Skip to content

Det riktiga livspusslet i sju små bitar

21 januari, 2013

Det talas ibland om livspusslet. Den bild som målas upp är av de arma svenskarna som sitter kring sina köksbord och försöker få saker och ting att gå ihop.

Detta är dock inte det riktiga livspusslet. Det riktiga livspusslet är summan av de olika bitar som utgör ens karaktär. Ta mig som exempel.

Pusselbit 1 (släkten): Mina föräldrar är akademiker. Båda har en omfattande utbildning och ett långt arbetsliv som tjänstemän bakom sig. När jag växte upp var böcker, diskussioner och frågor en självklarhet.

Dock var detta någonting nytt i min familj. Min farfar föddes 1899 och min farmor 1901. De föddes i ett helt annat Sverige. Generationen innan mina föräldrar hade varit jägmästare och bylärare. Generation innan det hade varit skogsbrukare och bönder. De gamla i min släkt tillhörde på många sätt en annan värld. De bodde i södra respektive norra Norrland. Däruppe spenderades stora delar av min barndom, i de djupa skogarna, vid de svarta sjöarna och de ödsliga myrarna. Här bodde trollen, här fanns häxorna, här fanns i grundochbotten fantasin.

Pusselbit 2 (uppväxtmiljö): Vi bodde i ett villaområde där husen var identiska, trädgårdarna likaså och grannarna svåra att skilja åt. Men satte man foten utanför föräldrarnas trädgård och började promenera kom man raskt ut i skogen. Där fanns gravfält från vikingatiden, åar som ledde djupt in i Sörmland och vad oss barn anbelangande lurade även spöken, vampyrer och annat oknytt därute.

Det kanske är denna miljö som gjorde att jag hade så lätt att ta åt mig sagan. Mor läste Sagan om Ringen för mig när jag sju och far Grimbergs Världshistoria när jag var fem. Tolkiens verk är en saga med en historia och Grimbergs alster är historia skriven som en saga. Detta skapade inom mig en kärlek till berättelsen, till narrativet och inte minst för att återge de tu.

Pusselbit 3 (gymnasiet): Från högstadiet hade jag tagit med mig både butterhet och studiemotivation vilket tycks ha förvirrat mina gladare klasskamrater. Jag var den där eleven som alltid gick klädd i svart (utan att för den delen gilla hårdrock), som sällan pratade och var antingen väldigt duktig eller väldigt lat.

Bidragande till min dystra karaktär var två saker. Den första var att jag verkligen börjat brinna för historia. Jag läste mycket och gärna men nästan bara historisk facklitteratur. På så vis kom jag fram till att världen var en mörk plats. Jag hade svårt att distansera mig ifrån de krig och folkmord jag dagligen läste om.

Det andra var 9/11, 2001. Innan denna dag hade jag blott haft en vag uppfattning om vad som var politik. Terrorattentaten lämnade många med frågan ”Hur kunde detta ske”, jag sökte dock svaren i litteraturen och fick via böcker förklaringar (om än inte ursäkter). Dessa gjorde mig för första gången politiskt medveten. När Irakkriget sedan inleddes fick jag en Sak att kämpa mot och förhålla mig till.

Pusselbit 4 (värnplikten): Dysterkvisten som var jag fortsatte att existera mer eller mindre fram till att jag gjorde värnplikt. Jag har ingen aning om varför, men av någon anledning gjorde leran, sömnbristen, utmatningen, hungern, kulspruteelden och granatkastandet mig till en gladare människa (jag är f.ö. väl medveten om att den meningen lät som tagen ur Im Stahlgewitter). Jag blev mer socialt aktiv och fick därtill en känsla av att saker och ting kunde vara värre. Bidragande till detta var att jag fick ett längre förhållande på halsen under samma tid.

Pusselbit 5 (studierna): Jag tänkte först att jag skulle läsa till lärare i historia och samhällskunskap. Jag kände att det var viktigt att någon lärde folk om det förgångna, och varför skulle inte just jag kunna bli denna någon? Dock ville jag pröva universitetsstudierna vilket ledde till att jag inledningsvis sökte till Historia A.

Fyra år senare hade jag skrivit två D-uppsatser och hade en magister i historia/statsvetenskap. Kärleken hade gått men från den plats där jag minst anade det kom den igen. Jag hade även blivit kattägare. Min bekantskapskrets hade blivit större, krympt, expanderat och stannat på något slags mellanläge.

Själv hade jag gått från att gråta över det förgångna till att skratta åt eländet, kanske hade jag också blivit en aning mer nyanserad.

Här någonstans kom jag ihåg att jag skulle bli lärare.

Pusselbit 6 (de viktiga i mitt liv): De som är viktiga för mig är min flickvän (blivande psykolog), mina vänner (som delas upp i grupperna barndomsvänner, lumparkompisar, tjejkompisar och universitetsvänner) samt min familj (mor, far, syster samt sistnämndas familj).

När jag umgås med människor jag tycker om består umgängesformen främst av samtal, diskussioner och debatter. Det som gör dessa intressanta är det faktum att mina vänner är så olika varandra. En del är idag soldater, andra ingenjörer, andra doktorander, andra musiker och ytterligare andra läkare. Dessa blandade kompetenser och erfarenheter gör diskussionerna hetsiga, men givande.

När jag och min flickvän samtalar är vi ofta överrens, men sällan fullt ut. Detta har sin grund i våra olika världsåskådningar. Hennes är en optimistisk sådan, präglad av humanismens och upplysningens idéer, medan min snarare är glättig men pessimistisk.

Med familjen är det föredragna umgängessättet middagen som inbegriper vin och hetsiga debatter om världen och människan.

Pusselbit 7 (förebilder): Förebilder har man alltid många. Ingen människa är en ö, alla människor är summan av sina intryck. Tråkigt nog kan jag inte påstå att jag fått ut något från pedagogiken. Tankarna som förs fram av Dewey, Piaget, et al framstår som både andefattiga och semivetenskapliga. Allt för ofta degenererar de pedagogiska tänkarna till normativt frihjulsfilosoferande och det finns i min värld inte mycket att hämta av dem, detta då ord som ”empiri” och ”evidens” framstår som obscena i mycket av pedagogiklitteraturen. Den ende som utgör ett undantag är Vygotskij.

Men om man nu ska tala om förebilder är Niklas Zetterling garanterat en (hans historiska alster lärde mig att man aldrig ska tro att ens uppfattning om världen stämmer fullt ut), Peter Englund en annan (detta då han lärde mig att man aldrig ska tro att man vet allt) och ytterligare en annan är Tony Judt (som menade att vi egentligen uppmärksammar snarare än förstår 1900-talet). Därtill finns givetvis de icke-historiska förebilderna, t.ex. i form av Thomas Hobbes och Zygmunt Bauman. Sedan finns givetvis min syster, detta då hon är en av de få på allvar intellektuella jag känner (de flesta andra har intellektuella intressen – men det är ju någonting helt annat).

Tänker man tillbaka finns där även alltid lärarna, de som inte lärt en via skrift utan via känsla. Min gymnasielärare i historia, som hade oändligt höga ambitioner och tilltro till vår förmåga (samt humor) är någon jag alltid tänker på som ett gott minne. En annan person som inspirerat är min gamla handledare i Historia – det fanns någonting oändligt nyttigt för mitt övermodiga tillika tjugoettåriga jag att träffa någon som var så makaklöst mer kunnig om historien än undertecknad.

Det färdiga pusslet: Så det är jag. En blandad kompott av erfarenheter, kunskap, fördommar och åsikter. Bilden kan framstå som i bästa fall sammansatt, i värsta fall motsägelsefull. Detta må så vara men en beskrivning av den egna karaktären hamnar lätt i sådana fällor. Alla är vi en summa av våra erfarenheter, kriser, förhoppningar, drömmar, segrar, förluster och vår historia.

Det är allt detta som utgör det verkliga livspusslet.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. 27 januari, 2013 19:17

    Hörrudu – är du intresserad av en nyckel för Europa Universalis III: kompletta samlingen? Jag fick en, och har det redan. Det är ju egentligen forskning, för en historiemagister, och vi vet ju att Peter Englund tyckte om ettan: http://www.peterenglund.com/textarkiv/universalis.htm

    Du kan väl slänga iväg ett mejl.

    • 27 januari, 2013 20:22

      Long time no see 🙂

      Den där recensionen är helt fantastisk, beskriver väl hur det är att ha ett svårartat EU-beroende.

      Mail ivägslängt.

  2. basun permalink
    3 februari, 2013 18:20

    Jag fick ett sorts lyckorus när jag läste detta. Pandoras ask.

    Ha det fint och chillaxa på!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: