Skip to content

Toaletter och Clausewitz

8 januari, 2013

Det är ett väldokumenterat faktum att jag spenderar mycket tid på toan. Faktum är att det nog är dagens bästa stund. Här är det möjligt att i lugnets eminenta rofylldhet läsa under tystnad.

Det är dock tusan vad svårt det ska vara att faktiskt hitta bra toaletter. Ty tro mig, käre läsare, det är mer komplicerat än vad du tror.

T.ex. utsätts jag ibland för toaletter som är precis för stora. Detta innebär att man sätter sig, når den punkt då man sitter bekvämt för att sedan sjunka ner ytterligare några centimeter. Man reser sig en aning för att rätta till situationen men i samma ögonblick man slappnat av sjunker man återigen ner några centimetrar. Resultatet är att man måste förrätta sitt tarv i jägarvila, med spända lår och vader vilket förtar njutningen och rofylldheten markant.

Ett annat orosmoln är klossetter begåvade med ett porslinslock. Dessa lämnar mig ingen ro. Vad det skulle vara för fel med ett vanligt, hederligt plastlock har jag ingen aning om – kanske är det en estetisk fråga. Vad jag dock vet är att man inte vågar stänga toalocket med fullt så mycket kraft som man är van vid. Ty tänk om locket går sönder, porslinssplitter över ett helt badrum och arga blickar från de man hälsar på.

Nära anknutet till detta är att porslinssitsar egentligen inte är avsedda att sitta på. De är främst tänkta att se fina ut. Den som tvivlar på detta kan pröva att faktiskt slå sig ner på en. Ty de är så förbaskat kalla. När man sätter sig märker man inledningsvis intet, sedan drabbas man av en långsam, kvävande kyla som börjar i baken och sprider sig till själen.

Ett relaterat ofog man kan råka ut för är dessa eländiga sitsar i trä. Utöver att de ibland är dåligt sandpapprade, vilket leder till att man kan känna stickor och kvistar som söker sig in i ens exponerade kött, är de därtill ofta illa formade. Av någon anledning designas dessa sitsar gärna i hjärtform vilket leder till att en spetsig träbit hälsar goddag på ens ändalykt.

Sedan är det rent generellt alltid ett äventyr att vara på någon annans toa. Folk av idag verkar inte ha vett att helt enkelt köpa en tvål och vara nöjda så. Nej, att tvätta händerna ska tydligen vara en upplevelse vilket innebär att en mängd flaskor, buteljer och konsfullt utformade, parfymerade tvålar måste införskaffas. Jag brukar i förvirring undra vad som är tänkt för in- eller utvärtes bruk och ha svårt att se skillnaden mellan det som påstås vara en tvål och det som är ett av dessa förbaskade doftljus folk strör omkring sig.

Denna min förvirring leder ibland till att jag känner mig tvungen att börja rota runt i det främmande badrummet efter vad som kan antas vara en tvål, och det i sig är ett stort misstag. För öppnar man ett genomsnittligt badrumsskåp får man en god och oavsiktlig insyn i sin medmänniskas alla pinsamma krämpor och esoteriska böjelser.

Slutligen bör sägas något om spolningen. För av någon anledning är många moderna hem numera utrustade med mer än en knapp eller spak för detta syfte. Det finns säkert någon jättebra, miljövänlig, orsak till detta men jag förblir skeptisk. Ty om man trycker på en knapp och bara lite grann av det man just presterat försvinner från muggen måste man ju spola igen. Och igen. Och igen. Varför skulle man någonsin vilja ha mer än en knapp som helt enkelt tar bort avskrädet? Varför komplicera något så basalt och heligt som toalettbesöket?

Dessa är alla bra sätt att förstöra en i grunden god och sedeslärande aktivitet. Man förstör någonting som borde vara en lycklig stund, en speciell stund där alla människor oavsett kön eller hudfärg kan enas. Den stund då den lägsta som den högsta av oss kan koppla av och känna sig till freds.

Eller för att parafrasera Carl von Clausewitz: ”På toaletten är allting enkelt, men även det enklaste är svårt.”

Annonser
5 kommentarer leave one →
  1. 8 januari, 2013 21:14

    Det är svårt att veta vad som är tvål! För egen del misstog jag, på fullt allvar och upprepade gånger, en flaska handkräm för tvål hemma hos två vänner för något år sedan. Vad jag lärde mig av det är väl framför allt att jag uppenbarligen inte har några högre krav vad gäller sådant som lödder och dylikt på den tvål jag nyttjar…

  2. svärmor permalink
    9 januari, 2013 15:35

    Ett porlinslock är till just för att det inte ska bangas i huset ”efteråt”. Det kan med tiden bli ganska störande.

  3. Rutger permalink
    16 januari, 2013 01:52

    Hehöhe. Andligheten, andligheten.

    Borde vi ändå inte ta att registrera en religion om detta? Endast EN ritual i denna religion; det enda kravet är att man tar tid på sig vid besöket och att man läser. Den heliga skriften är fullständigt valfri och personlig. Allt med tillhörande kretsloppsmetafysik. Själva spolandet; en övning och påminnelse om sorgens och saknadens värde. Och moralen enligt Konfucius naturligtvis: ”Städa Det såsom du önskar att andra städar Det”. Möjligen med tilläget: ”Om du själv tillhandahåller en Det, lämna alltid någon helig skrift till Det och dennes nästa!”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: