Skip to content

Om individualism och kollektiv

6 januari, 2013

Det har hävdats att det inte fanns individualism i det gamla samhället, detta då det ö.h.t. knappt fanns individer. Människor identifierade sig istället via sina grupptillhörigheter (skrån, byalag, ståndstillhörighet, osv).

Så är det ju inte idag. Idag är vi, och särskilt vi födda på 1980-1990talet, individer – rent utav individualister. Vi definierar inte bara oss själva som individer utan tolkar till och med världen och verkligheten utifrån oss som individer. Istället för att tänka ”solen gick upp” tänker vi: ”jag såg solen gå upp”.

För engångs skull tänker jag inte trötta läsaren med hur vi gick från medeltiden med dess kollektiva tänkande till dagens individcentrering (teaterviskning: reformationen och upplysningen var ganska viktiga, så var ock kapitalismen). Det orkar varken du eller jag med idag, käre läsare.

Det räcker med att konstatera att individen existerade på 1800-talet. Inte minst avsåg detta synen på samhälle och marknad. Ty i 1800-talssamhället ansågs individen vara skyldig till eller förtjänt av sitt öde. I den tidens ekonomiska teorier fanns egentligen inte någon naturlig arbetslöshet eftersom en effektiv marknad ledde till att alla hade jobb så länge de försökte och var flitiga. Sålunda var det individernas fel om de saknade arbete och sålunda blev det i många länder olagligt att vara arbetslös. De arbetslösa behövde både tuktas och straffas vilket gav upphov till arbetshusen i England och Kronoarbetskåren i Sverige. Ville individen inte arbeta så skulle den tvingas att göra det.

Mycket av den här synen kom att förändras allteftersom samhällen demokratiserades. Om valmannakåren bara består av rika, vita män som kan leva i allsköns välmåga på ärvda pengar framstår säkert arbetslöshet och fattigdom som ett utslag av lättja. Om den däremot även innefattar människor som i praktiken kan bli arbetslösa ökar toleransen för de utan jobb och även ambitionerna att ta hand om dessa.

Bidragande och viktigt var även att socialdemokratin och socialdemokratiska idéer slog igenom under slutet av århundradet. Det som en gång i tiden hade setts som vänster, liberalismen, hade redan förpassats till en höger-mitten-plats av det faktum att revolutionärer, socialister, anarkister och kommunister fått genomslagskraft i breda folklager under 1800-talet. Nu placerades socialdemokratin någonstans mellan liberaler och revolutionärer. Deras ståndpunkter (även om språket förblev revolutionärt ända in på 1970-talet) var att människan behövde frihet och demokrati men att hon även hade problem och behov som bara kunde lösas av kollektivet.

Socialdemokratin lyckades under 1900-talet med det mesta kommunister och annat otyg misslyckats med. Den lyckades vinna val, få folklig populäritet och öka både levnadsstandard och jämlikhet i västvärlden.

Detta var givetvis en process, som så mycket annat. Efter det första världskriget började välfärdsstaterna så sakteligen knoppa upp. En av de första var Weimartyskland som slog på med stora pukorna för att få igenom offentliga sjukvårdsmöjligheter, ambitiösa infrastrukturprojekt med mera.

Bidragande till denna revolution var den Keynesianska synen på ekonomi, alltså att staten både kunde och var skyldig att ingripa i ekonomin då den fria marknaden inte kunde anförtros att skapa ett gott samhälle på egen hand. Ett exempel på den interventionistiska staten är givetvis USA under The New Deal. Här tog den amerikanska staten ett ställningstagande; den stora depressionen skulle inte lösa sig av sig själv och det viktiga var nu att få ut folk på arbetsmarknaden. Struntsamma vad dessa arbeten råkade inbegripa.

Men det är först efter det andra världskriget som välfärdsstaten och det kollektiva tänkandet slår igenom på allvar. Ty efter den stora konflikten fann medborgarna i de demokratiska staterna att de helt enkelt var förtjänta av drägligare levnadsförhållanden och röstade på partier som utlovade detta. Men vad som var minst lika viktigt var beslutsfattarnas inställning. Ty när de satte sig ner och funderade i spillrorna av Europa kom de fram till att det som utlöst katastrofen var för lite statligt ingripande. Under 1930-talet hade människor blivit arbetslösa och varit tvungna att som individer lösa sin situation eller, under ofta förnedrande förhållanden, söka minimal hjälp av staten. Denna människors förtvivlan hade drivit dem i armarna på de auktoritära mörkermännen och sedan djupt ner i avgrunden.

Med detta i bakhuvudet sågs välfärdsstaten som en akut åtgärd för att stabilisera Europa efter kriget. Folk skulle skyddas från marknadens nycker, sjukdomar, ålder och varandra för att bevara demokratin. Detta ledde till en explosion av offentliga program som syftade till att ta hand om medborgarna, inte bara i Europa utan även i USA. Detta ledde även till politiska kulturer som tänkte i termer av ”oss” och ”vi” som därtill var rakryggade demokratier.

Under perioden 1940-1960 var det inte så att det saknades individer eller individualism. Det saknades däremot individualistisk politik. Det som är bra för alla är bra för mig var ledorden. Det första stora brottet mot detta var på många sätt 68-rörelserna. Ty även om de krävde kollektiva rättigheter för bönder i Östasien (vars kulturer, historia och politik de inte var alltför insatta i) var kraven på hemmaplan långt mer individcentrerade. På sin höjd var kraven till för att gynna minoriteter men mycket av upproret var mot de välfärdsstater som gett dem möjlighet att lufta sina åsikter. Socialdemokratin sågs som precis lika förhatlig som konservatismen, liberalismen, fascismen och den sovjetiska kommunismen.

Denna vänstervåg är viktig eftersom deras motstånd mot socialdemokratin och välfärdsstaten banar väg för 1980-talets motreaktion. Ty det är under denna tid som den moderna individualismen börjar. Ledstjärnorna politiskt var givetvis Thatcher (som menade att samhällen inte existerade – det som fanns var familjer och individer) och Reagan (som trots sin tilltro till staten vad beträffar det militära menade att den inte var en lösning utan snarare problemet).

Dessa individer och deras lärjungar var även, via omvägar, starkt influerade av folk i stil med Friedrich Hayek och Ludwig von Mises samt andra medlemar av den s.k. österrikiska skolan (och i värsta fall kom inspirationen även från Ayn Rand och hennes ”objektivism”). Dessa tänkare hade tagit starkt intryck av den Österrikiska militärkuppen 1934, nazismens maktövertagande, kommunisternas dito och vänsterns misslyckande att hejda allt ovan. Deras slutsats var att statligt ingripande skulle skys som pesten, detta då det otvivelaktigt skulle leda till att friheten kvävdes och en väg mot det totalitära.

Detta halvprilliga idégods fick fotfäste i den anglosaxiska världen och genomslag i västvärlden i och med murens fall. Via detta kom privatiseringar att bli lösningen på varje nämnt politiskt problem och politiken som sådan en förskönad budgetdebatt.

Privatiseringar i sig är i min mening inte något som per definition är av ondo. I det svenska fallet var det sannolikt nödvändigt att skära ner på det statliga engagemanget efter 1990-talskrisen, därtill finns det områden staten gör sämre än marknaden.

Men omvänt finns det saker staten åtminstone gör lika bra och samhällssektorer där staten behöver agera för att upprätthålla det goda samhället. Ty det finns en giftig bieffekt av privatiseringsvågen – denna är vår plötsliga oförmåga att tänka i termer av vad som är bra för människor kontra vad som är effektivt för ekonomin. De tu är inte synonyma.

En annan draksådd som såtts under 1990-talet är urgröpningen av och misstroenderösten mot det offentliga. Detta tror jag har den trista konsekvensen att vi får det svårare att tänka i termer av ”vi” och ”oss” vilket gör oss sämre beskaffade att tänka ut lösningar på kollektiva problem.

Ty nu sitter vi här som individer. Via internet kan vi förvisso finna människor i hela världen som delar våra intressen och åsikter – detta är dock ej att betrakta som detsamma som ett samhälle. När vi ska organisera oss mot Irakkrig, global uppvärmning eller annat enas vi blott i vår avsky – ej i någon form av lösning. Jag tror att vi i en globaliserad värld behöver återfå vår förmåga att tänka kollektivt, inte på så vis att individen måste krossas utan snarare för att få tillbaka lite solidaritet med våra medmänniskor. Ett samhälle bör bedömmas efter hur det behandlar sina sämst ställda, det bör finnas någon form av medborgaranda och en förmåga att se till fler än en själv.

För motsatsen är att betrakta som att vara ensam. Ty individen må vara välsignad med frihet men hon är även dömd till ensamhet i en allt mer individualiserad värld.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. 6 januari, 2013 21:17

    Bra skrivet! Jag tror du har rätt. På tal om detta; http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/diktatorernas-van-fick-sitt-nya-ryska-pass_7800110.svd

    • 6 januari, 2013 21:24

      Tack!

      Nu blir jag så där trött igen…

      Ära Kadyrov?! Är han helt från vettet? För den delen kan man ifrågasätta beslutet att fly en demokrati med högt skattetryck för att nästla sig in i en allt mer spirande diktatur.

      • 6 januari, 2013 21:30

        Ja, och det säger väl om något rätt mycket om hur man gör balansräkningen mellan individuellt och kollektivt.

      • 6 januari, 2013 23:20

        I just det här fallet är det ju en sällsynt äcklig ekvation.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: