Skip to content

Allokeringsförluster

23 november, 2012

Det brittiska imperiet var som bekant ett av de största världen skådat. Det innefattade enorma landområden, dito marknader, affärsmöjligheter och styva överläppar. När så britterna brakade in i det första världskriget var de flesta samtida bedömare ganska överrens om att britterna via sin ekonomis blotta storlek borde kunna besegra tyskar, österrikare och turkar i ett nafs. Så blev det ju nu inte riktigt.

I alla stater lade man t.ex. ut produktionen av krigsmateriell på entreprenad. I Tysklands fall fungerade detta väl då företagare och stat hade en gemensam syn på att termen ”Totalt Krig” innebar ett hot mot dem båda. I England såg företagare däremot staten som en affärskontakt som andra, en som man därtill kunde skörta upp ordentligt. Sålunda fick britterna de första krigsåren inte fram ens i närheten av vad som var tillräckligt med ammunition till fronten. Den som faktiskt producerades var dyr samt ofta defekt. Detta var en av orsakerna till att försvarliga delar av de brittiska granaterna som utgjorde artilleriangreppet vid Somme 1916 inte exploderade och därmed ej heller utgjorde någon större fara för tyskarna än ett annat objekt av samma storlek och tyngd.

Ett annat (av många) exempel på brittiska missöden är hur Indien hanterades i samma konflikt. Ty Indien, med sina 400 miljoner invånare, låter som en imponerande resurs ifall det ska krigas. Dock hade britternas inställning till sina kolonier här en kontraproduktiv effekt. Ty när fransmännen rullade in i någon fjärran avkrok gjorde de sitt bästa för att utplåna den ursprungliga kulturen (dock inte nödvändigtvis sagda kulturs tillhörande folk) för att ersätta denna med en fransk dito. De barbariska belgarna gjorde å sin sida sitt bästa för att via våld och inkompetens utrota alla stackars icke-européer som råkade tillfalla den belgiska kronan. Engelsmännen däremot ville gärna ha ett imperium men ogärna de administrativa och militära kostnader som kom på köpet. De föredrog att ersätta de ockuperade samhällenas toppskikt med engelsmän och lät sedan gamla maktstukturer och motsättningar bestå eller förvärras (detta för att tryggt kunna söndra och härska med en tekopp i högsta hugg). I Indiens fall innebar detta i praktiken att de enda som kunde rekryteras kom från den indiska krigarkasten som blott utgjorde en mycket liten del av den indiska allmogen. Därtill var subkontinenten så oerhört underutvecklad att elaka historiker räknat ut att Indien som helhet inte kunde bestycka en enda brittisk infanterist med all den utrustning reglementet erfordrade.

För att göra en lång historia kort kan man enkelt säga att varken England eller Indien utnyttjade sina resurser optimalt.

Nationalekonomer brukar ibland kalla detta fenomen för ”allokeringsförlust”. Med detta avses när en ekonomi inte utnyttjas med optimal effektivitet. Ett vanligt exempel är miljöförstöring – produktionen i sig kan ju vara nyttig men om denna har så pass stora samhällskostnader i form av föroreningar, sjukdomar etc. anses den utgöra en allokeringsförlust. Det är alltså skillnaden mellan nytta och skadlighet som mäts.

Det finns givetvis många mer eller mindre underhållande exempel på detta i historien. Kommunistiska stater under 1900-talet plågades och präglades av allokeringsförluster p.g.a. sina profetiska och för det mesta felaktiga femårsplaner. Tanken med planerna var att de via kommunistisk vetenskaplighet (dvs. det som på vardagsspråk kallas önsketänkande) skulle kunna förutse mer eller mindre allt. I detalj. I hela länder. Under fem år. Detta är svårt att göra i en genomsnittlig hemekonomi. Med andra ord gick det sällan som det var tänkt. Om planens mål var att göra si och så många ton metalsängar konstruerades gärna några få 200-kilossängar. Så var planens mål uppfyllda! Dock kanske inte riktigt samhällets eller medborgarnas behov.

Mao Tse-tung hade så många prilliga idéer vad beträffade ekonomi att det är varken svårt eller orättvist att kalla karln för en vandrande allokeringsförlust. Min personliga favorit är när den kinesiske diktatorn under det Stora Språnget fann det för väl att förkunna att alla Kinas sparvar behövde utrotas. I detta syfte kommenderades de av svält halvdöda kineserna ut i det fria för att skrika, vråla och skramla med köksutensilier. Planen var att sparvarna inte skulle våga landa, bli uttröttade och till slut falla från luften och snällt låta sig slås ihjäl av glada bönder. Det knäppa är att detta fungerade. Allt för väl. Sparvarna kom att bli utrotningshotade i Kina vilket ledde till att deras byten, t.ex. gräshopporna frodades. Då Kina redan befann sig i en av Mao framkallad svältkatastrof var detta ett problem av stor dignitet. Så pass att kineserna var tvungna att skicka ett medelande till Sovjetunionen där de i ”världssocialismens namn” krävde hundratusentals sibiriska sparvar som ersättning för de nyligen inhemskt ihjälslagna.

Att detta var något av en allokeringsförlust torde vara ganska tydligt. De kinesiska (återigen svältande) bönderna som utförde dådet hade t.ex. med fördel kunnat kommenderas att fokusera sina energier på något nyttigare.

Ett ytterligare exempel på ett land plågats och plågas av allokeringsförluster är Kongo. Landet är enormt (en tolftedel av Afrika inalles), har en stor befolkning samt mängder av naturresurser (inklusive lejonparten av världens kobolt). Dock har landet sedan det under slutet av 1800-talet skapades av Leopold II styrts av människor som blott varit dugliga i sin utövning av kleptokrati. Landet har därav en oerhörd potential men har dock aldrig varit i närheten att ens hjälpligt utnyttja denna. Detta är grundorsaken till att lilleputtnationen Rwanda lyckades besegra jätten Kongo i det som kallats för Afrikas Första Världskrig, det är även anledningen till att den malätna milisen M-23 just nu firar segar mot den kongolesiska staten. Detta trots att gruppen ifråga har få medlemmar, bristfällig beväpning och en försumbar logistikapparat.

Detta handlar inte bara om allokeringsförluster utan även om uselt statsmannaskap. Dock har Kongos många diktatorer tenderat att använda landets resurser för att bygga förgyllda palats till sig själva snarare än att satsa på infrastruktur och liknande, vilket man får kalla felaktiga allokeringar.

Så det finns många exempel på allokeringsförluster i världen. Dock kanske det inte är så märkligt egentligen.

Om du ser till dig själv, käre läsare, och hur du hanterar dina resurser går det säkert att identifiera otaliga allokeringsförluster. Så är det för mig i varje fall. De där två ölen för 120 kr jag tog igår hade ju t.ex. kunnat gå till någonting nyttigare, detta då öl är både dyrt och skadligt. Och de där böckerna om opiumkriget som införskaffades är kanske inte de bästa exemplen på hur man hanterar hemekonomin. Och att jag från och till köper presenter till min flickvän är ju ur ett Homo Economicus perspektiv helt förkastligt.

Och om man nu inte har ett så trångsynt perspektiv att ekonomi blott handlar om kronor och ören kan man ju hävda att den energi jag lägger på att spela Skyrim nog hade kunnat konverteras till någonting mer produktivt. Sak samma gäller läsning av diverse mer eller mindre obskyra böcker som avhandlar det förgångas mer eller mindre obskyra händelser. Egentligen är ju hela studiet av historia något av en allokeringsförlust, det är inte direkt så att man blir en viktig kugge i ekonomin via detta ämne. Borde man inte blivit svetsare istället? Sen ska vi ju inte tala om det här med att sitta och blogga.

Nej, det är nog bäst att gå och göra någonting produktivt istället.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: