Skip to content

Leviathan

29 oktober, 2012

Thomas Hobbes mest kända verk döptes till Leviathan. Detta var efter en biblisk best som sades vara enorm, blodtörstig och fasaväckande – omättlig i sin glupande hunger, omöjliga att besegra. Det detta var en metafor för var staten och Hobbes var i grund och botten positivt inställd till denna.

Staten är en märklig konstruktion. När man talar om den låter det ju som en enhet men det är ju inte helt sant om man tänker efter lite, eller hur? Att det inte är någon enkel, ensam eller enskild enhet förstod den store Hobbes. På framsidan av förstautgåvan av hans magnus opus Leviathan kan man se en enorm man som i ena handen håller ett svärd och i den andra symbolen för den andliga makten. Mannens anletsdrag och kropp består av tusentals små ansikten och människor.

Staten är ett oändligt komplext maskineri vars beståndsdelar består av departement, poliser, arméer, skolor, skatteväsenden, lagstiftande och dömande församlingar, vårdinrättningar, etcetera. Detta leder givetvis till att staten inte var någonting som uppstod över en natt. Tvärtom. Det är svårt att hävda det under medeltiden fanns en stat i något europeiskt land. Det fanns statsliknande administrativa former men dessa var mycket annorlunda det moderna statsmaskineriet. De medeltida monarkerna kunde sällan hävda att de hade ett våldsmonopol, lita på att skatterna faktiskt skulle komma in i tid eller överhuvudtaget eller med säkerhet veta vem som ägde vad i riket. Detta var enorma handikapp för alla makthavare med ambitioner. Adeln gick inte att lita på då de ofta och gärna ställde upp privatarméer för att bekriga varandra, grannarna eller kronan. Prästernas trohet var ytterst till påven vilket förvärrades av att de inte kunde beskattas och därtill gärna la beslag på de finare landbitarna för eget bruk. Bönderna, slutligen, var många men svårkontrollerade, fann sig sällan i ökade skattetryck eller svälter och därtill hade den medeltida monarken på sin höjd vaga uppfattningar om var de kunde tänkas bo. Därtill vilade alla dessa trilskande samhällsgruppers lojaliter på svurna löften och dylikt – något man förvisso tog på alvar  men som likväl kunde upphävas med ett slag när någon särskilt gruvlig pest (dvs. gud) kom dragandes med sina breda lieslag.

Staten utvecklades långsamt och plågsamt under senmedeltiden och början av den tidigmoderna tiden. Någonstans kring den Westfaliska freden 1648 brukar man ibland hävda att de moderna staterna blev färdiga. Detta är givetvis en förenkling då t.ex. Sverige hade en synnerligen modern stat innan freden och Spanien saknade en även efter men dateringen kan om inte annat fungera som en måttstock i tiden.

Dagens moderna stater kan man säga formades till stor del av krigen. Trettioåriga kriget var en sådan formativ process, Napoleonkrigen en annan och de två världskrigen kom att bli de eldar som härdade staten till dess moderna fasta form.

Saken är nu den att en krigförande stat måste ta sig samman. Annars överlever den inte. Skatter måste komma in, produktionen måste komma igång och ballanseras mellan smör och kanoner. Därtill måste unga män bli soldater och detta är långt svårare än det låter. Staten kan inte gärna räkna med att folk ska dyka upp på ett torg med vapen i hand och sedan krångla sig iväg till något fjärran slagfält. De måste letas upp, skrivas in, utbildas, beväpnas och sedan förses med mat, fordon, reservdelar, ammunition, förstärkningar, etcetera. Läs den meningen igen, käre läsare. Varje steg i meningen kräver enorma mängder administration, tänkande, pengar, tid och tålamod. När det brister dör människor och stater.

De statsformer som lyckades bäst med hela den här balleten var ock de som vann krigen. Så t.ex. kunde lilla Sverige segra mot europeiska stormakter under 1600-talet då vår stat slogs mot fiender som levde under semifeodala förhållanden. Så kunde även nazityskland förlora det andra världskriget då nationen förvisso hade en strålande krigsmakt och briljant byråkrati men fallerade helt vad beträffade logistik, ekonomi och produktion.

En sak som man därmed kan lära sig av historien är att effektivast stat vinner. Inte störst utan effektivast. Till saken hör även att de stater som inte deltog i de stora krigen likväl var tvungna att effektivisera sig, kontrollera sina medborgare mer och strama upp sina administrationer för att kunna konkurrera i freden för att inte tala om nästa krig.

Så krigen var viktiga för staterna. De var även viktiga för Europas dominans mellan (ca) 1750 och 1945. Det lite intressanta är att det är just efter det andra världskriget som man snabbt kan skönja den goda och den onda staten. Ty i den industrialiserade världen var staterna vid det här laget oändligt mäktigare än vad de varit hundra år tidigare. De kunde kontrollera, beskatta, övervaka, beskydda och ta hand om sina befolkningar på en nivå som var otänkbar bara ett sekel tidigare. I väst ledde detta till välfärdsstaten, i öst till den mer eller mindre totalitära polisstaten. Det märkliga är att man kan se klara likheter mellan de två. Ta t.ex. detta med kontroll och insyn. För att en välfärdsstat ska fungera effektivt krävs det att man har klart för sig var medborgarna befinner sig, vilka de är och vad deras krämpor kan bestå av. På precis samma sätt är det med en polisstat. Det som skiljer de två är ambitioner och konsekvenser men vad beträffar medel finns slående likheter.

Så 1900-talet kan sägas ha präglats av statens zenit, men även dess nadir. Ty lagom till att både välfärds- och polisstater var definitivt färdiga kring 1960-1970-talen började de även ifrågasättas. Staten började tappa sin tidigare självklara auktoritet. I öst ledde detta i förlängningen till Solidaritet och andra liknande rörelser samt diktaturernas fall. I tredje världen ledde detta ofta till de asymmetriska inbördeskrig som plågat Afrika, mellanöstern och Centralasien (och för närvarande Syrien). I väst ledde det till en paradoxal form av politik. Ty från 1980-talets ekonomistiska revolutioner har politikers svar på samhällets problem varit att nästan slentrianmässigt skära ner mer och mer på staten.

Det finns något skevt i detta. Staten är den kanske viktigaste enheten i ett samhälle, att lösningen på samhällens problem blivit att skära bort delar av sig självt framstår som märkligt. Detta sker gärna i Effektivitetens och ibland även Frihetens namn, vad som sällan verkar övervägas är vad man ska med politiker till om politikens enda svar på alla problem är att beskära sig själv. En fråga som även den ofta glöms är vad marknaden inte klarar. Om man bestämmer sig för att marknaden klarar t.ex. sjukvård och skola bättre än den offentliga makten, varför gäller detsamma då inte t.ex. rättsväsende och armé. Det brukar ju anföras att effektivitet snarare än rättvisa är det viktigaste så varför ska detta inte gälla vår poliskår? Privatiserade poliser skulle säkert kunna göra ett utmärkt jobb så varför är vi så knussliga med just dem?

Jo, orsaken är att våldsmonopolet är ett av få områden där alla är överrens om att markanden inte kan släppas loss fritt. Men om detta gäller denna sektor kan man ifrågasätta den (återigen) slentrianmässighet med vilken vi anser att markanden är lösningen på allt inom andra sektorer.

Personligen tror jag att vi inför det kommande århundrandet står inför otaliga utmaningar beträffande internationellt våld, inomstatligt dito, miljöproblem, finanskriser, pester, svälter, vapensmuggling etcetera. Dessa är problem som det är tvivelaktigt att markanden kan klara själva. Detta är statliga angelägenheter. Sålunda tror jag att vi måste återuppliva staten, med vårtor och allt – se till dess styrkor, erkänna dess svagheter men likväl behålla och stärka den samtidigt som den inte får bli för stark.

Leviathan kommer att vandra igen.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: