Skip to content

Ostfront 1945: Tiden läker alla sår.

7 februari, 2013

Vägen då

Åkrarna var täckta av klibbig lera. Träden hade fällts för att ge människor bränsle och värme. På vägarna släpade sig flyktingströmmar västerut. Det var våren 1945.

Tyskarna hade betett sig som monster i Östeuropa. Man hade systematiskt mördat miljoner via organiserat våld och riktad svält. När ryssarna började nå tyskt territorium replikerade de genom att bete sig som barbarer. Röda arméns plundring var organiserad, våldet mot civila slumpmässigt och de miljontals våldtäkterna något däremellan.

När tyska civila fick höra talas om den eld som förtärt Ostpreussen flydde de en masse. På de suddiga, svartvita bilderna från den här tiden kan man se enorma följen med kvinnor, barn och gamlingar som pulsar fram genom snömodden. De har med sig de små patetiska ägodelar de orkar bära. Härochvar sitter kvinnor vid vägkanten, gråtandes över små livlösa bylten.

Vägen nu:

Vi åkte fram över öppna, böljande ängar. Vid sidan av vägen fanns sommargröna alléer, dessa flankerades av vida åkrar och fält. Året var 2009. I bilen fanns jag själv samt min far som uppsluppet talade om vårt resmål.

Målet ligger en stunds bilresa ifrån Frankfurt am der Oder; Seelowhöjderna.

Tiden läker alla sår.

Höjderna då:

Wehrmacht hade retirerat, retirerat och retirerat sedan 1943. Då och då hade man gjort mer eller mindre förtvivlade försök att hejda de ryska anfallen men till ingen nytta. Slagen hade varit många och blodiga katastrofer. Seelow var den sista punkten innan Berlin där den tyska armén bestämde sig för att gräva ner sina hälar och slåss.

Tyskarna var pessimistiska. De var underlägsna ryssarna i numerär och i mängden materiell. Regelmässigt fanns det minst tre rödarmister för varje tysk, tjugo ryska flygplan för varje tyskt och sju ryska stridsvagnar för varje tysk. Därtill led tyskarna brist på allt från bensin och artillerigranater till första förband och kängor. Det enda de hade gott om var pansarvärnsvapen och kulspruteammunition.

De som slogs för Tyskland på Seelowhöjderna var en blandad skara. De flesta var i övre tonåren, tvångsutskrivna och med minimal militär utbildning. Där fanns dock även fortfarande en hård kärna av Ostfrontsveteraner – gamla män i tjugoårsåldern – som skulle inge de yngre mod och kunskap. Slutligen de utländska Waffen-SS frivilliga. Dessa soldater kunde förvänta sig döden om de föll i fiendehänder så de slogs då inget annat allternativ stod till buds.

Bakom sig hade de Berlin, somliga kanske tänkte på Führern, andra på att fly, ytterligare andra på flyktingarna på vägarna.

Ryssarna var däremot optimistiska. Efter fyra år verkade det som att mardrömen var över och att hämndens timma var slagen. Höjderna hade man tänkt forcera sig förbi på några timmar. En bidragande orsak till den muntra stämningen bland de ryska soldaterna var den artilleristorm som inledde slaget, en av de värsta i världshistorien.

Vad ryssarna dock inte kände till när de halkade fram över de leriga åkrarna var att granaterna träffat rakt ingenting. Tyskarna hade blivit förvarnade och dragit ut de flesta av sina soldater från den punkt där artilleriet slog ner. De få tyskar som blivit kvar atomiserades. Andra slogs in i en sådan chock att de inte kunde röra sig. Några få lyckades pulsa tillbaka mot de egna linjerna, vrålandes: Der Ivan Kommt!

Höjderna nu:

Seelowhöjderna är just vad de låter som. De är inte berg, inte kullar, de är höjder. De är kanske 20-40 meter över den övriga terrängen och sluttar lätt ner över de stora, öppna åkrarna framför dem och bortom fälten anar man floden Oder.

När vi såg ut från dem såg vi inte ett vackert landskap, det vore fel att säga. Det var snarare stillsamt. När vi var där hördes knappt några ljud, det enda var en svag vind som fick fälten att krusa sig. Det är tomt på den här platsen. Få eller inga människor, smala vägar och diken som ramar in åkrarna och blott ett stort grönt som vid horistonen går över till himlens stora blå.

Det är stillsamt och stilfullt.

Det innebär även att det framför höjderna inte finns någonstans att gömma sig.

Tiden läker alla sår.

Diket då:

Diket var fyllt med tyska soldater. De hade släpat dit ett antal 88 mm luftvärnspjäser och mängder med kulsprutor. De låg väl gömda och spanade ut över den ryska flanken medan rödgardisterna stapplade fram mot höjderna.

Den sovjetiske marskalken Zhukov hade kommit på snilleblixten att använda enorma strålkastare för att förblinda det tyska försvaret. Det skulle få mördande konsekvenser för marskalkens soldater. Ty strålkastarljuset studsade på det stora dammoln som kastats upp av den verkanslösa ryska artillerielden. Resultatet blev att de ryska soldaterna halvblinda vacklade fram mot de tyska linjerna samtidigt som de utgjorde utmärkta siluetter.

De drog förbi diket. Den veteran som förde befäl över de tyska pjäserna i diket var kylig nog att låta många ryssar passera. När en formlig sjö av ryska infanterister och stridsvagnar låg framför honom vrålade han ”Feuer!”

Dikets kanoner öppnade eld. Samtidigt drog pansarskott visslande genom luften och dova smällar från granatgevär hördes. Ryska stridsvagnar exploderade som nyårsfyrverkerier. Ryska pansarbesättningar försökte kravla sig ur sina brinnande farkoster (de brann ofta själva) bara för att mejas ner av vrålande tysk kulspruteeld. Det ryska infanteriet kastade sig ner i åkerns lera där blommor börjat titta fram genom snömodden. De hade ingenstans att ta skydd. De hade ingenstans att gömma sig. De stupade i högar.

Nu öppnade även höjderna eld. Ryssarna försökte pressa sig igenom. De dog. Andra fyllde de stupades platser. De dog. Ytterliggare andra rusade mot höjderna. De dog.

Ett ryskt förband lyckades tillsammans med några stridsvagnar inta en skyttegrav. Då dök tre monstruösa Tiger II stridsvagnar upp över höjderna. Dessa spred död och förstörelse omkring sig tills det inte fanns några sovjetiska vagnar kvar i deras närhet utan bara förkolnade stålskelett. Sedan rensade tyskt infanteri skyttegravarna med bajonetter, eldkastare och skarpslipade spadar.

Diket nu:

Diket är oansenligt. En ränna som leder vatten från åkrarna. I närheten finns en liten bondgård där nöjda kossor lunkar runt. Till vänster ser man höjderna. Till höger floden. Vid diket går en väg. Längs vägen växer vita blommor.

Utsikten över fälten här är god.

Tiden läker alla sår.

Dungen då:

I Dungen hade Marskalk Zhukov sin stabsplats. Han var rasande över det han såg i sina kikare. Detta var vad som såg ut som en serie vulkanutbrott. Eld, explosioner, rök, damm, automatvapnens flammor och blod dränkte höjderna. Men det tyska försvaret höll mot all förmodan och hans förband tycktes inte komma någon vart.

Hans underordnande fick ta emot svordomar, slag och hot om att de från de första leden skulle få leda anfallen. Zhukov fick information om att de egna stridsvagnarna kanade ner för höjderna i leran och krossade de egna infanteristerna. Zhukov underrättades om att de skadade inte gick att hjälpa då den tyska elden var för stark. Zhukov reagerade som en sovjetisk marskalk plägade göra och skickade in nya förband i stålstormen.

En av hans underlydande, general Vasilij Tjujkov, var lika rasande på sin chef som Zhukov var på sina underordnade. Tjujkovs divisioner hade slagits sedan Stalingrad, de hade utmärkt sig för mod tapperhet och patriotism. Otaliga av dem hade stupat för att ta sig från Volga till Berlin och de som fortfarande levde hade gjort sig mer än förtjänta av att komma hem till sina familjer igen. Dessa soldater hade marscherat ut i kulsprutekärvarna säkra på att slutet på deras resa var nära.

De låg nu i tusentals framför Seelowhöjderna, blödande, sargade, döende och döda. Där ligger de än idag, förmultnade i Nordtysklands sandiga jord.

Bara några mil ifrån Berlin.

Dungen nu:

Från dungen ser man rakt på höjderna. Där står nu korta träd och över betraktaren vilar ett glest lövverk. När vi var där regnade det lätt, vatten smattrade mot löven och droppade ner på oss.

Det finns en stig här som var en aning lerig och svår att gå på. Den är krokig, smal och vindlar igenom undervegetationen tills man kommer till en liten utkiksplats där det finns rester av en bunker. Ormbunkar växer över dess tak och de enda som intresserar sig för den idag är ekorrarna.

Höjderna syns som sagt härifrån. De ser milda och fridfulla ut – gröna vågor i ett grönt hav av åkrar, gårdar och ängar.

Tiden läker alla sår

Vägen åter då:

Den 19:e April var det över, efter fyra blodiga dagar var slaget vid Seelowhöjderna slut. Ingen trodde egentligen att resultatet skulle bli på ett annat sätt än det blev. Det som förvånade var snarare hur lång tid det tagit.

Sovjetiska myndigheter skulle senare vilja tysta ner hur många som stupade vid Seelow. Man tror att omkring 30,000 av Röda Arméns soldater fann sin grav på de böljande fälten, långt hemifrån.

Längs vägen sprang resterna av det tyska försvaret. Bakom sig lämnade de 12,000 av sina kamrater. Många kastade sina hjälmar, andra sina gevär och kulsprutor, avlastning för att snabbare komma ifrån Röda Armén och snabbare komma västerut.

Bakom sig kunde de höra vrålandet från sovjetiska stridsvagnar som gjorde sig redo att anfalla mot Berlin.

Flygplan ylade ner över de flyende, besköt dem och släppte sina små men dödliga bomber. Splitter, kulor och kroppsdelar flög genom vårluften. De som träffades föll blödande ner på vägen eller rullade ner i dikena.

En del skadade blev kvar i dessa. Medan livet rann ur dem var det sista de hörde klapprandet av tyska kängor, gnisslet från stridsvagnarnas band och kanske även ryska röster.

Hade de sårade sett sig omkring noga hade deras sista syn varit de vårblommor som slog ut i dikeskanten.

Vägen åter nu:

Regnet hade tilltagit och sedan upphört. Asfalten glänste av nederbörd och regnvatten skvätte ifrån bildäcken när vi susade bort ifrån Seelowhöjderna.

Vi var tysta i bilen. Far körde och jag hängde ut med armen genom bilrutan, kände den varma fartvinden. Solen sken men tankarna var dystra efter slagfältet. Vi hade inte sett många fysiska spår av kriget, blott några bunkrar och rester av värn. Den stora städningen efter konflikten hade varit grundlig.

Men vi visste. Tomrummen i synfältet fylldes i medvetandet av högar av döda och skadade, gräset som vajade i vinden blev bränt och svärtat, marken blev ärrig av granatnedslag.

Vi åkte mot Berlin.

Tiden läker alla sår?

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 10 februari, 2013 21:46

    Jag måste säga att jag verkligen gillar den här lilla ostfrontsviten. Ser fram emot trean så att säga!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: