Om försvarsmaktens kris och Karin Enströms ansvar

Jag skrev tidigare om att skolan och försvaret på många sätt liknar varandra. De är institutioner som är evigt utskällda, underfinansierade och utsatta för politisk godtycklighet och nyckfullhet. De är även bemannade med människor som är synnerligen välmotiverade, något de måste vara om man tänker på de risiga löner som kommer med gebiterna knekt respektive lärare.

Jag har även ett flertal gånger beskrivit vad jag uppfattar som journalisters okunnighet vad beträffar just försvarsfrågor. Döm då min förvåning när det faktiskt för första gången på länge dykt upp något så ovanligt som en försvarsdebatt.

Det som är mest förvånande är att debatten ö.h.t. förs. ÖB har tidigare under året menat att en försvarsgren måste läggas ner om inte större medel läggs på de väpnade styrkorna. Detta uttalande bemöttes med sömnigt ointresse från journalistkåren. Man rapporterade om det hela och lät det sedan bero. Orsaken till att det sällan förs försvarsdebatter i Sverige är sannolikt journalistikens ovannämnda okunnighet och sålunda ointresse för försvarsfrågor. Och då det är journalister som avgör vilka debatter som hålls vid liv blir det inte så mycket av det hela.

Grunden till debatten är att ÖB konstaterat att Sverige kan skydda sig mot ett anfall i ungefär en vecka och att vår försvarsminister Karin Enström sagt att detta räcker gott och väl, om man ser till den nuvarande hotbilden. Detta svar är nog en anledning till att det nu likförbannat kom att blåsa upp en debatt. Utöver att det låter ganska absurt är en del av det spektakulära att hon svarade till att börja med.

Det är dock synd om Karin Enström. Att hon nu får bära hundhuvudet för vår krassliga försvarsmakt är knappast rättvist. Hon blev ganska nyligen försvarsminister och är inte den som fattat beslut om de stora nedskärningarna de senaste tjugo åren. Nej, de som bär ansvar för att vi idag saknar ett försvar värt namnet är dels riksdagen som funnit det för gott att avdela allt mindre pengar till krigsmakten, dels sossarna då dessa drev igenom de största nedläggningarna och nedskärningarna under sin långa tid vid makten. Detta säger jag i egenskap av gråsosse och Göran Person dyrkare.

Det finns dock en förklaring till att vi inte har speciellt mycket att sätta till i krig idag. Denna är givetvis Kalla Krigets slut. Ty under det hade vi en kollossal försvarsmakt vars uttryckliga syfte var att avskräcka fi och om nödvändigt göra en invasion av Sverige så pass blodig att det inte var värt mödan. Men när muren brakade samman och Warszawapakten gjorde detsamma försvann den hotbild som vårt försvar var skapat för att möta.

Därtill ska man inte underskatta den plötsliga framtidstro som blossade upp över hela västvärlden post mauerfall. Denna påminde om den tillförsikt som infann sig efter de två världskrigens slut. Aldrig mera krig. FN kommer lösa allt. End of History. I förändringens vindar fanns en svindlande känsla av att militära medel nu tillsammans med kommunismen förpassats till historiens skräphög och försvarspolitiken fördes därefter. Det framstod inte som meningsfullt att ha ett totalförsvar när krig inte längre skulle existera. Alla stater skulle ju nu bli kapitalistiska demokratier och sådana för ju inte krig.

Typ.

Detta i kombination med 90-talskrisen i svensk ekonomi gjorde att försvaret blev ett tacksamt område att skära i, och eftersom FN nu skulle bli motorn för förbättring i världen kunde vi skära lite till eftersom vi skulle ha ett insatsförsvar istället för det gamla totalförsvaret.

Typ.

Nå, allt detta ledde oss till den punkt där vi står idag; med ett minimalt försvar som främst är lämpat för FN-insatser (insatser den därtill får för lite materiell för att utföra) och absolut inte för att försvara våra gränser.

Men detta är eventuellt ingen katastrof, det beror helt och hållet på hur hotbilden ser ut. Något yrvaket har vår journalistkår noterat att ryssarna rustar som galningar och att detta kanske faktiskt bör betraktas som hotfullt för Rysslands grannar, t.ex. Sverige. Att ryssarna utgör ett potentiellt hot är dock knappast en nyhet inom försvarskretsar. Georgienkriget var på flera sätt en väckarklocka både i Sverige och annorstädes. Detta då konflikten dels visade att krig fortfarande är ett faktiskt maktmedel i internationella relationer, dels att ett litet land kan falla på mycket kort tid. Ej att förglömma bevisade kriget även att världssamfundet enligt sed och ovana var trögrörligt i akuta lägen och att stora länder inte riktigt går att hejda om de ger sig på mindre grannar en i taget.

Personligen tror jag dock inte ryssarna är ett större hot för oss i Sverige än de alltid varit. De är ett stort, auktoritärt land som har en ofantlig men föråldrad krigsmakt som de gärna använder mot mindre grannländer. Så har det alltid varit och så kommer det förmodligen alltid att vara. Därtill har mycket av den ryska upprustningen syftat till att modernisera kärnvapenstyrkorna (som är oanvändbara) och till att ge officerare bättre löner och villkor (vilket snarare handlar om att skapa lojalitet till den ryska staten/Putin).

Den ryska ambitionen är dock att rusta än mer. Putin vill ha attackhelikoptrar, attackbombplan och annat smått och gott med prefixet ”attack” lagom till 2020. Dock är de som verkligen borde oroa sig för detta Rysslands grannar i Kaukasus, Centralasien, Baltikum samt Ukraina. Utöver att ryssarna gärna morrar åt dessa länder ser de dem som naturliga och historiska vasallstater till det ryska väldet.

Därtill är England, Frankrike (som spenderar mer på sina arméer än ryssarna) och tyskarna (som spenderar något mindre) fördragsbundna i och med Lissabonfördraget att ”med alla tillbuds stående medel” (paragraf 42 om jag inte missminner mig) hjälpa ett EU-land som blir anfallet (detta är givetvis öppet för tolkning samt underminerat av paragraf 31 men likväl något att beakta för ryssarnas del). Med andra ord framstår inte en rysk invasion av Västeuropa som trolig.

Så ryssarna tror jag inte är ett stort hot för oss svenskar idag. Det operativa ordet i den meningen är dock ”idag”. Ty försvarspolitik, liksom skolpolitik, är ett område som kräver långsiktighet. Om det nu är så att världen är lugn och stilla idag behöver detsamma inte nödvändigtvis gälla imorgon. Det går inte att rusta upp en hel krigsmakt över någon vecka ifall det plötsligt hettar till i världen. Det måste finnas utbildade officerare, utbildat manskap, materiell och militär infrastruktur. Det här är inte saker man slänger ihop i en handvändning utan någonting som tar flera år att bygga upp. Allt detta krävs för att skapa ett försvar värt namnet men är saker som vi de senaste 20 åren tagit bort och kasserat.

Så försvarsmaktens kris är inte Karin Enströms fel. Det handlar snarare om ett blocköverskridande försvarspolitiskt haveri.

Det handlar om den ahistoriska enfald som inom politiken blivit adlad till ordet ”kortsiktighet”.