Skip to content

Verkligheten genom ett kalejdoskop

5 september, 2012

Minns du när du var liten, käre läsare? Om du var som jag hade du då dels leksaker som barn vill ha (koreanska plastrobotar, Turtles, diverse skjutvapen, etcetera), dels leksaker som föräldrar vill ge (handgjorda och handmålade små trädockor från Peru, målade träklossar, målat trä, etcetera). I regel var den förstnämnda kategorin sådant som man tyckte var fantastiskt och den sistnämnda sådant som man tackade för, la undan och sedan inte återsåg förens det var dags för en liten utrensning av leksaksuppbådet.

Ett undantag från denna eminenta regel var dock kalejdoskopet. Ni vet det där lilla röret som var fyllt med prismor, glasskärvor och gud vet vad. När man såg in i det såg man vackra mönster och färger, tillsynes slumpmässigt ihopsatta. När man sedan vred det uppstod ett nytt mönster, sedan ett nytt och sedan ännu ett. Jag kunde sitta i evigheter och stirra in i röret och förundras.

Ibland känns det lite som om den fysiska verkligheten är beskaffad på detta sätt. Vi ser något, uppfattar det som vackert, men så vrider vi på våra kalejdoskop och ser det på annorlunda sätt.

Detta stämmer givetvis för historien. Ta rommarriket som exempel. När man ser det kanske det första man ser är en högkultur, en civilisation som inte skulle överträffas på tusen år efter dessa fall. En fungerande statsmakt som kontrollerade och civiliserade ett enormt område. Ett imperium som innehöll lärdom, kultur, poesi, litteratur, visdom och klokskap.

Vrid

Plötsligt ser man rommarriket som det verkligen var. En krigisk despoti vars ekonomi baserades på slaveri och brutala anfallskrig mot rikets grannar. I riket saknades respekt för människan, där rådde nästan endemiska inbördeskrig och där var den lilla människan dömd att leva under de storas kängor – livet igenom.

Detta gäller dock inte bara det förgångna. Vår samtid är minst lika märklig som det förflutna. Om vi stirrar genom våra rör över atlanten ser vi det stora landet i väster, USA. Vi ser en välmående demokrati som vårdar en av världens äldsta och bästa författningar. Grundat av stora och exceptionella män, mognat under kloka och duktiga ledare. En hegemon och supermakt, javisst, men en välvillig sådan. Därtill ser vi ett samhälle som strävar efter att det egna hårda arbetet ska löna sig. Att även det fattiga torparbarnet ska kunna bli statschef.

Vrid

Där ser vi USA som det ruttna bygge det är. Korrupt och vissnande som ett övermoget äpple. I USA finns klassklyftor av en dignitet som inte skådats denna sida de feodala samhällena. I USA har vi en dekadent nyadel som är upphöjt ointresserad av den lilla människans välmående. Vi ser ett land fyllt av rasism, intolerans och våld – ett land som specialiserat sig på att föra krig mot fattiga småstater utan att någon bad om det.

Man behöver inte se ut över världen heller för den delen. Se på din direkta omgivning, käre läsare. Se på dina vänner. De är några av de människor i världen som du håller av mest. De är de som du vet alltid kommer ställa upp för dig och som du kan gå igenom eld för. De är smarta, roliga och kreativa – det är ju trots allt därför de är dina vänner.

Vrid

Det finns ingen, säger ingen, som kan göra dig så arg och frustrerad som dina vänner. Det är de personer som känner till dina sämsta sidor och detta kan de i vredesmod utnyttja mot dig. Sedan är det ju så att när du, käre läsare, gör den lilla mentala redovisningen över vem som ställt upp för vem är det lustigt nog alltid du som ställt upp mest för andra.

Men varför sträcka sig så långt. Varför inte bara se till sig själv? Om man tar mig t.ex. så är jag ganska ung. Jag har en lång utbildning (som jag faktiskt kan få jobb på), jag har en underbar flickvän, ett vackert hem och sysslar därtill med någonting som jag finner roligt, givande och stimulerande. Därtill är jag trygg i mig själv, saknar knappast självförtroende och har mycket i livet jag är stolt över.

Vrid

Jag blir äldre och surare. Redan nu vid 26 års ålder känner jag smärta i kroppen. Även om det är roligt att vara lärare borde jag kanske fokusera mer på att försöka doktorera. Även om jag har ett gott självförtroende till det yttre finns det en evighet av oro, stress och ångest som ligger och lurar i mitt huvud lagom till att jag ska sova. Det finns saker jag skäms över.

Det som är det bästa och värsta med alla dessa bilder är att de alla på ett eller annat sätt stämmer. Världen, varat och verkligheten är ett kalejdoskop, varje gång man ser ut över den ser man någonting nytt. Varje gång man ser in i sin nästas ögon återfinns något man inte sett förut. Varje gång man stirrar in i sin egen själ ser man något som man antingen tycker om, ogillar, räds eller fröjdas över.

Alltid är det nya färger, former, prismor och speglar som möter betraktaren.

Alltid någonting nytt.

Vrid

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. kajsatankar permalink
    6 september, 2012 11:20

    Helt klart tio-i-topp-klass!

  2. 14 september, 2012 18:12

    Hej min vän!!!
    Gick in här lite förstrött, och tänkte naivt och idiotoptimistiskt att jag kanske kunde ögna mig igenom detta med viss intellektuell nonchalans – det vill säga genast förstå vad det handlade om vid första anblick, med det icke sagt att du skriver om enkla spörsmål, långt därifrån – men insåg att detta var för mycket att orka en fredagseftermiddag som denna. Så tänkte att jag i väntans tider skriver en liten hälsning istället om det inte är att göra intrång. Ska börja läsa din blogg ordentligt hädanefter, för medger med viss försiktighet att det är tråkigt att inte få höra om Första världskriget och dess MER INTRESSANTA andra krigskollegor. Hoppas att allt är bra med dig så länge och hör av dig när det blir dags för häng på lämplig bar. Kram, Ulrika

    • 17 september, 2012 13:38

      Halloj!

      Nej, denna blogg är intet för Packet. Om du däremot vill ha krigsutgjutelser så kommer det komma några sådana i närtid.

      Med mig är det bra. Pluggar och pratar med katten (som svarar, oroväckande). Hoppas tolkandet inte tar död på dig. Hör av mig ang. samkväm senare i höst. Ha det tills dess.

      Kram!

  3. Isungen permalink
    23 september, 2012 18:41

    En gnistrande jävla ädelsten!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: