Skip to content

Våldsamt romantiska småpojkar

24 november, 2012

I somras när jag jobbade på museum hade jag en ny och mycket trevlig kollega. Då hon inte läst historia men likväl var en ambitiös person gav hon mig ett flertal chanser för Bländande Utläggningar om mer eller mindre relevanta ting ur det förflutna.

Under en av dessa beskrev jag (livligt) hur ett slag gick till under tidigmodern tid. Jag snattrade på, la in ljudeffekter av både kanoner och kavalleri samt egen dialog för att visualisera detta för min (tappra) kollega. Lagom till att jag kom till hur rundskotten brakade igenom det tätt packade infanteriet under slaget vid Narva sa hon:

Kollegan: ”Nu är du så där våldsromantisk igen”.

Okänd Idiot: ”Va? Nä, det är jag väl inte – det är ju ashemskt det jag berättar!”

Kollegan: ”Ja. Men du tycker det är för roligt att berätta om det”.

Diskussion följde.

Men hon hade förstås rätt. Jag tycker det är för roligt att berätta om krig och lidande – se bara på den här bloggen. Delvis handlar det om att jag tycker att det är kul att berätta. Delvis handlar det om att jag tycker om att informera människor om sånt de inte känner till. Men det finns någonting annat där. Någonting svårdefinierbart som jag kanske inte riktigt vill ta i. Jag vet inte om det är våldsromantik, men jag åker dit på det ganska ofta.

Ta t.ex. det tillfälle då jag läste mycket om Vietnamkrigen och höll på med en (utmärkt) bok om belägringen av Dien Bien Phu. I den finns en redogörelse för hur fransmän som var på väg hem mot Frankrike vände om för att få göra ett sista fallskärmshopp över den dödsdömda fästningen. Detta gjorde de trots att vietnameserna stod i begrepp att ta fortet och därmed vinna slaget. Orsaken till att de franska soldaterna likväl hoppade ner till sina kamrater var att de hellre dog tillsammans än överlevde åtskilda.

Jag berättade (givetvis uppsluppet) denna lilla anekdot för min (tappra, tappra) flickvän. Hennes reaktion var:

Flickvän: ”Men det var ju askorkat”.

Okänd Idiot: ”VA?! Det var ju fan hjältemodigt!”

Flickvän: Jamen de DOG ju!”

Diskussion följde.

Det lite intressanta var att när jag berättade om detta för ett antal manliga vänner var deras reaktioner mer lik min (Ära! Brödraskap! Se fanvakten faller, valkyrior kallar!). Samma sak var det när jag berättade för tjejkompisar om Slaget vid Seelowhöjderna. De fasade. Killkompisarna däremot reagerade med tystnad följt av tunga andetag.

Detta kan ju ha att göra med att karlarna jag berättade det hela för gjort lumpen. Det kan även ha att göra med att de är just karlar. Att denna lite våldsromantiska inställning till ämnen som egentligen är oändligt hemska bara gäller män.

Det är nog en överdrift. När min flickvän spelar tv-spel skrattar hon glatt och hurrar högt när hon tillfogar fruktansvärd skada på sina medmänniskor. Nu är förvisso detta inte på riktigt. Det som sker i spelet är ingenting hon gör eller egentligen upplever. Men samtidigt är ovannämnda krigshistorier ingenting jag gjort eller upplevt. De är blott berättelser och ur det förgångna.

Och om detta nu känns lite långsökt (för det är det) kan man väl ta en av mina favorithistoriker, Barbara Tuchman, som exempel på att även det täcka könet kan finna någonting medryckande i det stora och fruktansvärda. Hon målar i sina böcker ofta upp enorma panoraman av människor, våld, rörelse och förändring. Där finns lidandet, javisst, men där skymtar även ibland scener som tagna ur greve Tolstoys litterära alster. Franska riddare som slåss till sista man för Ärans skull, tyska infanterister som stormar genom granatregnet, Etcetera. Detta framförs därtill med ett skriftspråk som lika gärna skulle kunna höra hemma i en isländsk saga som skildra faktiska händelser.

Så detta är nog ingenting som utpräglat gäller för män. Det gäller ej heller alla män. Jag känner åtminstone en man som inte alls blir i gasen vid beskrivningar av slaget vid Thermopylai.

Dock tror jag detta gäller främst män och inte nödvändigtvis blott folk i min ålder. Till och med garvade 40-talister kan få någonting glansigt i ögonen när de får höra en berättelse om De Få Som Stod Mot De Många eller Stormningen Som Avgjorde Slaget. Män i den åldern tenderar därtill att vara nästan ohälsosamt intresserade av t.ex. det andra världskriget, och vill man finna de verkliga (självutnämnda) experterna på raketartilleri, granatkastarkalibrar och bajonettanfall ska man fråga de kring de sjuttio.

Man kan nu ojja sig mycket över detta. Man kan t.ex. göra en jämförelse mellan denna våldsromantik och futuristernas tal om eld och rök innan det första världskriget. Det tror jag dock är en felaktig liknelse. Ty det här våldsromantiska draget dyker främst upp hos folk när det förflutnas våldsamheter blandas med det storslagna. Jag tror inte det är våldet i sig som kan få karlar upp i varv utan snarare att vissa delar av det förgångna har någonting episkt över sig. Det vore en helt annan sak om de som tycker att belägringen av Rhodos var häftig faktiskt skulle vilja att sådant skedde än idag.

Och just p.g.a. detta, att själva våldet inte är det som är det som är eggande, ska man heller inte börja gapa om att detta drag är ett utslag av mäns generella våldsamhet. Rättvisare vore snarare att tala om mäns fallenhet för episka upptåg, men då de flesta män lever en så oerhört grå vardag stämmer inte detta heller.

Någonting annat man kan ojja sig över är givetvis att den våldsromantiske Egentligen Inte Förstått Historien. Detta är dock dumheter. Jag själv och de flesta jag känner som hetsar upp sig över gångna duster har ett utmärkt grepp om vad som skedde, varför det skedde och därtill att det var hemskt.

Nej, snarare tror jag det handlar om någonting helt annat. Detta är pojkaktighet, och för en gångs skull tänker jag ej heller påstå att detta blott gäller min genrations män. Tvärtom verkar det inte vara någonting som går över med åren. Betänk att ingen är så vuxen som tonåringen – efter det blir man bara barnsligare.

Vad denna pojkaktighet beror på kan man sia om länge och väl. Eventuellt kanske det beror på den uppfostran vi män/pojkar får. Vi leker med plastsoldater, läser böcker och serier om riddare och får på ett eller annat sätt inympat i oss myter om Ära, Dådkraft, tales of glory Dulce et decorum est pro patria mori. Vi får nog inte lära oss att våld i sig är av godo, men däremot att riddare, soldater, generaler och andra våldets män är det.

Så jag tror inte min kollega har rätt.

Jag är ingen våldsromantiker.

Jag är en liten pojke.

Annonser
8 kommentarer leave one →
  1. alvinestiar permalink
    24 november, 2012 15:27

    Du är en liten pojke, får jag också vara en liten pojke då? Även om jag inte är så bevandrad inom historien utan snarare snor mina episka stunder ur fantasyn. Legoknekten paksenarrion är kanske det bästa exemplet. Gång på gång gör hon sådant som jag skulle hinna tänka på det skulle kalla idioti. Men nu hinner jag ju aldrig det, för känslarn av de ärbara, modiga, storslaget fantastiska finns ju där att bara drunkna i. Så tanke eller känsla, man får välja. Och nog tror jag att uppväxt spelar in (jag tror min barndom var mer präglad av fantasy, riddare och sådant än vad som gäller för damerna i inlägget). Kanske också att ju längre bort i historien en anekdot ligger, desto mer ok är den? Antika strider är lättare att kalla sagor, och då var ju världen så olik vår. Medan ju mer modent, desto mer likt desto större risk att falla i facket våldsförhärligare?
    Sedan detta att det skulle bero på oförståelse, absurdt. Förståelsen av grymheten och lidandet är väl en förutsättning för att de små stordåden ska bli så fantastiska? Och saknades Luna. Och tänk gärna bort föregående ofullständiga mening, men när jag försöker sudda den tar mobilen bort delar mitt i kommentaren istället.

    • 24 november, 2012 16:53

      SÅNA HÄR KOMMENTARER VILL JAG HA FLER AV!

      Ja, du får mer än gärna vara pojke! Vi kanske kan foga in dig i Tuchman-facket, det som består av epikknarkande damer?

      Beträffande din poäng med tidsmässig distans till händelserna tror jag att du har helt rätt. Det kanske är därför fantasy som genre kommer undan med epik? Tänk om det episka händelserna i en fantasybok skulle sättas in i sammanhanget Kriget Mot Terrorismen, det skulle nog skava ganska rejält.

      Men det är nog även tiden som gör att man i tillochmed en så modern händelse som vk2 kan finna stunder som innehåller storslaget drama. Den känslan skulle man nog inte haft 1947. Tiden läker alla sår?

  2. 24 november, 2012 15:35

    Min kära vän. Du liksom jag är man. Och i att vara Man finns detta mörka, mystiska, löjliga, hemska, ashäftiga våldet. Läs ”Med uppenbar känsla för stil” av Mendel-Enk. Han behandöar just hur våldet är sammankopplat med manlighet. Han driver tesen kanske lite väl teoretiskt hårt, men den provocerar och förvånar.

    • 24 november, 2012 16:15

      Läst den men tyckte inte om den, tyckte han generaliserade utifrån pastischer för mycket.

      Men vad beträffar män och våld vet jag inte om det är riktigt det jag är ute efter i inlägget. Jag tror som sagt inte det är våldet som sådant som är det är eggande utan snarare energin, epiken och det storslagna i vissa våldsamma händelser. Betänk att jag kan berätta uppsluppet om, säg, slaget vid route 4 men kommer ha ett helt annat tonfall om jag berättar om våldet i s-21. Detta tror jag beror på att den förstnämnda händelsen innehåller både våld men även epik, medan den andra blott innehåller våld och mardrömmar.

      Ha’t!

  3. bucharga permalink
    1 december, 2012 10:57

    När det gäller manlighet och våld så är det omöjligt att generalisera det. När man blir som mest våldsromantisk så handlar det oftast om brutalt våld som sker i ”ädel och nobel” kamp. I min kropp börjar blodet svalla när man till exempel läser om Fritz Christen som ensam slog ut 13 stridsvagnar och dräpte 100 sovjetsoldater i Demjansk-fickan. Eller för den delen när den unge, tyske främlingslegionären vid Dien Bien Phu talar i radion: ”Alle ist tot. Fire upon my position”. Det förra exemplet är något som från en riddarsaga. Den ensamma krigaren som besegrar allt som kommer i hans väg. Det andra exemplet visar mer på den hopplösa Kampen som utkämpas ändå och som slukar de unga män som hellre hade levat och skrattat. Jag skulle gissa mig till att våldet måste vara berättigat och rätt. Som OKänd Idiot skriver så blir man inte uppslupen av att prata om Birkenau eller Babij Jar. Så det är nog så att det inte är våldet i sig utan i vilket syfte det används. Endast idioter hyllar besinningslöst våld som drabbar oskyldiga!

  4. Ulrika permalink
    11 december, 2012 00:49

    HAHHAHAHHHA HADE INGEN ANING OM DETTA JAG DOG TUSEN GÅNGER!!!

    PS. Du är VISST en våldsromantiker AV RANG. DS.

  5. Ginger permalink
    4 januari, 2013 19:32

    Nu är jag ju en sådan person som har faktiskt och riktigb erfarenhet av krig, strid och död. Det ligger mtycket i det du säger men den sprinagnde punkten är att ingen vet förrän det blir allvar om man greppar sin pik och står kvar under kavallerianfallet (som ett exempel) eller vänder sig om och springer. Idag är det nog vanligare att släppa piken, vända sig o och springa än att stålsätta sig och stå kvar. Tyvärr måste jag säga eftersom det genomsyrar samhället i stort som smätt. Man ger hellre upp.

    • 4 januari, 2013 23:05

      Jo det ligger väl något i det. Tror i och för sig inte att man ska blanda ihop att ge upp civilt med att ge upp militärt. Äldre samhällen var på många sätt mer genomsyrade av våld och död än vårt. Vi har lagt döden i en sjukhussal eller förlagt den till tv:n vilket leder till att vi är mindre vana vid både den och våldet. Detta kan man ju i och för sig se som någonting gott eftersom det innebär att våra samhällen blivit mer humana och drägliga att bo i. Det gör oss å andra sidan mindre lämpade för kriget som å tredje sidan är en ganska avlägsen affär för de flesta svenskar.

      Likväl en fråga: vem är du?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: