Skip to content

Det bästa lumparminnet

26 oktober, 2012

Jag minns inte riktigt när det här var eller vart vi var på väg. Jag minns att det var under värnplikten och att vi satt på en buss. Det var antingen under eller efter någon av våra längre övningar så bussen skulle antingen ta oss till regementet eller till nästa övningsområde.

Det luktade starkt av svett och smuts i bussen. I bussens mittgång låg ett flertal AK-5:or samt sovande värnpliktiga. Andra satt och småpratade eller sms:ade. Ytterligare andra satt och höll på med basal vapenvård vilket ledde till att det även låg en svag doft av CLP-olja i bussen.

Själv satt jag och länkade ihop kulspruteammunition. Först två länkar, sedan in med en patron, sedan en länk till detta och in med en patron, upprepa, upprepa, upprepa. En av FARB:arna (minns inte vem) hjälpte mig med denna syssla. Ett långt band av ammunition låg och glänste mellan oss.

Utanför låg en mörk höstkväll. Becksvarta skogar svischade förbi därute och härinne rådde en stilla tystnad förutom lågt tal och visst skrammel.

Förutom bussens radion som spelade:

If youre going to San Francisco / Be sure to wear some flowers in your hair /If youre going to San Francisco / Youre gonna meet some gentle people there”.

Killen brevid mig började nynna med. Efter en stund gjorde jag också det, efter ytterligare en vers nynnade hela bussen: ” If youre going to San Francisco…mhm, mhm, mhm, hmmm”

Nästa låt som spelades kände fler igen:

One – Nothing wrong with me / Two – Nothing wrong with me / Three – Nothing wrong with me / Four – Nothing wrong with me / One – Something’s got to give / Two – Something’s got to give / Three – Something’s got to give / Now / Let the bodies hit the floor / Let the bodies hit the floor / Let the bodies hit the flooooor

Nu skrålade hela bussen glatt med, givetvis särskilt i refrängen. Sedan följde en sång som ingen riktigt kände igen. Det lät smörigt och ganska dåligt men det räckte inte riktigt för att identifiera vilken sång eller artist det handlade om.

Plötsligt hojtade en av GrG-laddarna glädjestrålande: ”Grabbar! Det är Darin”.

Why does it rain / why does it hurt / Please God explain, ’cause I don’t understand / Love made me fly, now I just cry / Please tell me why, (oh, my baby.) / Why does it rain?”

Skränande sjöng bussen med. Förutom en kille som försökte sova och muttrade att “om den dumme jäveln gått färdigt skolan hade han inte behövt ställa så korkade frågor”

Bussen åkte vidare i höstnatten.

Annonser
One Comment leave one →
  1. bucharga permalink
    26 oktober, 2012 15:21

    Det där är en av anledningarna till att man saknar det militära. It´s the little things!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: