Skip to content

Att falla på eget grepp

1 januari, 2013

Käre läsare. Med största sannolikhet mår du fortfarande dåligt sedan igår. Ty med samma grad av sannolikhet gjorde du som alla andra svenskar och söp, efter sed och ovana, ner dig igår kväll.

Själv mår jag prima! Detta då jag spenderade nyåret med min flickvän i Berlin. Detta torde tala emot mitt välmående men till saken hör att hon är nykterist och att det är lite halvkul att supa sig askalas med någon som himlar med ögonen och tillslut går.

Men dig är det synd om, käre läsare. Tycker du i varje fall. Jag tycker inte det minsta synd om dig. Orsaken till att du känner dig konstig i huvud och mage är nämligen att du drack väl mycket igår. Det du gjort är att du fallit på eget grepp.

Detta är dock inget som blott kan drabba dig utan även någonting som kan drabba stater. Det finns otaliga exempel när en nation handlat på ett sätt som dukade bordet för att staten ifråga skulle duka under.

Ta Kina som ett exempel. Imperiet hade varit på dekis sedan 1500-talet. Eller fel. Kina gick det ganska bra för. Under 1600-talet ersattes Mingdynastin av den manchuriska Qingdynastin. Detta blev förståss blodigt och bra för alla inblandade men ledde även till en välbehövlig nyinjektion av kompetens och dådkraft i det kinesiska ledarskiktet. Under 1700-talet kom Qing-kejsarna att dubbla det redan omfångsrika kinesiska imperiet.

Så det gick bra för Kina internt (om man ser storpolitiskt och inte lokalblodigt). Men det gick sämre externt. Barbarnationerna i Europa lyckades nämligen äntligen få ändan ur vagnen, bli av med sin belägringsmentalitet, uppleva både renässans och upplysning vilket kom att få dem att utvecklas tekniskt, kulturellt och militärt i imponerande språng. Kina stagnerade däremot. Imperiet förblev ungefär som det alltid varit fast nu större men med samma gamla byråkrati och armé för att hantera denna nyvunna storlek.

När sedan kineserna presenterades för den nya europeiska teknologin 1793 via en brittisk delegation avfärdade kejsaren denna som en hög leksaker. Imperiet hade det det behövde, hade nått högsta möjliga utveckling och behövde verkligen inte sånt trams som ångmaskiner och barometrar.

Basta!

Sedan kom opiumkrigen.

Dessa började egentligen med att engelsmännen fattade tycke för thé. Detta exporterades från Kina i stor omfattning men då kineserna inte ville ha någonting annat än silver i utbyte (de hade ju redan allt) uppstod snart en ytterst ofördelaktig handelsballans mellan England och Kina. Faktum var att engelsmännen började få slut på silver. Sålunda fann de sig tvungna att klura ut vad kineserna kunde tänkas vilja ha i utbyte.

Svaret var opium.

Engelsmännen började odla stora mängder opium i Indien som sedan exporterades till Kina. Kineserna hade känt till drogen sedan länge men i och med importen från Indien började tillgången öka och priserna sjunka. Detta ledde till att någonstans mellan 0,5-65% av kineserna kom att bruka drogen lagom till 1830-talet.

Detta sågs av Kejsaren som en allokeringsförlust och ett socialt problem av guds nåde. Man kan förstå honom. Det ser inte så bra ut om en majoritet av folket knarkar. Kejsaren bestämde sig därför för att göra drogen olaglig och framförallt se till att den lagen efterföljdes. Detta ledde till rött bleck i den brittiska bokföringen samt en krigsförklaring mot Kina.

Och det var här kineserna föll på eget grepp. Ty deras ovilja att utvecklas hade lett till att både staten och armén halkat efter i jämförelse med omvärlden. Nöjda med sina erövringar hade de låtit soldatyrket gå i arv från far till son och hoppats att krigarens egenskaper rent genetiskt skulle överföras till framtida generationer. Soldaterna hade därtill dåliga löner och minimal utbildning. På sin höjd var de vackra att se på i sina målade rustningar.

Britterna däremot kom farandes rustade till tänderna. De hade bl.a. världens första helt bepansrade ångfartyg, professionella soldater, moderna skjutvapen och ett krigsmaskineri som härdats av Napoleonkrigen.

Det hela blev en förnedrande fars för kineserna. I det första opiumkriget förlorade engelsmännen något hundratal knektar (varav hälften i difteri) medan deras kinesiska kollegor stupade i tiotusental. Allt p.g.a. Kinas ovilja att moderniseras.

Man kan dock hämta mängder av exempel från senare tider.

Ta Sydvietnam t.ex. Detta var enligt sig själv och enligt USA en suverän stat. Man kan tycka att det därtill borde ha varit en av de mest välsignade statsformerna i världshistorien, detta då den hade en av de två supermakterna som garanterade och satte stor prestige i dess fortlevnad. Därtill hade ju sydvietnameserna den stora turen att bo granne med Nordvietnam (som ju var kommunister) vilket ledde till att USA investerade mycket möda i att göra syd till kapitalister (vilket ju var motsatsen).

I detta syfte pumpades miljarder in i Sydvietnam årligen. Dels kom detta digra bistånd i form av pengar avsedda för strukturell utveckling, dels kom de i form av vapen.

Så Sydvietnam hade onekligen förutsättningar som var bättre än de flesta andra konstruerade och helt artificiella nationer.

De föll dock på eget grepp.

Till att börja med var ett stort problem att den första regimen (Diemregimen) ogärna gynnade någon annan än Vietnams katoliker. Detta ledde till en imponerande grad av nepotism i statsmaskineriet där katoliker fick fördel till positioner inom stat och armé och där de längst upp i samhällspyramiden gärna tillhörde Diems familj (detta oavsett om Diems bröder, kusiner eller bryllingar hade någon egentlig kompetens inom de poster de tilldelades). Sydvietnams katoliker blev glada, Sydvietnams icke-katoliker tyckte att det var sådär.

Det som fick det att skära ihop sig för Diem (och hans efterföljare Minh, Kahn, Ky/Thieu) var dock den endemiska, utbredda och entusiastiskt utförda korruptionen.

De pengar som amerikanerna tänkt sig kanske kunde gå till vägar, skolor och dylikt hamnade gärna på omvägar och krånglade tillslut ner sig i generalers och makthavares fickor. Mutor behövdes för att få det mesta gjort och ingenstans märktes detta tydligare än inom armén (ARVN).

T.ex. var det vanligt att artillerister krävde en muta eller två för att bistå infanterister när dessa i panik ringde för att tala om att de behövde eldunderstöd. Mycket av den materiell amerikanerna tänkte sig att ARVN skulle utrustas med såldes av generalerna till den svarta marknaden där förvånade journalister noterade att de kunde köpa både helikoptrar och pansarskyttefordon direkt från gatan (nordvietnameserna gjorde även denna glädjande upptäckt).

Därtill hade generalerna ovanan att så sina skyttedivisioner med soldater som antingen var döda sedan länge eller som blott var pappersprodukter. Detta så att de själva kunde ta de icke-existerande knektarnas, av staten utfärdade löner, för egen räkning. Dessutom kunde generalerna lätt mutas av de som inte var sugna att möta Vietcong i djunglerna vilket även det blev en lukrativ inkomstkälla för Sydvietnams militära ledare. Pinsamma situationer uppstod när skyttedivisioner beordrades göra anfall men inte kunde göra det då de bestod av få eller rent av inga faktiska soldater.

Allt detta gjorde att Sydvietnam på många sätt föll på eget grepp. Denna genomkorrupta stat som därtill var tärd av otaliga inre stridigheter kunde inte i längden klara sig utan Amerikansk hjälp. När jänkarna tröttande och drog ut sina markstyrkor 1973 föll även snart Sydvietnam.

Ett snarlikt och än mer nutida fall av att falla på eget grepp är Zaire, det som kom att bli Kongo (igen).

Zaire styrdes mellan 1967 och 1997 av (håll i er nu) Mobutu Sese Seko Kuku Ngbendu wa Za Banga (i korthet: Mobutu). Denne man lyckas ta den hårt omstrida medaljen som Afrikas mest korrupte ledare. Ty förvisso var han en brutal despot liksom sina kollegor Bokassa, Nguema och Amin men det som utmärkte honom var framförallt hans hissnande kleptomani.

Ty Mobutu kom ganska raskt att se Zaires statskassa på samma vis som normala människor ser den där biten av bankkontot som inte måste gå till nödvändiga saker. Alltså den biten som man med glädje kan spendera på onödigheter. Han internerade t.ex. sin bortgångna frus kropp i ett hydrauliskt mausoleum som var bestyckat med en privat hedersvakt som förväntades bevaka frugans kvarlevor år efter år. Därefter gifte han om sig med ett par tvillingar som han utrustade med designerkläder, dyra skor och juveler som flögs in från Europa till damerna ifråga. I allmänhet hade han en förkärlek att flyga in saker, t.ex. meterdjupa tårtor till den egna födelsedagen eller till de tillfällen då han blev hungrig.

Då han själv kommit till makten via en militärkupp var armén något han fruktade. Problemet var dock att han behövde en stor krigsmakt dels för att hålla folket på mattan, dels för att få fortsatt bistånd av USA (med kalla krigets idiotlogik var det vitalt att stödja Mobutu då några av hans grannar stöddes av Sovjet). För att säkra sin nattsömn såg han dock till att skapa ett flertal militära och paramilitära styrkor som hade parallella kommandostrukturer och egna budgettar samt var befolkade med Mobutus familjemedlemmar.

Rötan i Mobutus administration spred sig även nedåt. Kring 1980-talet hade hans underordnade sålt det sista av Zaires luftflotta till Zaires grannar/fiender. Stridsvagnar hade armén fortfarande gott om – där var problemet snarare att deras bensin slangades över till generalernas privata taxiarmador (som i och för sig var mycket lönsamma). Skatterna var satta på en nivå som gjorde att den genomsnittlige Zairiern var tvungen att betala 280% av sina inkomster till staten om allt sköttes lagligt. Detta var naturligtvis omöjligt vilket ledde till att sisådär 5% av landet ö.h.t. brydde sig om att betala skatt. Detta ledde i sin tur till att man var tvungen att skära lite grann i statens utgifter, vilket ledde till det högst rimliga beslutet att sluta ge de vanliga meniga i armén lön. När knektarna klagade proklamerade Mobutu (offentligt) att de ”inte behövde lön” då ”de har vapen”. Soldaterna fattade vinken och började därför glada sätta upp vägspärrar lite här och var. Vid dessa tog de ut ”tull” och lamslog Zaires ekonomi.

Allt detta gjorde att Mobutu föll på eget grepp. Hans försoffade och av korruption genomsyrade rike kunde inte försvara sig 1996 när Rwanda, Uganda och Angola fick nog av Zaires ovana att husera rebellgrupper som slogs mot grannarnas regimer. Mobutu hade nämligen, lite på kul, beslutat att det var en ”skön idé” att låta UNITA, FLEC och andra stolta medlemmar av den alfabetssoppa som är de afrikanska motståndsrörelsernas kännetecken bo och återhämta sig i Zaire. När grannarna tröttnade och invaderade fanns det ingenting där att hejda dem.

Mobutu lät sig dock inte nedslås utan flydde till Marocko tillsammans med statskassan (en 20 francssedel var det enda som återfanns i riksbanken efter hans flykt), där han dog av prostatacancer 1997.

Vad kan man nu lära sig av allt detta? Tja, man kan lära sig att korrupta, vanstyrda och stagnerande regimer tenderar att kollapsa p.g.a. deras korruption, vanstyre och stagnation. Man kan också lära sig att detta svårligen drabbar demokratier (förutom Grekland) då vi kan välja bort dåliga ledare.

Men vad jag framförallt tycker att du ska lära dig av allt detta, käre läsare, när du ligger och ojar dig i bakisångorna är att a) du har fallit på eget grepp, b) det kunde vara värre.

Så med andra ord: Gott nytt år och krya på dig.

 

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. bucharga permalink
    2 januari, 2013 13:20

    Jag tror nog att vi kan börja räkna korruptionen som det största hotet mot vårt samhälle idag. Se bara på den lilla staten Island som kollapsade på grund av att utländska banker talade om för dem hur de skull göra för att förskingra pengar. Barclays i England blev ju även de påkomna med att ha förskingrat 40 miljader pund. Någon glad sociolog borde ta och utforska varför girigheten har gått ett sådant triumftåg genom världen.

    • 2 januari, 2013 17:57

      Jo, nog är det ett hot alltid samt även något sociologer med fördel kunde utforska.

      De skulle väl i och för sig komma fram till att det är globaliseringens, modernitetens eller (ve och fasa) postmodernitetens fel.

      Dock tror jag inte de skulle vara helt ute och cykla. Jag upplever det som att vi sedan 1980-talet och framåt kommit att se fuskande som okej, smart och mer accepterat. Detta kan i sin tur ha att göra med a) enkelheten med vilken man kan slussa stora mängder pengar över världen samt b) att vi kommit att förvirra stor rikedom med stort intellekt.

      • bucharga permalink
        2 januari, 2013 20:48

        Om globaliseringen har åstadkommit något så är det att den har förenklat korruptionen. Sedan 1980-talet har man enkelt kunnat föra ut pengar ur ett land och sedan placerat dem i ett land med mindre kontroll. Schweiz hela rikedom är ju byggd på att Europas korrupta människor har kunnat gömma undan pengar hos dem. Toleransen hos folk har nog dock blivit mindre på grund av den stora bolåneskandalen i USA med mera. Men girighet är numera någonting som vi hyllar istället för att förkasta vilket är väldigt märkligt. Jakten efter rikedomar har blivit smutsigare, men samtidigt mer okej. Tyvärr vet jag inte vart det ska sluta någonstans.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: