Skip to content

Populärhistoria och populär historia

24 oktober, 2012

Jag är en väldigt grå och trist personlighet – jag läser nämligen inte skönlitteratur. Dock läser jag mycket så den vakne läsaren inser säkerligen att det som läses är facklitteratur.

Facklitteratur låter ju oerhört trist. Det framstår som någonting livlöst och torrt som kamrerspersonligheter plöjer igenom för att få information snarare än njutning. Det finns dock facklitteratur och facklitteratur. Den kan nämligen skrivas väl. Den trogne läsaren har säkert noterat min förkärlek för Peter Englunds Litterära Gärning (PELG). Detta är ett exempel på någon som inte bara beskriver den flydda verkligheten utan därtill gör det väl. Faktum är att kvalitéen på hans skrivande tydligen har förvirrat en del läsare till att tro att det är någon form av historisk skönlitteratur han skriver. Så är nu inte fallet. Det han skriver är dock inte nödvändigtvis akademisk historia, vad det är är snarare populärhistoria.

Vad som är skillnaden mellan populärhistoria och akademisk historia är både enkelt och snårigt att reda ut. Ty populärhistoria kan sägas vara historia skriven för en bredare publik. Så lätt var det. Det kan även vara historia skriven av icke-historiker (journalister, statsvetare, annat pack). Så lätt var det. Det kan även vara historia skriven utan de många akademiska avvägningarna såsom en genomgång av metodologiska överväganden, teoretiska dito och/eller en redovisning av de använda källorna. Så lätt var det.

Det jag själv tycker är de fyra mest utmärkande dragen för populärhistoria är lite annorlunda.

Det första är att den populära historien inte har några problem att upprepa sig. Tvärtom tycks det aldrig finnas för många böcker om t.ex. slaget vid Stalingrad (se tidigare inlägg för ytterligare exempel). Det kan vara så att bokens baksida yrar om att just denna bok om slaget ifråga utgår från Helt Nytt Källmaterial eller innehåller Aldrig Tidigare Sedda Bilder. Båda dessa löften ändar dock ofta i en besvikelse för läsaren. De nya källorna är ofta några av de hundratusentals brev som soldater skrev hem från fronten (”det är skitkallt här, det går åt helvete, jag mår dålig. Kram/ Fritz”) och bilderna är ofta av en karaktär som gör att man förstår att ingen använt dem tidigare (gärna snömoddiga bilder av panterstridsvagnar som lagas).

Detta är tjatigt. Något som är mindre tjatigt är dock att populärhistoriska verk också tenderar att ta ställning. Detta är någonting som framförallt svenska historiker ofta tycks finna väldigt, väldigt obehagligt (”Ska man våga säga att Stalin var ett satans svin, hu!”). Oviljan att klart och tydligt ta ställning tror jag går att härledas till villfarelsen att det historiska verket som sådant tappar i kvalitéet om man skriver att Pol Pot var en osympatisk människa. Detta är i sig obegripligt för min del. Om man utifrån källorna kan se att så var fallet bör denna typ av omdömen faktiskt gå att göra. Detta är inte något som populärhistoriker plågas av. Tvärtom kan en orsak till ovannämnda tendens till att upprepa sig ha att göra med att man just tar ställning via händelsen som beskrivs. Detta kan degenerera till debatter i förordsform där varje ny upplaga av en bok kommer med ett nytt förord som grundligt går igenom varför de som skrivit om samma händelse är rötägg (det bästa exemplet på detta är kanske det segdragna ordkrig som fördes mellan Christopher Browning och Daniel Goldhagen rörande huruvida tyskar rent biologiskt är nazister eller ej).

Det tredje kännetecknet skulle jag hävda är att populärhistoriker skriver bra. Detta är inte en lika generell regel som de två ovan. En del författare (och bloggare) misstar ”välskrivet” för ”överbelastat med adjektiv” (ett bra exempel på detta är Simon Sebag Montifiore som skriver både vederstyggligt och snaskigt – dennes verk är skrivna som om texten är avsedd för Hänt Extra). Dock. Om man vill hitta välskriven historia är det inte böcker avsedda för universitet som utmärker sig. Tvärtom och detta gäller återigen särkskilt svenska historiker av facket. Problemet tycks vara att ett bra språk misstas för att vara ovetenskapligt. Detta är kanske Weibulls fel men kan kanske också bero på någon form av allmän kissnödighet kring humanioras evigt utsatta position. Om språket är målande eller vackert innebär det att det inte är naturvetenskapligt och sålunda att det inte är vetenskapligt. De som skriver populärt lider inte av detta. Tvärtom skulle jag vilja hävda att t.ex. Peter Englund skriver i en litterär världsklass. Detsamma gällde Tony Judt vars crispa sakprosa var som klar bergsluft eller för den delen Orlando Figes som skriver både vackert och drabbande.

Det fjärde som utmärker är nog det faktum att den absoluta majoriteten av populärhistorien som skrivs är deskriptiv. Man skildrar det som skett, varken mer eller mindre. Detta är även en av grundorsakerna till de övriga tre kännetecknen.

Så vad kan man nu dra för slutsats av allt detta? I min värld framstår det som att de ovannämnda populärhistorikerna är arvtagare till den gamla historieskrivningen. Den som skrevs från tiden innan 1930-1960-talen. Den historia som man på 1800-talet kallade för ”en av de sköna konsterna”. Ska man sålunda se Peter Englund och de övriga som nämnts som någon form av moderna motsvarigheter till Carl Grimberg? Njä, Grimbergs motsvarighet är nog snarare Herman Lindqvist – detta då de båda hade och har en tendens att både hitta på och ljuga.

Snarare är Englund, Figes,  Judt (m.fl.) att likna med moderna motsvarigheter till Edward Gibbon (ni vet, han som beskrev roms nedgång och fall på 1700-talet och vars verk står sig väl än idag). Liksom Gibbon beskriver de händelser som beskrivits förr, de tar ställning och gör detta med ett gott språk. Och precis som Gibbon söker de via källorna utröna vad som faktiskt skedde.

Så om detta nu är populärhistoriens arv, vad är då dess roll? Som jag ser det är dess roll ungefär det den var när Gibbon skrev. Att bilda allmogen i det som hände och varför detta var stort och viktigt. Själva ordet ”populärhistoria” kan ju tolkas som den historia som är fashionabel men för den delen även som den historia som är för gemene man (populär=populus=folket). För detta krävs ett gott språk och att man tar ställning (annars tappar folk tålamod), för detta krävs även att man upprepar sig och skriver deskriptivt så att varje generation kan få sig en ny beskrivning av det förgångna till livs. Det något tröstlösa i detta är att om populärhistoriens roll är att bilda befolkningen kan man fråga sig vad universiteten håller på med. Detta då avhandling efter avhandling saknar de (delvis) lovvärda egenskaper som populärhistorien besitter. Svaret på detta är att universiteten regelmässigt står för den grundforskning som sedan bör populariseras så att kreti och pleti kan ta del av det som skett.

Men strunt samma. Populärhistoriens folkbildande roll gör det i varje fall njutningsfullt att läsa facklitteratur.

Min trista karaktär till trots.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: