Skip to content

När gammalt möter nytt, när nytt möter gammalt

21 oktober, 2012

Det första slaget vid Isonzo 1915 var en gräslig affär för alla inblandade. Slag tenderar nog att vara det. När det hela var över hade intet uträttats och de anfallande italienarna skulle fortsätta stånga sig blodiga mot de försvarande österrikarna i ytterligare tio slag vid samma flod innan det hela tog slut. Det hela sågs av eftervärlden som en serie katastrofer där Italien försökte anfalla österrikare som var nedgrävda i alperna.

Det började dock på ett nog så ståtligt sätt. Italienarna ställde upp regementsvis framför de österrikiska positionerna i täta led. De italienska officerarna var färgrant och vackert klädda i stiliga uniformer som stack ut från leden. Infanteristerna själva var nedtyngda med ca 35 kilo bråte och såg sturska och patriotiska ut. Regementsbanden fanns bakom sina enheter och stämde upp i glad marschmusik inför det kommande anfallet. Detta var det gamla.

När signallen kom och den italienska hären vältrade sig framåt kom dock det nya vinande genom den klara bergsluften i form av artillerigranater och kulspruteeld. Dessa ylade genom de italienska leden och målade dalgången röd. Officerarna i sina färgglada uniformer dog som flugor. Regementsbandens musik blev dissonant, skar sig och klipptes av. En del italienska soldater lyckades likväl nå fiendens ställningar där det mötte någonting annat nytt. Taggtråd. Bultsaxar hade inte delats ut, och de slangar med sprängämnen som ingenjörssoldaterna kånkade runt ville inte komma fram. Ingenjörerna dog nämligen i lite väl stor omfattning. Istället blev italienska officerare tvungna att försöka slita upp taggtrådshindren ur marken med sina bara händer. Det gick inte.

Resultatet av denna illa planerade villervalla var tusentals stupade och mängder av österriska kulspruteskyttar som led av PTSD då de dräpt så pass många av fienden.

Så vad har nu detta med någonting att göra? Jo det gamla möter det nya än idag. Vi hittar saker som vi ser som halvt förlegade och avfärdar dessa som onödiga (hålslagare t.ex. när använder man såna nu för tiden?). Något som än idag händer är även att det gamla möter det nya och går under, gamla uppfinningar, idéer och människor ger vika för nya och försvinner.

Men ibland är det inte det gamla som möter det nya och krossas, ibland är det det nya som via det gamla framstår som idiotiskt.

Vad menar jag nu med detta? Ett exempel som kan verka som illustration kan kanske vara det nyligen avslutade Tintin-debaclet. Om det var någon som missade gyckelspelet så gick det hela ut på att kulturhusets nye chef fann det förkastligt att Tintinböcker fick vistas på barnavdelningen och att dessa borde förflyttas till en mer undanskymd plats. Motivationen var att serierna ifråga var ”afrofobiska” och sålunda kränkande för alla afro-svenskar.

Det man tänker på när man bestämmer sig för att Tintin är afrofobisk är precis en serie: ”Tintin i Kongo”. Den finns knappt i tryck längre, när eller om den trycks placeras den regelmässigt på bibliotekens vuxenavdelning och det var ett verk Hergé fick kritik för vid första upplagan. Saken är nu den att Hergé tog åt sig av denna kritik och därefter såg till att läsa om och åka till de exotiska platser han ville beskriva. Därav är t.ex. ”Tintin i Tibet” en må vara eurocentrisk men ingalunda osympatisk skildring av Tibet. Hur Tintins månfärder, skattletande och operasångerskeräddande ska ses som rasistiska är oklart.

Ett annat exempel på när nytt möter gammalt är de nyligen lagda förslagen av miljöpartistiska riksdagsledamöter/byfånar att flytta Karl XII:s och Gustaf II Adolfs statyer till ”en mer undanskymd plats”. Detta då stormaktstiden var ”en mörk tid i svensk historia” och statyer av våra krigarkungar kan ses som anstötliga för eventuella polska, ryska eller tyska turister. Hade stolpskotten i vår riksdag nu bara sagt Karl XII hade jag på något sätt kunna förstå vad de var ute efter. Nu nämndes även Gustaf II Adolf vilket får mig att resa ragg. För nog krigade denne dundergud något ofantligt men han pysslade även med annat. På sin fritid lyckades han t.ex. slänga ihop grunderna till, ni vet, den svenska staten. Därtill var han viktig för både svenskt kulturliv och det svenska universitetsväsendet och det är ingen slump att både Axel Oxenstierna och Drottning Kristina finns med på sockeln av statyn.

Jag har ingenting emot att man uppmärksammar vilka as vi svenskar var under stormaktstiden, tvärtom. Om folk blev mer historiskt bevandrade skulle jag bara bli lycklig. Detta sistnämnda är dock ovannämnda riksdagsledamöter inget exempel på av likaledes ovannämnda skäl. Ytterligare ett bevis på detta är att de inte sa ett knyst om den Karl X staty (karln var en flåbuse) som pryder Malmös stora torg.

Ett tredje exempel på när nytt möter gammalt kommer från min praktikplats. För att göra en lång historia kort har kollegor funnit det förkastligt att forna tider inte var fullt så genusmedvetna som vår nutid. Eller fel, ilskan är inte över att det var så utan att ungdomar får lära sig att det var så.

Att gammalt möter nytt och kollapsar är alltså inte nytt. Något nytt är däremot att det nya möter det gamla och fallerar. Ty i alla tre exemplen ovan är det som skett att moderna värderingar möter gamla värderingar och företeelser. Reaktionen på insikten om hur det var förr har dock inte bemöts med nyfikenhet utan tvärtom med yrvaken avsky. Slutsatsen verkar vara att ifall det visar sig att Sverige, världen eller mänskligheten inte alltid har befunnit sig i sitt nuvarande välsignande tillstånd skall denna information förpassas till en mer undanskymd plats.

Själv begriper jag inte det här. Det som skedde har skett. Det går inte att ändra på. Att söka antingen förändra det förflutna eller gömma det framstår som någonting som mörkermän på högerkanten hänger sig åt och inte folk som tror sig vara vänster.

Det gamla kommer alltid att möta det nya så länge vi människor fortsätter att utvecklas. Man får dock hoppas att trenden att nytt möter gammalt inte fortsätter. Ty i så fall måste jag se till att börja hålla historialektioner som börjar 1995 och avslutas in nutid.

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. lucidor permalink
    22 oktober, 2012 22:31

    Som om Sverige skulle behöva _färre_ ryttarstatyer…

    • 22 oktober, 2012 23:04

      Jag kräver en på Peter Englund och en på Göran Persson! Båda i uniform och med dragna sablar riktade mot Spanien!

      • lucidor permalink
        24 oktober, 2012 19:29

        Göran Persson på en riktig plogardenner med sabeln riktad mot Spanien? Tja, varför inte. Ryttarstatyer gör sig väl rätt bra i rondeller, med vilka Katrineholm väl har flera?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: