Skip to content

Orsaken till att man ska träna

15 februari, 2013

Jag har det senaste halvåret börjat träna. Schemat ser ut som följer:

2 ggr/vecka – intervall + 18 chins + 20 långsamma armhävningar + 20 långsamma sit-ups + 2 minuter plankan.

Samt

1 g/vecka – distansspringande + 18 chins + 50 snabba armhävningar + 100 snabba sit-ups + 2 minuter plankan.

Det är nästan inget gott som kommer ur detta.

För det första är tidsfaktorn ett stort problem. Jag tycker ofta att dagarna är på tok för korta i förhållande till vad man ska och vill göra under dem. Övningarna ovan tar i regel ungefär en och en halv timma om man räknar in gången till/från löpspåret samt duschen efteråt.

Denna tid ska på något sätt fogas in under dagen vilket sällan sker utan friktion. Ty detta nya moment i mitt liv inkräktar på alla andra ”borden”, ”måsten” och ”skulle vilja”. Om jag väljer att springa och det är min tur att laga mat kommer middagen bli sen. Om jag tidigarelägger det hela kommer istället dagens plugg få mindre utrymme än det kräver. Läggs det efter middagen kommer jag få håll.

Sedan är klimataspekten något som man måste beakta. Jag tänker mig gärna att när människor ursprungligen kom till Sverige måste det varit någon som sa ”men grabbar, det är ju kallt, mörkt och vått här halva året. Ska vi inte försöka hitta något annat ställe?”. Antingen blev den kloka personen bemött med förhoppningen att ”det nog vänder snart” eller också blev han stenad för här är vi ju idag (förvisso finns det arkeologiska belägg för att en del urmänniskor kom till Sverige, stannade en stund och sedan klokt nog drog – något som leder till den beklagliga slutsatsen att vi som bor här idag härstammar från urtidens idioter). Och detta beklagliga faktum är grunden för att det är lagom roligt att springa under vinterhalvåret.

För under början av hösten var det fortfarande någorlunda torrt och sålunda behagligt att löpa runt i skogen. Men sen regnade det, och regnade det och regnade det och vips hade mitt löpspår förvandlats till en kökkenmödding som inte skådats denna sidan Passchendale. Efter tag var spåret mer eller mindre en sjö, leran kunde utan överdrift nå knäna när det ville sig illa. Väl hemma i lägenheten var jag tvungen att skrapa av lera från min mössa.

Men sen blev det lite kallare och naiv som jag är trodde jag att detta var av godo. För med kylan blev ju löpunderlaget bättre då leran frös. Men sen blev det kallare, och sedan blev det kallare och till slut så möttes man av en snöstorm så fort man skulle ut i löpspåret (är det bara jag som osökt kommer att tänka på anfallen mot Moskva 1708, 1812 och 1941 av utläggningen ovan?). Att springa i decimeterhöga snödrivor (det som vi skämtsamt kallar ”en väg” i Sverige) är bra för alla som eftersträvar smaken av det egna blodet i munnen.

Men till vår Nations karaktär hör ju även att det töar (”hej igen lera, det var några månader sedan!”) för att sedan frysa till ordentligt (”hej blank-is, du är en ny bekantskap”). Nu blev det istället lite grann som att åka skridskor när löparskorna skulle på.

Dock var vädergudarna inte färdiga med mig än utan bestämde sig för att avsluta det hela med ett rejält snöfall – detta så att man nu kan njuta av decimeterdjup snö med is under snön. Än så länge har jag inte halkat men det är nog mest för att ödet håller på att samla ihop poäng för en riktigt rejäl vurpa så att förbipasserande ska kunna beskåda min rykande hjärna i ett snöigt buskage. Min flickvän förordar broddar. Jag vägrar.

Utöver dessa två eländespunkter som är en funktion av springandet finns det givetvis den fysiska. För det är fasen vad man kan känna sig giktbruten och lealös efter ett rejält springpass. Helst vill man rulla ihop sig som en sjuk räv och ynkande bli serverad oboy av snäll flickvän, men regeln är snarare att man förväntas utföra saker i stil med disk, tvätt eller matlagning istället.

Så med allt detta sagt, vad är poängen med allt springande? Tja, det påstås ju vara nyttigt. Det är dock inte någonting som bekommer mig stort. Jag konsumerar både nikotin, alkohol och rött kött så det där med huruvida någonting är bra för kroppen är inte något jag funderar allt för mycket över.

En invändning mot detta är givetvis att det nyttiga Förlänger Livet. Det må väl så vara men min plan är att om jag någonsin blir 95 ska jag börja med rökheroin – det kan väl knappast vara orsaken till att jag springer. Faktum är att jag inte begriper mig på argumentet ”ha tråkigt – lev längre”, vad är själva poängen med att leva om man inte får vara onyttig medan man gör det?

Ytterligare en orsak till att springa är att man går ner i vikt. Och givetvis är det trevligt när min flickvän spinner över smalare midja och större biceps. Men min invändning är att jag nu måste köpa en ny garderob. Mina byxor håller sig inte upp längre p.g.a. viktminskning, faktum är att de faller av mig om jag hoppar för entusiastiskt.

Så nyttighet, längre liv och snyggare kropp är inga goda argument vad mig anbelangar. Nej, orsaken till att jag springer är snarare känslan av självgodhet. Känslan, när man pulsar fram i tio minusgrader med en snöstorm i ansiktet, av att nu är jag duktig.

Det är antingen det eller också är jag bara lite korkad.

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. 15 februari, 2013 12:39

    Annars tycker jag att ”nej, jag vill bli riktigt gammal så jag kan börja med rökheroin” är ett uppfriskande och fräscht svar på frågan varför man tränar. Kan se det framför mig i S.A.T.S. nästan reklamkampanj.

  2. 8 mars, 2013 15:51

    Hehe.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: