Skip to content

Ostfront 1941-1945: De glömda

11 februari, 2013

Det finns en liten kort videosekvens från östfronten, jag är osäker från vilket år. Den föreställer en tysk soldat (förmodligen underofficer) som kastar sig upp ur sitt värn. När han kommit bara några meter slår en granatkrevad ner alldeles i hans närhet. Soldaten kastar sig till marken, kameran skakar till kraftigt, han ute i ingemansland kurar några sekunder. Sedan viftar han med armen för att få med sig sina knektar, skriker något otydligt, kastar sig upp medan ytterligare en granat slår ner ett kort stycke ifrån honom. Soldaten springer framåt, rakt in i ytterligare ett granatmoln och försvinner ur sikt.

Ett fotografi från östfronten föreställer fyra ryska krigsfångar. Alla har de rakade huvuden och är klädda i jordfärgade, trasiga uniformer. Bilden är tagen 1941. Mannen längst fram i bilden har höga kindben, tittar nästan generat ner i marken. Hans kamrat har ett bandagerat öga och ser ut att säga någonting skämtsamt till kameramannen. De andra två ser ut att vara upptagna med någonting, de liksom söker med blickarna överallt förutom mot kameran.

Sergeant Fibelkorn var en av de tiotusentals tyska soldater som förtvivlat försökte slå sig ut ur Tjerkassyfickan 1944. Hans stridsvagn hamnade i strid flera gånger under utbrytningsförsöket, motorn fattade eld och Fibelkorn bröt sin ankel. Väl i ett skogsbryn lyckades hans kamrater släpa ut honom ur den döende stridsvagnen men när granaterna började falla kring dem drabbades de av panik och flydde. Fibelkorn blev kvar på chassit, oförmögen att röra sig. Efter en lång tids skrikande på hjälp lyckades en officer få ner honom på marken men denne dödades i nästa ögonblick. Fibelkorn var åter ensam.

Han började krypa genom de snöiga skogarna för att ta sig till säkerheten. Två andra skadade soldater kröp jämte honom men efter att ha behövt gömma sig i snödrivor över natten frös båda ihjäl. Fibelkorn var åter ensam.

Han svimmade flera gånger av smärta och blodförlust men lyckades hålla sig i rörelse under fler dygn. När han kom fram till de tyska linjerna kollapsade han slutligen. När han kvicknade till befann han sig på ett flygplan för att tas hem till Tyskland. Där väntade hans fru och barn.

Aleksandr Gordeev hade konkat sin kulspruta från Volga. Där på den stora floden vid Stalingrad hade han varit posterad på ett av skeppen som förde ammunition till slaget och sårade från infernot. Likblek hade han sett de skadade kräla runt på skeppet, desperata män hängde från relingarna och Stukaplan sköt grannbåtarna i spillror.

Våren 1943 var han ute på steppen. Efter Stalingrad fanns känslan av att kriget höll på att vända, segern skulle kanske komma.

Hans kompani gick i strid. De sprang i långa, täta led rakt in i tyskarnas kulspruteeld. De stupade i högar.

Efter flera timmar drogs de ur elden. En tredjedel av Aleksandrs kamrater var då fortfarande i livet. Resten, kamrater han hade kämpat med det senaste året, män som var som hans bröder, låg kvar stelfrusna på taigan. Det enda som han kunde trösta sig med var att de nu omöjligen skulle behöva slåss igen. De måste få vila.

Så blev det inte. Kockar, stabspersonal och trossoldater utan tidigare stridserfarenhet slängdes in i kompaniet och order gavs om att anfallet skulle fortsätta snarast.

Aleksander såg hur officerarna delade ut vodka till de nya, inte en utan fler gånger. Han tycke inte längre att han var en medlem i ett kompani utan i en berusad mobb.

Innan striden kände han stanken av sina kamrater, de svettades av fasa.

En kvinna i Berlin hade lyckats överleva kriget. Hon hade överlevt bombningarna. Hon hade överlevt ryssarna. Hon hade överlevt våldtäkterna. Hon var en överlevare, en ny varelse, klädd i ett mentalt skal av stål.

Hennes fästman hade inte hörts av på flera månader. Han antogs ha stupat på östfronten i kaoset under striderna i Östtyskland 1945.

Nu var kriget slut. Freden hade kommit. Aningen om ett nytt liv, ett liv överhuvudtaget, fanns i hennes medvetande.

Och nu stod han här.

När hon såg in i sin fästmans ögon såg hon en främling. När han såg in i hennes såg han någon han inte längre kände.

De skildes åt veckan därpå.

Maria Ilina släpptes ut ur sitt arbetsläger 1945. Hon hade varit inspärrad där sen den Stora Terrorn på 1930-talet.

Hennes barn hade försvunnit in i det sovjetiska barnhemssystemet. Den äldste sonen hade skickats till ett koncentrationsläger i Sibirien, där ligger han begravd än idag.

Hennes andre son var borta trots att hon sökte med ljus och lykta i hela sovjetiska Ukraina. Först arton år senare fick hon reda på att han levde.

Maria lyckades hitta sin dotter på ett barnhem. Flickan hade bett efter sin mor såsom de andra barnen bad till Gud under de senaste åtta åren. När de träffades kände de inte varandra. Maria hade blivit förhärdad och bitter av fånglägren, hennes dotter förvildad av barnhemmen.

De lärde sig aldrig att älska varandra igen.

Guy Sajer kom hem efter fyra år på östfronten. Kriget hade inte varit som hans fars krig, det krig då tyska knektar kallade sina franska kollegor edelmütiger gegner – ädelmodiga motståndare. Guys krig hade varit rått, fyllt av kyla, sår och smärta. Nästan alla hans vänner hade stupat, nästan ingen fanns kvar.

Han var en gammal man vid 21 års ålder.

När han närmade sig sin hemby drabbades han av både oro och längtan. Han hade inte varit där på länge, inte sett sina föräldrar sedan den sista permissionen 1943, han visste inte om de klarat sig undan bombningar, svält och umbäranden.

En kvinna hastade förbi honom på landsvägen. Det var hans mor.

Hon kände inte längre igen honom.

Det finns en bild från 1945. Den förställer en sovjetisk soldat som håller en liten flicka i sina armar. Soldaten har just kommit hem från kriget. Kring honom finns hans familj som gråter av glädje över att han är hemma, över att han är hel, över att de klarat sig igenom hela den svartblodiga mardrömmen.

Bakom dem står ett tåg, täckt av blommor, fanor och segerdikter.

Soldaten står bland sina anhöriga. Han är nästan lika belamrad som tåget – täckt som han är av medaljer, persedlar, tillhörigheter och vapen. Han ler tillsammans med dem, han ler stort och stelt. Leendet når inte hans ögon.

Han ser inte ut att veta vart han är.

Dessa är de glömda. De som nästan ingen utöver familjerna minns. De som utgjorde små bitar av det stora svarta som vi idag kallar östfronten. På den tid då de var unga var de med om en av de största och mest fruktansvärda händelser världen skådat. När de var unga utgjorde de beståndsdelarna av plutoner, kompanier, regementen, divisioner, arméer och armékårer. Det är dessa enheter som vi idag minns dem som. De är inte längre individer utan degraderade till krigsmaktens planeringstekniska mallar. Kriget och historien har malt bort deras ansikten och gjort dem till en grå massa, till pilar och siffror på en karta.

Men de som är de riktigt bortglömda är de som det inte finns några dagböcker efter, de som det inte finns några foton eller filmer av, de som inte skrev några brev, de som inte klarade sig. De som idag ligger i benhögarna vid Kursk, Moskva, Seelow, Volgograd, Rostov, Belgorod, St Petersburg, Memel, Königsberg, och Berlin. De som vilar i skogar, kärr, berg, utanför städer och i närheten av små byar.

De vars ansikten idag blott är en skugga och vars skratt och tårar inte längre går att förnimma.

De glömda.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: