Skip to content

Det svåra med extremhögern

19 februari, 2013

”Du är nazist!”

Så låter det allt för ofta när någon på min sida (den gråa vänstern) ska bemöta den andra sidan (den extrema eller populistiska högern). Sällan har man rätt när man säger så.

För ibland verkar det som att ett av nazismens mest bestående arv är att vi idag har svårt att begripa oss på den moderna extremhöger. En god vän bloggade nyligen intressant, initierat och argsint om NSBM, National Socialist Black Metal. Många av de band som fördes fram under denna ganska breda beteckning framstod för min del inte som nazister utan snarare som nationalister, militarister och andra fina ord som slutar på –ister.

Detta har inte med min väns analysförmåga att göra, snarare tror jag det handlar om att vi idag är lite osäkra på vad nazismen var för någonting. De som idag är dumma nog att kalla sig nazister har knappast satt sig in i Alfred Rosenbergs Der Mythus des zwanzigsten Jahrhunderts eller ens orkat ta sig igenom Mein Kampf. Omvänt tror jag inte de som mest ryggmärgsmässigt kallar andra för nazister har någon djupare förståelse för vad ideologin faktiskt inbegriper.

T.ex. var det ett tag populärt att kalla Jimmy Åkesson nazist. Jag har inte mycket till övers för honom eller hans parti (”pappslöjdare” är det jag brukar kalla dem) men nazister är de då rakt inte. De är snarare populister på högerkanten. Det var även populärt att kalla Breivik för nazist en liten stund, vilket jag inte tror att han är – om man ska hitta något i hans virriga och paranoida världsbild som kategoriserar honom är det snarare Fascist. Göran Greider har även lyckats kalla Ernst Jünger för nazist vilket är ett ovanligt korkat uttalande för att vara Greider. Om man på något sätt ska lyckas klassificera Jünger är det snarare som tysk nationalist med både Nietzscheianska samt anarkistiska undertoner och militaristiska övertoner (hans idealmänniska var trots allt vad han kallade Anarken, en slags märklig blandning av Kropotkin och Nietzsches idéer).

Så vad beror förvirringen på?

Tja, en del i det hela är nog själva nazismen, för det är en synnerligen osammanhängande ideologi. Faktum är att Hitler skrattade ut människor som försökte göra den mer enhetlig. Ty under paraplyet av populism och antisemitism samt stortysk nationalism frodades å ena sidan en vänsterfallang (Goebbels, SA), å andra sidan en högerfallang (Heydrich, SS). Dessa kivades ofta och gärna om huruvida nazismen var en revolutionär rörelse, huruvida kapitalism var någonting att ha, hur man skulle skilja på industrialister och bourgeoisie, etc. Faktum är att en del historiker och statsvetare gått så långt som att kalla ideologin för en form av centerextremism (tänk en extrem Maud Oloffsson).

Men den andra orsaken är nog så viktig. Denna består av att nazismen förlorade. Detta var givetvis av godo men innebar även att tiden efter det andra världskriget kom att präglas av socialdemokratiska och liberala idéer medan de konservativa och militaristiska strömningar som präglat tiden efter århundradets början nästan helt utrotades. Detta sistnämnda är i min värld knappast negativt, den gamla konservatismen är borta och det närmsta vi idag kommer den i Sverige är de kissnödiga Kristdemokraterna. Det är ej heller märkligt, ty efter de två världskrigen och med demokratins seger i Västeuropa var det inte längre lockande för folk i gemen att rösta på den gamla extremhögern. Efter Passchendale framstod inte militärer som de lämpligaste beslutsfattarna, efter Marne framstod adeln som förlegad och efter Auschwitz framstod extremnationalismen som förfärlig.

Det finns dock två problem med allt detta. Det första är att vi idag är sämre rustade att förstå det förgångna. Idag har vi allt svårare att begripa den faktiska flora av idéströmningar som fanns på högerkanten och vad som lockade med dessa. Vi kan inte längre förstå att det fanns något sådant som högerextrema intellektuella, detta då vi kopplar alla former av extremhöger till nazister eller gapande skinskallar. Återigen kan vi ej heller förstå var dessa intellektuellas idéer fann så stor klangbotten under 1900-talets första hälft. Vi kan inte begripa att t.ex. Ernst Jünger sålde fler böcker än John Dewey, eller att Oswald Spengler var mer populär än André Malraux.

I vanliga fall skulle jag här någonstans argumentera för att vår oförmåga att förstå det förflutna är det som är illa. I detta fall stämmer det dock inte. Ty det stora och andra problemet är att vi även via socialdemokratins och liberalismens rungande seger är mindre benägna att förstå dagens högerextremism. När högervindar återigen blåser kallt över Europa säger vi nästan ryggmärgsmässigt att dessa är nazistiska till sin karaktär. Men att anklaga någon som inte är nazist för att vara just det är att slå undan benen på sig själv. De behöver ju bara peka på att de inte ogillar judar utan snarare muslimer (”som ju inte är en ras”). Via vår okunskap bakbinder vi här oss själva. Eftersom vi inte kan se nyanserana i det svarta kan vi ej heller bemöta svärtan.

Så här står vi, utan vapen eller sköld att försvara oss med och muttrar:

Du är nazist”.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: