Skip to content

Det där med barn och så

11 december, 2012

Jag börjar komma i den där mogna åldern då det faktiskt börjar bli dags att fundera på att skaffa barn och så. Kanske inte nu eller imorgon, men sen. Detta är knappast en fundering som blott drabbat mig. Tvärtom talar de flesta par jag känner om att någon gång, då kanske, om ett tag så, inom några år borde vi… etc.

Det är ju nu det är dags att åtminstone planera för sånt. Har man inte en partner funderar man nog snarare på att det är dags att skaffa sig en sådan, så att man kan börja planera för sånt. Hade jag inte haft en flickvän hade jag sannolikt planerat för själva planeringen. Har man däremot en flickvän ser man det kanske inte som att man ska skaffa sig en knodd imorgon, men däremot tänker man på att om några år kommer man nog göra det. Just nu är jag fortfarande i den roliga delen av planerandet, dvs. grälandet över vad hypotetiska barn ska och absolut inte ska heta (jag tycker Zakarias är fint, flickvän informerade om att ungen skulle få heta ”Zacke” hela livet). Jag är alltså inte i det där akuta stadiet där planeringen syftar till att hitta bra barnvagnar och då ett rum i ens lägenhet måste lokaliserars för att sedan fyllas med ens avkomma.

Alla dessa diskussioner påminner egentligen lite grann om de där kollagen man fick göra på lågstadiet. Det klipps, klistras, sys och målas. Allt blir sedan en plansch som är en avbild och en uppfattning om hur verkligheten kan te sig. Men det förblir än så länge en bild. Det är inte verkligheten.

Orsaken till att det inte är skarpt läge än är enkel. Själv kan jag nämligen rapportera att jag absolut inte är mogen för föräldraskapet. Jag vill helst bli färdig lärare, och skulle jag någon dag mot förmodan få doktorera vill jag nog bli färdig med det också innan man ska axla rollen som pappa.

Det finns nu en liten paradox här. Ty jag har ingenting emot barn. Tvärtom tycker jag att mina två systersöner är några av de mer tilltalande varelserna på denna jord. De är fina att titta på, roliga att interagera med och uppskattar undertecknad. Dock är jag inte mogen nog att se vad man får av ett barn utan snarare vad man måste ge.

De möjligheter som finns med ett barn har inte riktigt rotat sig i mitt medvetande än, även om jag är medveten om dem. Jag noterar att andra människor verkar tycka att det roligaste i världen är att umgås med och prata om sina killingar. Jag noterar även att de verkar få en upphöjd själaro när det går bra, alltid ställer upp när det inte gör det och därtill är redo att slåss mot björnar ifall barnet ifråga befinner sig i fara.

Detta är alltså saker som jag är medveten om att andra människor får ut av barn, men inte saker som jag själv känner. I min halvfärdiga pojkaktighet ser jag fortfarande bara vad ett barn skulle ta.

Ett barn skulle innebära att det var definitivt slut på ansvarslösheten. Att sitta uppe sent på kvällen och spela tvspel skulle inte längre vara aktuellt. Ej heller skulle det vara möjligt att varje kväll sitta i soffan i en halvtimma med en halvsovande flickväns huvud i mitt knä. Att läsa böcker framstår som nästan ogörbart i närheten av mindre barn och det där med att dricka öl med kompisarna en vardag likaså.

Här kan man invända att det ovan i grund och botten blott är ytliga invändningar, småsaker som knappast kan jämföras med den sakrala upplevelse som är att vara förälder.

Men då är jag väl i all min pojkaktighet ytlig.

Eller också är orsaken att de många krav som ett barn kommer med i grund och botten består av att man vill vara en bra, nej perfekt förälder. Man kan som förälder givetvis hinka bärs med grabbarna, spela tv-spel och ägna sig åt all den sunkiga dekadens som är att vara en person i mitten tjugoårsåldern. Dock skulle detta ske på bekostnad av barnet vilket skulle göra en till en synnerligen dålig förälder.

Jag tror det är detta snarare än min (förvisso fatala) ytlighet som gör att jag inte är redo att bli kallad pappa än på några år. Jag tror även det är det som är grunden till att de par jag känner ännu ej skaffat sig barn. De flesta agerar snarare som fåglar. De bygger bo med olika fina kvistar, ser till att det är rent och inreder det med glimmande värdeföremål. Detta är nog en del av ovannämnda planering för kommande barnaskara men likväl stannar det där. Det är ju en oändlig skillnad mellan att bygga bo och placera ungar i det.

Så när allt detta är sagt och gjort är det inte utan att man slås av det där paret som inte gör som vi andra. De som är den där skarpa kontrasten som utgör möjligheternas horisont. Det där paret som har den hissnande mängd mognad, trygghet och rent och skärt mod till att faktiskt sätta en liten till jorden.

Med andra ord: Grattis E och A, ni kommer bli grymma föräldrar.

Hälsar en stolt gudfar.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: