Skip to content

Ostfront 1941: När siffror inte räcker till

5 februari, 2013

Den 21 juni 1941 vrålade tyska pansarförband över den tysk-sovjetiska gränsen. Stalin hade fått allehanda rapporter om att detta skulle ske men hade valt att bortse ifrån dessa för att inte provocera tyskarna. Detta gjorde att de sovjetiska försvarsstyrkorna saknade all beredskap för den kommande stormen.

Tyskarna hade å sin sida, rusiga av vinsterna i Västeuropa, inte dragit upp någon gräns för var deras anfall skulle sluta. Någonstans i Uralbergen hade man dragit en tänkt linje där det hela skulle ta stopp. Men segern skulle inte ske via landvinningarna utan genom att förinta de sovjetiska arméerna.

Så skedde också. De första månaderna av kriget förlorade Sovjetunionen miljontals soldater. De flesta stupade inte utan blev tillfångatagna av de tyska anfallsförbanden. Deras golgata hade bara börjat. Tyskarna hade beslutat att krigets lagar inte gällde på Ostfront. De hade därför inte förberett några läger värda namnet för de sovjetiska krigsfångarna. Istället spärrades dessa in bakom taggtråd där fångarna kurade ihop sig under bar himmel. Mat förekom knappt vilket ledde till att den huvudsakliga kosten i dessa läger ofta bestod av ”vattensoppa” och döda människor. Tyfus och kolera drabbade en majoritet av lägren och fångarnas liv blev inte längre av de tyska vakternas slumpmässiga men dödliga brutalitet.

Hösten och vintern år 1941 dog strax under 3,000,000 sovjetiska krigsfångar.

Siffrorna räcker inte till

Striderna var en ond dröm för Röda Armén. Den sovjetiska staten hade gott om både stridsvagnar och flygplan, samt även manskap. Det som saknades var framförallt välutbildat manskap samt kompetenta befälhavare. Östfronten fick snabbt sin malande och mardrömslika karaktär. På ena sidan fanns de kvantitativ underlägsna men kvalitativt överlägsna tyskarna, på den andra de kvantitativt överlägsna men kvalitativt underlägsna ryssarna. Krocken mellan dessa sätt att föra krig blev blodig och än värre av tyskarnas slentrianmässiga grymhet och de sovjetiska generalernas tendens att bara skicka fler soldater mot döden vid bakslag.

Allt eftersom kriget fortsatte slarvade ryssarna dessutom bort allt mer av sin materiell utöver den som förstördes av tyskarna. Detta ledde till groteska strider, som t.ex. den i Vyazmainringningen då obeväpnade rödinfanterister i armkrok förtvivlat försökte slå sig ut ur skogarna och kärren bara för att slitas ner av tyskarnas kulsprutekärvar och granatkrevader.

De ryska förlusterna blev av en dignitet som egentligen inte går att förstå. Tyska kulspruteskyttar drabbades snabbt av stridsutmattning då de med sina ”dödsliar” mejade ner hundratals ryska soldater per strid. Ryska skidskyttar vittnar om att de under nätter utanför Moskva skidade över formliga mattor av lik. När kylan kom kunde båda sidor ses värma sig vid stora bål där de döda användes som vedträn.

Kriget blev inte mindre horribelt av det gränslösa hat de stridande snabbt kom att känna mot varandra. Båda sidor sköt ivrigt fångar, ofta torterades dessa innan nådaskotten. Hatet ledde därtill till en slags grymhetens fantasifullhet. När den ena sidan började tända eld på sina fångar började den andra replikera med än värre metoder.

Bara i slaget vid Kiev förlorade Röda Armén över 600,000 dödade och tillfångatagna. I slaget om Moskva var de ryska förlusterna uppe i 1,2 miljoner.

Siffrorna räcker inte till

Tyska armén var otvivelaktigt förrövarna på östfronten. Deras nation var den som anföll, den som förklarade ett ”förintelsekrig” och dess soldater var de som utförde det hela. Även vanliga snälla män som hemma i det civila aldrig skulle komma på tanken att skada sin nästa utförde gruvliga order och blev snabbt så pass brutaliserade att många inte kunde hantera vardagen där hemma under permissioner. Våldet hade skapat nya människor och krigets eldar hade svärtat deras själar. Deras känslor trubbades av och snart kom de dagliga grymheterna att bli rutin. Handlingar som tidigare hade väckt vämjelse kom i bästa falla att bemötas med utmattad resignation, i värsta fall med sadistiskt intresse.

Dock ska man aldrig inbilla sig att det var roligt att vara tysk soldat. Deras ryska kollegor led för det mesta mer – men detta handlar om en fråga om grader i helvetet. Tyskt infanteri marscherade till största del över Rysslands vidder, fordon var främst avdelade till elitförbanden, det enda de såg omkring sig var steppen och himlens blå skål. Marscherna var ofta evighetslånga och präglades snart av den flodliknande ryska höstleran.

Sedan kom vintern.

Vintern ja. Är det någonting nästan alla tyska veteraner verkar minnas med fasa är det den ryska vintern. Kylan gjorde att det mot årets slut nästan var omöjligt att strida. Vapen och stridsvagnar havererade av den låga temperaturen. De tyska stålhjälmarna frös fast i huvudet på de tyska soldaterna, stålnitarna i deras kängor gjorde detsamma i deras fötter. Deras uniformer var gjorda för sommarkrig och gav föga skygg mot taigans isiga vindar. Sjukdomar från medeltiden grasserade bland tyska förbanden och frostskador kom att bli vanligare än stridsskador under december månad. Män kunde gå och lägga sig i sina tält, vakna upp morgonen därefter och finna att deras kamrater som levt och skrattat kvällen innan nu inte var mer än genomfrusna lik.

Bara i slaget om Moskva ska tyskarna ha förlorat allt mellan 100,000 och 300,000 stupade.

Siffrorna räcker inte till

För civilbefolkningen som hamnade mitt i elden fanns litet eller inget hopp. Röda armén beordrades att bränna allt av värde medan de retirerade, utan hänsyn till de civila. Stalin fortsatte sina utrensningar och intensifierade dem allteftersom tyskarna rykte framåt. Människor som tidigare sågs som potentiella hot blev nu för Koba faktiska sådana. Dessa hot slutade sina dagar på knä i någon källare, det sista de kände var pistolpipan mot deras nackar och det sista de hörde ett skott.

I praktiken förklarade tyskarna krig mot de civila. De sköt alla judar de kunde komma över samt otaliga sovjetiska civila som misstänktes vara partisaner eller partimedlemmar. Ej att förglömma plundrade de ivrigt allt som röda armén inte redan förstört. När vintern kom kastade tyskarna ut de civila ur deras få kvarvarande boningar. Dessa kunde sedan ses vandra över tundran genom snöstormarna utan varken mål eller hopp.

De civila som inte sköts eller frös ihjäl kände snart hur tarmarna skrek efter näring. Detta med svälten berodde inte på krigets nycker. Det var en uttalad policy från Nazitysklands håll. Hitler tänkte sig en framtid med ett avfolkat österopa, för att operationalisera detta tänkte sig Himmler att ca 30 miljoner människor skulle behöva mördas. Detta skulle ske genom den så kallade ”hungerplanen” som inbegrep att man skar av mattillförseln till alla större städer för att sedan låta befolkningarna förgås av svält. Detta drabbade t.ex. Leningrad där svälten blev så gräslig att folk började äta tappeter. Kannibalism blev även ett faktum. I Leningrad, Charkov, och många andra drabbade städer försvann först stadens råttor, sedan alla husdjur och till sist de gamla, svaga och sjuka.

Inte minst var tyskarna duktiga på att piska upp allehanda etniska motsättningar mellan de ockuperade befolkningarna. I Ukraina utkämpades ett krig i kriget mellan etniska ukrainare, rumäner och polacker. I Vitryssland utspelade sig ett groteskt gerillakrig mellan vitryska nationalister, tyskarna, vitryska kommunister, polacker och kvardröjande förband från den röda armén. Detta krig var skoningslöst och alla sidor gav sig på de lokala judarna.

Just för judarna fanns det sällan eller aldrig någonstans att fly. När tyskarna kom blev de utan nåd mördade, gamla, unga kvinnor och barn. Försökte de gömma sig fann de ofta nya mördare i form av djupt antisemitiska östeuropeiska civilbefolkningar (det är inte en slump att ordet Pogrom kommer från ryskan). Flydde de österut mötte de samma ödelägelse som den övriga befolkningen: ett sönderbränt land utan mat, där brunnarna var förgiftade och skydden mot vinterkylan nerbrända.

Under kriget kom ca 18 miljoner ryska civila att dö eller mördas.

Siffrorna räcker inte till

Detta är bara en kort beskrivning av valda delar av ett halvår året 1941. Denna beskrivning är ytlig och rymmer inte ens i närheten av allt det elände som skedde under denna östeuropeiska apokalyps.

Detta är någonting som historiker och vanliga människor är mer eller mindre medvetna om. Det är därför man räknar de döda. Man räknar dem för att skapa översikt över någonting oöverskådligt.

Men i östfrontens fall kollapsar siffrorna under sin egen tyngd. De når en omfattning som gör att de raskt slutar vara begripliga. Att förstå den blodklibbiga feberdröm som var östfronten låter sig inte göras genom att säga att ”27 miljoner ryssar dödades under konflikten” lika lite som det går att förstå Förintelsen genom att säga att ”5,2-5,7 miljoner judar mördades under Shoah”.

I dessa fall skymmer siffrorna vad som egentligen skedde. Deras obegripliga storlek gör att den fasa de innebär inte går att snudda vid. En människa kan kanske förstå innebörden av att en eller tio människor avlider men när det börjar handla om miljoner brister våra verktyg för att hantera information samman. Det går inte att göra miljonerna till individer när individerna blivit miljoner

På östfronten räcker sifforna inte till.

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. 6 februari, 2013 14:20

    Mycket bra inlägg! Det är bara att instämma, siffrorna räcker verkligen inte till. Jag tänkte på något liknande (och filar på ett inlägg kring det) när jag hörde det första avsnittet av Det eviga kriget, där de pratar med några svenska killar som återskapar striderna på ett avsnitt av östfronten. Vad som slog mig var den totala diskrepansen mellan ansatsen (att känna något av kriget i köttet, exempelvis genom att sitta stelfrusen i ett skyttevärn i sommaruniform) och de omtolkningar som de tvingades till för att överhuvudtaget göra återskapandet möjligt. De berör ingen politik, ingen slakt, inget besinningslöst dödande, plundrade och våldtagande. Det är inte utan att man undrar vad som egentligen blir kvar av kriget om man tar bort allt detta, och vilken sorts krig de egentligen återskapar. Om tanken nu främst tycks vara att känna hur det var att frysa vintern 1942 så borde man väl kunna få den förståelsen genom att gå ett varv runt huset i t-shirt en vinterdag?

    • 6 februari, 2013 14:27

      Jag misstänker att ursäkten att ta på sig uniformer och bära vapen nog kan vara god nog för de som håller på med dylika söndagsnöjen.

      Det som jag tycker är lite alarmerande med sådana projekt är att de, som du säger, tar bort gruvligheten i det hela. Det gör på något plan att man gör konflikten långt mer ren än den verkligen var, något som jag inte tror är bra. Det är ju alltid den rena konflikten man tänker sig innan man förklarar ett krig. Ett krig utan lidande, lera och löss. Det rena ska nog helst hållas utanför vårt historiebruk av andra världskriget.

      Samtidigt kanske det skulle vara för mycket att begära att MÖP:arna fixade fram granatkastareld, brinnande byar och skövlandet av grannkommunen.

      • 6 februari, 2013 14:35

        Nej, visst. Det skulle absolut bli lite väl magstarkt om återskapandet gick ut på att sätta samman en einsatzgruppe och begå diverse vederstyggligheter 😛

        Precis som du säger är det detta renande av det som i grunden är smutsigt som är det alarmerande. Ett slags CoDifiering av kriget om man så vill. Vad som dock stör mig i lika hög grad är att det ramas in med tal om autencitet och äkthet, om att det handlar om att uppleva kriget på ett mer verkligt vis än vad man kan göra genom exempelvis en text om det. Det tror jag är fel. Om inte annat för att det sätter inlevelseförmågan på undantag och reducerar kunskapsförmedling till en upplevelsejakt. Och ja, jag känner mig mycket, mycket gammal när jag skriver detta…

        För övrigt, du har sett att även Södertörn har utlyst tre doktorandtjänster till hösten, va?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: