Skip to content

Media och demokrati

20 november, 2012

Vi i Sverige bor i vad som brukar kallas för en demokrati. Detta inbegriper att vi var fjärde år röstar i allmänna och fria val där vi utser ett antal medborgare till att sitta i vår lagstiftande församling. När detta är gjort får dessa söka bilda en s.k. regering. När en majoritet av riksdagen kan enas om detta utgör regeringen den verkställande makten.

Är du med så här långt, käre läsare?

Nå, en viktig del av en demokrati är att det finns en fri och självständig media. Denna ska för det första syssla med att övervaka, granska och syna Makten. Media övervakas, granskas och synas i sin tur av… media. Det fungerar relativt väl i Sverige, sämre i andra länder.

Men det är inte det jag ska älta idag. Nej, det som ska ventileras är medias andra uppgift. Denna är att media även ska ha en folkbildande funktion. Media ska se till att medborgarna hålls informerade om hur det står till i landet. Är en politiker t.ex. korrupt ska medborgarna informeras om detta och sålunda få ett mer kvalificerat beslutsunderlag inför nästa val.

Journalistiken är alltså viktig i en fungerande demokrati.

Dock finns det ett antal trender som gör mig lite orolig.

Den första är att journalister på tok för ofta är rakt av okunniga om det de rapporterar om. Ett svenskt exempel är vårens saudiarabienaffär. Om denna rapporterade, debatterade och orerade vår journalistkår länge men sällan väl. Saken var nu den att det rådde en ganska stor oklarhet kring vad vi faktiskt delat ut till saudierna. Det rapporterades ömsom om raketer, ömsom om robotar, ömsom om antitankvapen och ömsom om missiler. Detta kan låta som en gnällig sak att ta upp men det är helt centralt för frågan. Om Sverige säljer AT-4 pansarskott (omöjliga eller åtminstone orimliga att använda vid förtryck av den egna befolkningen) är det en sak, om det handlar om Pershing II missiler (blott brukbara mot andra länder) är det en annan. Informationen om vad vi faktiskt delade ut till saudierna är essentiell för själva debatten och de facto den svenska allmogens förståelse av verkligheten. Att journalisterna nu inte själva verkade ha klarhet i begreppen innebär ett misslyckande för de medlemmar av kåren som debatterade frågan.

Ett annat exempel på journalisters okunnighet är det nyligen avslutade amerikanska valet. Jag var ganska lugn för att Obama skulle kamma hem det hela. Men det är för att jag koncentrerat mig på att kolla upp prognosser för hur elektorsrösterna skulle fördelas. Den svenska journalistkåren tyckte å sin sida att det var långt mer intressant att rapportera om hur många procent av den amerikanska pöbeln som stödde vilken kandidat. Detta är i det närmsta irrelevant. I den amerikanska demokratin kan en president bli vald utan att ha en majoritet av befolkningen i ryggen. Detta då det är de ovannämnda elektorsrösterna som avgör. Att utrikeskorrar och förståsigpåare här hemma i Sverige inte verkade greppa detta, om man ska se till hur de diskuterade valet, är oförlåtligt då detta ger den svenska valmannakåren en felaktig bild av världen.

Den här typen av saker kan man ju nu avfärda med att det finns så mycket som är komplicerat i världen som är svårt för de stackars journalisterna att sätta sig in i. Man kan ju inte veta allt.

Må så vara. Vad som dock är svårare att förlåta är journalistikens behandling av politiker. Ty i takt med att politiken (p.g.a. media) blivit mer personcentrerad har även politikernas personliga defekter blivit någonting som det rapporteras om. Huruvida Reinfeldt separerar eller ej kan inte ses som viktig information för väljarkåren. Kopplat till detta är även en tendens från medias håll att se varje ändring av åsikt som en kappvändning. Det kan vara en poäng att ge sig på folk som Mitt Romney, en människa som byter principer i ungefär samma takt som andra människor byter strumpor, men att trakassera folk för att de efter moget övervägande ändrat åsikt är skadligt för politikers initiativförmåga. Det leder snarare till att beslut som kanske bör genomföras knappt ens luftas av oro för att detta ska skildras som principlöshet av medierna. Och har man inga principer blir man knappast omvald (så till vida man inte heter Jimmy).

Ytterligare en trend som är direkt oroväckande är att allting ska vara så jäkla roligt hela tiden. Ebba Witt Brattström konstaterade (när hon i en debattartikel läste lusen av oss svenskar som folk) att svensk debatt plågas av att man alltid bjuder in ”en som är för, en som är emot och en som är rolig”. Detta är en helt korrekt bild. Om man till äventyrs ser på SVT:s Debatt eller lyssnar på något av SR:s många program kan man vara ganska lugn för att om en fråga ska ventileras så ska en varsin extremist från endera kanten av frågan bjudas in. Detta är direkt kopplat till den beklagliga missuppfattningen att det inte blir bra tv eller radio annars. Detta är en tendens vi lånat av den anglosaxiska världen, att nyheter måste vara roliga eller åtminstone action-späckade för att hålla publiken vaken. I USA har detta gått så långt att miljontals unga amerikaner har det politiska satirprogrammet The Daily Show som huvudsaklig nyhetskälla. Det som är pinsammast med den statistiken är att den gruppen är mer välinformerade om amerikansk politik än de som konsumerar CNN, FOX eller MSNBC.

Är det jag säger nu att alla former av media idag är genomruttna och i grunden dåliga? Nej, det finns givetvis god journalistik än idag. SD:s haveri är ett exempel på detta. Detta då media där faktiskt fullgjorde sin uppgift och visade att nationalisternas svar på Beatrice Ask figurerar bestyckad med järnrör på Stockholms gator. Ett annat exempel är Saudiarabienaffären – ty själva journalistiken var utmärkt, det var den efterföljande analysen som sviktade.

Det jag är ute efter är snarare att ovannämnda trender är skäl till oro, de är inte områden som en journalistkår i en representativ demokrati med allmänna och fria val ska fortsätta vandra ner i. Detta då de är sådant som skymmer sikten för det som verkligen är journalistikens mission.

Att göra folket moget att välja.

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. alvinestiar permalink
    20 november, 2012 22:22

    Intressant inlägg. Och minst sakt oroväckande. Media ska granska makten, men i vilken mån skapar media också makten? Och så detta med debatter med extremer från båda kanter, blir inte det också ett sätt att förstärka den där politiskt konstruerade mittpunkten, som ganska ofta inte ligger ett dugg i mitten? Sedan utanför ämnet, men också ett ämne som jag inser att jag gärna skulle se dig i din insiktsfullhet diskutera någon gång, är diffen som verkar bli större och större mellan de medialedda allmänna bedömningarna och rättspraxis. Som i våldsbrott, i regel mäns våld mot kvinnor, där man juridiskt inte är skyldiga förrän fällande dom avkunnats, men mediadreven tycks ge helt andra signaler.

    • 21 november, 2012 08:35

      Ej igår! 🙂

      Ang. Din första punkt: mitten i sig är inom politiken ganska illusorisk och påverkas nog till stor del av tidsanda etc. Din poäng att extremerna skapar en form av mitt tror jag dock stämmer. Samtidigt kan man fråga sig vad som är mitten. I min värld borde den utgöras av en ganska pragmatisk soppa av både höger och vänsteridéer vilket förvisso låter rätt mycket som svensk poltik. Samtidigt kan ju mitten även utgöras av det som majoriteten tycker. I den svenska kontexten blir väl detta att man ska vara snäll mot andra, ha sociala skyddsnät och gilla melodifestivalen…

      Ang. Punkt två är det en fråga jag tänkt på men inte vågat ta i. Som jag ser det är människor inte längre skyldiga om de avtjänat sitt straff men detta verkar media inte hålla med om. Detta då Människor får prefix i form av våldsbrott även efter ibland långa fängelsestraff. Det finns någonting väldigt skevt i detta.

      I samma anda kan man ta upp (hette han) Lars Danielsson som av kvällspressen fick bära ansvaret för tsunamikatastrofen. Lite som att det var hans fel att vågen kom. Detta var anskrämligt och dels ett utslag av syndabockssuktande, dels det du beskrev. Karln dömdes ju aldrig för något rent juridiskt, men däremot medialt.

Trackbacks

  1. Om försvarsmaktens kris och Karin Enströms ansvar « Okänd idiot

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: