Skip to content

En sorgsen känsla

11 januari, 2013

Jag läser sällan skönlitteratur. Väl ofta tycker jag att välskriven facklitteratur (Englund, Figes, Shennan, Applebaum, Lovell, Judt, m.fl.) är överlägsen det skönlitterära, detta då jag lättare kan ta till mig händelser och personer som faktiskt skett och funnits.

Det händer absolut att jag läser skönlitteratur och ibland tillochmed att jag läser bra sådan.

Känslan när man tillslut finner en riktigt bra bok och liksom sjunker ner i dess hav av känslor är svår att beskriva. Ibland försvinner man ner i boken som den vore en varm flod, ibland är språket som klar bergsluft och ibland vill man bara komma upp ur dess klibbiga mörker och tvätta av sig dess svarta sörja. Ibland lär skönlitteraturen oss saker om människan som hårda fakta aldrig ens kan nudda, ibland känner man tydligt alla dessa gamla förmultnade hjärtan slå i samma takt som ens eget.

Men det som är baksidan med att simma runt i denna flod är alltid när man är tvungen att lämna den. För det finns för mig faktiskt få saker som är så sorgsna som att läsa sista sidan i en riktigt bra bok. Ibland läser man om sidan flera gånger, för att det inte ska ta slut, för att man ska få stanna kvar. När man slår ihop en Moberg eller en Franzen eller en Grossman eller en Safran Foer eller en King eller en Dostojevskij eller en Jünger eller en Pratchett eller en Tolkien eller en Linna eller en Sienkiewicz eller någon annan mästare finns alltid en känsla av saknad.

Det behöver inte vara för att slutet var sorgligt. Det kan vara hjärtestormande lyckligt men ändå lämna en sorgsen. För den värld man i sidorna vandrade igenom kommer man aldrig att känna doften av igen. Man kommer aldrig kunna finna den på samma oupptäckta sätt som när man först tog sig in i den.

Värst är det dock med de människor man träffade under läsningen, de som man mer eller mindre förde dialog med när man läste om deras liv och öden. Det är som att förlora vänner, personer man aldrig mer kommer träffa, tala till eller känna. Vad som blev av dem får man aldrig veta, de uppslukas av det där svarta som är ovetskapen.

Och detta är en saknadens känsla. De litterära gestalterna är inte personer man kan ringa för att se hur det är, de är nästan levande individer vars hela karaktärer är fångade bakom textens galler av bläck. Man kan inte längre tala till dem och precis som de förlorade vännerna är de personer som man långsamt glömmer, de finns liksom vid ens medvetandes horisont, halvt dolda och halvt glömda.

När man sedan ser boken stå i sin hylla är det lite grann som att se minnesmärken eller vittrande ruiner. Man får vaga känslor av hur det var och vad som hände men kan inte riktigt få grepp om känslan. Man doppar bara tårna i floden igen men känner inte dess värme, svalka eller kyla.

Istället känner man blott en sorgsen känsla.

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. Mormegill permalink
    11 januari, 2013 15:52

    Exakt så!

  2. svärmor permalink
    12 januari, 2013 15:17

    Samma här. Exakt så!!

  3. bucharga permalink
    13 januari, 2013 15:46

    ”Då var man hemma igen”

    • 13 januari, 2013 20:23

      Best. Ending. EVAR!

      • bucharga permalink
        13 januari, 2013 21:24

        Håller helt med dig. Ett slut som man både kan skratta och gråta till då det är så satans vemodigt och vackert!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: