Skip to content

Skolans (kommande) kris

5 november, 2012

Den som följer med en aning i svensk inrikespolitik torde vara medveten om att en av de mer återkommande frågorna är skolans kris.

Vår riksdags hantering av skolfrågor påminner på många sätt om hur den handskas med försvarsfrågor. Alla är överrens om att både skola och försvar nog behöver finnas men samtidigt är alla överrens om att det är helt okej att skära ner på just dessa utgiftsposter. Båda politikområdena kräver långsiktig politik men är snarare utsatta för godtycke och glad reformiver. Båda områdena förväntas ständigt utföra ungefär samma lagstadagade uppgifter men med en ständigt krympande del av skattemedlen. Båda områdena har en personal som antingen struntat i de dåliga lönerna och sökt sig till organisationen p.g.a. ren idealism, eller för att de inte har någon annanstans att ta vägen.

Båda är de även ständigt utskällda för att de inte kan lösa allt svårare uppgifter med allt mindre medel.

Nå, vems fel är det nu att det är kris i just skolan? Är det lärarna som inte ”kan hålla koll på ungarna”? Eller är det kanske eleverna som alla tydligen har en egen diagnos (detta då vi avskaffat begreppet ”sk. vanlig skitunge”), läs/skriv/mattesvårigheter och därtill saknar uppfostran? Eller är det lärarfacken som bara kräver högre löner hela tiden och vägrar inse att ekvationen ”mångårig yrkesutbildning+ dito arbetslivserfarenhet = god lön” inte stämmer för just deras skrå?

I egenskap av blivande lärare kan jag konstatera följande. Jag har inte noterat bristande kompetens, engagemang eller kunnande hos någon arbetande lärare. Jag har ej heller märkt att eleverna av idag skulle vara mindre intelligenta, kunskapstörstande eller uppfostrade än tidigare generationer. Om lärarfacken vet jag intet, utöver att deras krav sällan är orimliga. Tvärtom tror jag att en av de bästa saker man kunde göra skulle vara att för det första höja lärarlönerna med tio, femtontusen och samtidigt för det andra höja kraven på lärarutbildningen. Steg ett skulle leda till att fler motiverade och duktiga studenter sökte sig till lärararyrket (istället för att bli civilekonomer) och steg två skulle leda till att färre stolpskott kommer in på utbildningen ifråga.

Vad jag tror är skolans huvudsakliga problem är dels betygssystemen, dels styrdokumenten (LGR11 och GY11). Om detta låter som att det kommer bli ett tråkigt inlägg, käre läsare, så har du helt rätt. Det är dock ett inlägg du borde läsa eftersom dina framtida eller existerande barn kommer lida av dessa två storheter.

Betygssystemet av idag präglas av att man velat skapa en skola som utbildar mer ekonomiskt gångbara medborgare. Det märks att det är högerblocket som dragit det tunga lasset i dess utformning eftersom det uttryckligen ska gynna en framtida informationsekonomi. Detta är i sig inte av ondo. Den offentliga makten investerar självklart i det den tror kommer vara gynnsamt för det framtida Sverige. Det som däremot är av ondo är att fler nationella prov ska sparkas ihop för att se till att betygssystemen fungerar nationellt. Detta ska ske med samma mängd (eller brist på densamma) tid som lärare hade till sitt förfogande tidigare. Detta leder till att lärare fokuserar mer på svaren på de stundande proven och mindre på att elever faktiskt begriper sammanhangen mellan de olika frågorna. Trista spörsmål såsom förståelse och analys undermineras alltså av betygssystemet.

Detta är illa men det är framförallt när detta kopplas till det andra som problem uppstår. Ty det andra (styrdokumenten) präglas inte av en ekonomistisk syn på lärande och människa utan tvärtom av en pedagogisk dito. Och pedagogik, det är ”rent svammel” (för att citera en avhandling om historisk didaktik).

Om man plågar sin hjärna med att läsa LGR11/GY11 noterar man snabbt att dessa dokument innehåller mycket litet tal om att eleverna ska bli blåkopior av Anders Borg. Tvärtom, ty de innehåller väldigt få konkreta instruktioner om vad ungarna faktiskt ska lära sig.

Kunskap ses av styrdokumenteten både som ”kontextuell” och ”relativ”. Detta då vi befinner oss i en värld som är så oerhört ”föränderlig”. Det som är fakta idag kommer inte vara det imorgon osv. Läraren ”kan” inte nödvändigtvis mer än eleverna och ”rätt” och ”fel” är inte frågor som riktiga lärare sysslar med (detta trots att eleverna ska få demokratisk etik och värdegrund).

Detta är ren rappakalja. Om jag tar det egna ämnet som exempel går det lätt att konstatera att Karl den Store kommer ha funnits lika mycket imorgon som han gjorde när den första grundskolereformen kom på mitten av 1800-talet. Om jag tar mattematik som exempel är det inga problem med att notera att Pytagoras sats har varit ganska beständig de senaste årtusenden. Den är och förblir                         .

Detta bortser styrdokumenten glatt ifrån. Istället fortsätter de med evighetslånga men oändligt vaga utläggningar om vad elever ska lära sig. Dessa är blommigt beskrivande och likaledes helt innehållslösa. Den enda fakta som tydligen inte är ”föränderlig”, ”kontextuell” eller något annat fashionabelt icke-ord är Förintelsen. Detta är den enda händelse som definitivt hänt och därmed den enda händelse som eleverna definitivt ska känna till för att bli godkända enligt kunskapskraven i historia som redovisas i LGR11. Nu är det givetvis inte så att holocaust inte skedde. Tvärtom gick den tråkigt nog av stapeln. Men om denna händelse ska ses som definitiv vill jag veta varför i all världen ingen annan händelse ska ses som det.

Och det är här, mellan å ena sidan det politiskt fattade betygssystemet och de å andra sidan pedagogiskt ihopsnurrade styrdokumenten som lärare och framförallt elever kläms. Ty det ena präglas av en nästan positivistisk tro på att allt går och ska mättas, det andra av att allt är förgängligt och illusoriskt.

Detta bildar en skola vars styrande dokument och övergripande system präglas av varsin extrem som är sinsemellan oförenliga. Detta är grunden till skolans kris. Och detta är även en kris som bara kommer att förvärras eftersom både betygssystem och styrdokument fortfarande är nya.

Det som försakas till förmån för å ena sidan mätbarhet, å andra sidan trams är faktiskt lärande. Detta försvinner bakom det berg av nytt pappersarbete lärare ska utföra samt dito brist på faktiska instruktioner om vad eleverna faktiskt ska lära sig.

Skolans kris är med andra ord här, och den är här för att stanna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: