språk. Sist men inte minst gjordes allt detta för en sång som spelaren kanske inte kommer lyssna på eller ta reda på vad den handlar om. Allt detta gjordes för ett tv-spels skull.

Detta låter kanske extremt men det är snarare typiskt för spelet ifråga. Tid, tanke och arbete har lagts ner i dess produktion. Skyrim är ett så kallat ”open world game”. Med detta avses att spelet är en öppen värld, enorm och ofantlig, som spelaren får vandra runt i och upptäcka. Detta skiljer sig drastiskt från mer klassiska spel som snarare utgörs av en serie korridorer där uppgifter skall lösas och fiender nedkämpas. I dessa sistnämnda spel är spelaren instängd i ett slags rör och kan sällan eller aldrig besluta hur eller när de olika uppgifterna ska tacklas eller hur handlingen skall gå framåt. Man drivs genom röret och det enda möjliga målet är slutet av spelet.

Spel som istället har en öppen värld placerar istället spelaren i en slags sandlåda. Det finns gränser även i denna typ av spel men de är långt mindre definitiva. I regel kan spelaren fritt vandra runt på en enorm karta som består av städer, grönområden, (ibland) fungerande ekosystem av djur, människor som befolkar världen och som sålunda utför egna uppgifter i stil med att gå till jobbet etcetera oberoende av spelaren.

Ett av de första spelen av denna karaktär var de lysande och ökända Grand Theft Auto spelen (GTA). Dessa utspelar sig i en stor amerikansk stad, fylld med poliser, brottslingar och vanliga människor. Spelaren själv är regelmässigt någon form av ligist som får uppgifter av andra kriminella och i utbyte mot monetär ersättning utför dessa. Samma producenter (företaget Rockstar) som tillverkade GTA gjorde sedan det långt allvarligare western-spelet Red Dead Redemption (RDR). Detta spel var större, innehöll förvisso städer och små samhällen men bestod till största del av prärie och öken. Den karaktär som spelaren agerade via var precis som i GTA en brottsling och en våldsverkare men en långt mer sympatisk figur än de råa sällar som man spelade som i GTA. Detta kan tolkas som en slags mognadsutveckling i spelvärlden.

Världarna i både GTA och RDR är enorma och öppna. De är dock ändå ganska fattiga. De är förvisso befolkade av artificiella människor som agerar på ett naturtroget sätt – dvs. de tar fram paraplyer när det regnar, köper mat i affärer, går till jobbet samt flyr om/när man beskjuter dem. Och nog kan spelaren göra mycket, i regel kan man spela kort, bowla, åka bil eller rida häst, bedriva krig mot polisen (dum idé) eller liknande. Dock känns Rockstars världar alltid och blott som en naturtrogen men skruvad kopia av vår egen. De är sålunda ganska fula och skitiga. De innehåller många scenerier men sällan något som är spektakulärt – detta då de påminner om någonting man kan se via en Googlesökning. De små sidouppgifter man kan utföra leder sällan till annat än att man vinner eller förlorar pengar, pengar som man kan använda till att köpa fler vapen och göra fler menlösa sidouppgifter.

Det räcker alltså inte med att göra en spelvärld stor – den måste också innehålla någonting, i varje fall om den på allvar ska snärja spelaren. Det krävs även en högre grad av valfrihet i hur saker och ting ska tacklas. Rockstar brukar ofta slänga in illusionen av val men det är sällan eller aldrig spelaren kan klara ett problem utan att använda våld eller ens välja att inte slåss. Snarare tvingar spelens handlingar spelaren att skjuta sig ur alla situationer som uppstår.

Rockstars konkurrenter Bethesda lyckas med detta. Orsaken till detta är att de sällan eller aldrig kopierar vår värld utan istället skapar de egna. Ett bra exempel är Fallout 3. Spelet utspelar sig i en dystopisk framtid där kärnvapnen regnat ner och mänskligheten försöker skrapa fram någon form av ny civilisation. Utöver det råa scenariot där spelaren ibland finner sig tvungen att dricka radioaktivt vatten ur rostiga toaletter har tillverkarna därtill skapat en mer eller mindre egen estetik. Ty i den nukleära apokalypsens öken återfinns ofta rester av det föregående samhället som i sin tur skildras som en slags extrem pastisch av 1950-talets mest äppelkäcka hurtighet. Kontrasten mellan detta och spelvärldens brutala, hopp- och tröstlösa miljö är nästan smärtsam. Spelaren kan här därtill på allvar välja hur världen ska behandlas. Man kan strunta i handlingen, följa den, följa den en liten bit och sedan fnatta iväg på egna upptåg. Man kan välja att hantera olika uppgifter på olika sätt och i den takt man känner för. Man kan därtill välja helt vilken typ av människa den spelade karaktären ska vara. Vill spelaren vara en ridderlig person som hjälper änkor och ger törstande vatten kan han vara det. Vill spelaren däremot vara ett monster som spränger städer och säljer barn till slaveri kan han vara det. Vill spelaren vara någonting mittemellan går även det för sig. Poängen är att det är spelarens fantasi och ryggrad som sätter gränsen (inte minst för att det verkligen lönar sig att vara en skurk i denna desperata miljö).

Länge trodde jag inte att det skulle bli bättre än Fallout 3. Sedan släpptes Skyrim och visade hur fel man kan ha. Allt som skrevs ovan om Fallout stämmer även för detta spel. Det som skiljer dem är dock att Skyrims värld är så oändligt genomarbetad. Världen påminner om ett slags järnåldersskandinavien fyllt med små städer, byar, drakar, dalgångar, älvar, orcer, bergstoppar, glaciärer, vargar, hjortar, klippsprång, gruvor, ruiner, vakttorn, etcetera. Det är dock inte bara en värld av kullisser som i GTA eller RDR. Om man skärskådar en stubbe kommer man hitta en myrstig. Om tittar ut över en älv kommer man se lax som leker. Om man väntar tills natten faller i spelet kan man ibland se norrsken. Om man går in i någons hus kommer de undra vad man gör där.

Handlingen i sig är ganska intressant. Det som dock är hela drivkraften i spelet är den långa vandringen. Att bara följa en flod för att se var den leder kan vara en uppgift spelaren ger sig själv. Att klättra upp på det hösta berget för att se utsikten en annan. Det som för spelaren framåt är i grundochbotten den barnsliga nyfikenheten över vad som finns på andra sidan kullen. När man kommit till denna andra sida belönas man ofta av scener som är så vackra att man måste lägga ifrån sig kontrollen en liten stund och bara åskåda dem.

Och det är denna höga grad av detaljrikedom som utgör spelets storhet. I världen finns vacker natur, flera genomtänkta religioner och politiska system, en komplicerad historia, intressanta människor att interagera med, ett eget språk och timmar av upptäcktsfärd som ligger för spelarens fötter. Det är detta som gör att spelets värld förtrollar och drar in spelaren.

Inte konstigt att folk blir spelberoende.

Annonser
One Comment leave one →
  1. bucharga permalink
    3 september, 2012 22:13

    Att sälja barn i Fallout 3 är inget att rekommendera för övriga läsare. Belöningen är ganska dålig om man inte är i början på spelet. Då är det bara att sälja de djäklarna. Men som du skriver är Skyrim så undebart för att man har en frihet som man stundtals skulle vilja ha i verkliga livet. Sedan är spelvärlden så oerhört vacker och naturtrogen. Ibland känns det som att världen går sin gilla gång utan att bry sig särskilt mycket om att jag håller på att slå ihjäl en drake. Det enda som händer är att djuren flyr eller går till attack. Drömmen för min del är att Bethesda och BioWare skapar ett kärleksbarn. En öppen värld av Bethesdas typ med handling och karaktärer från BioWare. Jag skulle nog spela tills livet lämnade min kropp och jag skulle vara såååå lycklig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: