Skip to content

Om Stora Länder och Lycke och Lage

10 januari, 2013

Om man konsumerat någon form av populärkulturellt alster i sitt liv har man säkert kommit i kontakt med dem. Erövrarna. På film förekommer mängder med adrenalinstinna herrar (för de är nästan alltid herrar) som erövrar städer, slätter och skogar för själva erövrandets skull. Det syntes inte finnas någon strategi bakom deras expensionslusta utöver den rena glädjen som finns i att ta terräng.

Och har du själv spelat ett strategispel vet du, käre läsare, att du agerar på precis samma sätt. Du tar hela kontinenter med dina datoranimerade arméer för att du kan och för att du tycker om en enfärgad världskarta.

Så är det ju nu inte i verkligheten. Få imperiebyggare vaknade en morgon, rufsiga och bakfulla, såg ut genom fönstret och tänkte att ”horisonten har vi inte tagit ännu”. Det finns en del undantag. Alexander den Store tycks ju inte haft någon större drivkraft än att backpacka med sina soldater till den plats där solen går upp och engelsmännen ska ju klöst åt sig sitt välde ”in a fit of absence of mind”. Mongolerna ska vi inte ens tala om.

Men för det mesta var det inte så det fungerade. De flesta forna härskare var hårt arbetande människor som verkligen inte kunde följa sina nycker utan var tvungna att förhandla med den egna nationen, konsultera sina rådgivare och diskutera med de mäktigare undersåtarna. De kunde verkligen inte skapa ett imperium bara för att de kände för det.

Istället skapades de flesta stora länder gradvis. Romarna tog t.ex. sitt välde ursprungligen för att de kände sig tvungna att utplåna alla grannar som ens i teorin kunde utgöra ett framtida hot (Karthago, Grekland). Sedan av rovgirighet (Mindre Asien, Gallien). Ryssarna, kineserna och amerikanerna skapade sina enorma riken under perioder av hundratals år då man långsamt bosatte sig på gränsen, förintade urbefolkningar och konsoliderade det man hade.

Orsaken till det gick långsamt är att det finns otaliga nackdelar med att ha ett stort land. Det tänker vi kanske inte på idag men de gamla härskarna var i regel plågsamt medvetna om detta faktum. Skälet till att vi inte funderar så mycket på saken är att vi blott ser fördelarna med att vara stor.

För fördelar finns det givetvis. T.ex. innebär ett stort land i regel stora naturresurser (Ryssland, Kongo, Kazakstan). Det innebär även i regel en mycket stor befolkning som man kan få ut skatt av och använda som soldater (Indien, Kina, Indonesien). Om man har en riktig tur innebär det båda två (USA).

Därtill finns det en slags kritisk massa då ett land är så pass stort att det i praktisk mening egentligen inte går att erövra och ockupera. Man kan bevisligen ockupera Tyskland, Frankrike och Spanien. Att idag göra detsamma med Kina, Ryssland eller Brasilien är däremot näst intill omöjligt. Ty när ett land blir riktigt stort kommer det sluka fientliga arméer via sin blotta omfattning (som Kina och Ryssland gjorde under det andra världskriget eller som Brasilien gjorde under Trippelallianskriget) och utgöra en logistisk mardröm för fienden. Om man därtill har turen att utgöra lejonparten av hela kontinenter (USA, Kanada) ökar båda ovannämnda problem p.g.a. förekomsten av ett hav mellan det stora landet och dess fiender.

Men det är fördelarna. Nackdelarna ska dock inte underskattas. Ett stort land är i regel ett imperium (dvs. det innefattar otaliga nationaliteter andra än den härskande). Detta innebär ofta en stor risk för separatistiska grupperingar. I Sverige är det ju idag fashionabelt att gnälla över minoriteter som tydligen ”Tar” ”våra” ”jobb och kvinnor”. En klar skillnad mellan våra minoriter och ett imperiums är att det sistnämnda erövrat sina med våld. Så t.ex. har ryssarna behövt stå ut med bergsfolken i Kaukasus återkommande ovana att resa sig och sedan under gemytliga former massakrera ryska härar de senaste tvåhundra åren. I dagens Kina är det Uigurerna som inte vill vara med och Kina reagerar enligt tradition med våld och förtryck. Detta är inget nytt. Kineserna har alltid, säger alltid, haft som överordnat politiskt mål att behålla intern stabilitet. Under t.ex. Opiumkrigen sågs européerna som ”pirater” och ”sjörövare”, befolkningens knorrande var det den kinesiske kejsaren oroade sig för på allvar. Detta då kinesiska makthavare alltid oroat sig för en intern dominoeffekt där nationalitet efter nationalitet hoppar av imperiet.

Ett annat problem är byråkratiskt. Ju större ett land är desto större byråkrati krävs för att styra hela bygget. Denna blir p.g.a. sin storlek lätt trögrörlig (Österrike-Ungern, Sovjet, Kina) och kargt begåvad med lyhördhet för befolkningens behov. Detta kan i sin tur öppna dörren för korruption som lätt kan komma att bli en smidigare väg att ta sig igenom byråkratin (Kongo, Brasilien, Kongo, Sovjet, Kongo). Därtill är det inte lätt för något land ö.h.t. att hålla pli på medborgarna, i ett stort land är det än svårare. Detta då allmogen lättare kan gömma sig för Leviathan.

Anknutet till detta är en ekonomisk aspekt. Ty även om ett stort land ofta har en mycket stor befolkning och sålunda stora skattemedel kommer i praktiken även stora utgifter på köpet. Att t.ex. bygga infrastruktur i t.ex. USA och Kanada är varken enkelt eller billigt utan tvärtom förenat med enorma kostnader. Den ska trots allt ta sig över prärier, genom djupa skogar, över berg och tundra samt förbi floder och sjöar. Att sedan se till att sagda infrastruktur förblir i gott skick är än svårare, något Amtracks beklagliga tillstånd vittnar om.

Detta har en del stora länder (USA, Indonesien, m.fl.) sökt avhjälpa via federalism och en hög grad av lokal autonomi. Resonemanget syntes vara att det helt enkelt är mer praktiskt i så pass stora länder. Federalism hjälper dock inte speciellt mycket mot gränsproblematiken.

Ty med storleken kommer även frågan om gränser, ett stort land har självfallet omfattande gränser. USA, Kanada och Indonesien har den distinkta fördelen att dessa till mycket stor del består av vatten eller vänligt sinnade makter. För Ryssland, Kina, Kazakstan, Indien och Brasilien är situationen annorlunda. Där är gränserna antingen landlåsta och sålunda enorma, eller omtvistade av argsinta grannländer. För problemet med en lång gräns är att denna på något sätt måste bemannas och övervakas. Kineserna försökte avhjälpa detta genom att bygga murar, som de sedan struntade i att bemanna och som fienden glatt kunde rida runt eller rakt av igenom.

Ryssarna är förmodligen det mest talande exemplet på denna gränsproblematik. Deras gräns mot Europa är kollossal. Den är dock obetydlig jämfört mot Rysslands Central- och Östasiatiska gräns som sträcker sig över ungefär en fjärdedel av jordklotet. Denna gräns har varit ett evigt problem för ryssarna. Ty den är så pass stor att den knappt går att kontrollera. För att avhjälpa detta har man alltid haft en stor här, men denna gick t.ex. under Krimkriget knappt att använda operativt mot faktiska fiender då den var tvungen att kuska runt i Asien. Ett anknutet problem är att Ryssland, sin storlek till trots, är ganska glest befolkat vilket leder till en egentligen för liten manskapsreserv i förhållande till landets storlek. Betänk att det som eventuellt avgjorde det andra världskriget var att Stalin fick reda på att Japanerna inte skulle angripa honom i hans asiatiska rygg. Detta innebar att Sovjet slapp slåss på mer än en front och kunde koncentrera sina energier på tyskarna.

Alla dessa nackdelar är i regel huvudorsakerna till att imperier kollapsar, kan vara av byråkratisk stagnation, ekonomiska missöden, dåligt styre eller yttre hot. Om man sväljer för många av sina grannar kommer man förr eller senare hamna i situationen att man inte kan kontrollera det man faktiskt har. Och då är just ”kollaps” nyckelordet, ty de stora länderna har en tendens att implodera. De går ut med ett gny snarare än en smäll.

Så för att citera barnboken Lycke och Lage: ”Ibland är det bra att vara liten”.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 28 januari, 2013 10:17

    Ja fy fan! Jag hatade alltid att spela ”Cossacks” då byråkratisk ineffektivitet speglades i att man prompt var tvungen att välja mellan hjullås, flintlås, uppgraderad trä/sten/malm industri eller att förbättra jordbruket…eller folkets – läs militärens – utbildning. I de lägena sket man i allt, uppgraderade ikonen som gav en luftballong. Resultatet blev att befolkningen snabbt dog bort pga svält – då samtliga matresurser hade avkrävts för att bygga sagda ballong – alla legosoldater gjorde uppror och glatt plundrade landsbygden, samtidigt som samtliga flaggskepp gjorde myteri pga att guldreserven var slut och förvandlade den lojala delen av flottan till kaffeved. Men vad fan. Jag kunde betrakta det roande spektaklet från ballongen i alla fall.

    • 28 januari, 2013 11:43

      😀
      Ballongen über alles!

      Mitt problem i Cossacks var att jag sällan lyckades få en bra balans mellan ekonomi och armé. Jag skapade fina små gruvrepubliker som formligen badade i pengar, var teknologiskt avancerade och kulturellt välutvecklade. Sedan kom alltid den dag då fiendens barbarhop kom traskandes. Min lilla milis på trettio knektar, som främst sysslat med att patrullera åkrar och skjuta på mina egna bönder, blev raskt utplånad. Mina undersåttar sattes sedan till svärdet och mina kulturskatter brändes ner.

      Själv befann jag mig i en gruva på en hög av guld och hoppades att de inte skulle finna mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: